Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kan den hinduiske hjälten göras om till en skötsam, ljushyad familjefar?

Publicerat måndag 12 januari 2015 kl 13.40
"Fast vem går till källorna när de finns i tusentals varianter på Youtube?"
(5:58 min)
Indisk premiärminister.
Narendra Modi, Indiens nye premiärminister, representerar det hindunationalistiska partiet BJP.

 I Indien bildade det hindunationalistiska BJP i somras regering för andra gången på 15 år. Partiets starka ställning i Indisk politik har förstås också fått konsekvenser för kulturlivet. Lars Hermansson, författare och Indienresenär sedan lång tid tillbaka, har läst en essä i ett nytt nummer av veckomagasinet Outlook India.

 En röst från templet i Maruthamkudji i utkanten av Tiruvantapuram läser ur det mäktiga indiska eposet Mahabarata. De gör det varje år i april när det är festivaltider, hela eposet på över 100 000 dubbelverser, ett monstruöst omfång i jämförelse med till exempel Illiadens 24 sånger, omkring det tjugodubbla sägs det.

  De håller på från soluppgång till solnedgång i tio dagar, templets församlingsmedlemmar, kvinnor som män, avlöser varandra bakom mikrofonen, texten ljuder ut över nejden. En ganska vacker kollektiv manifestation av indisk kulturmedvetenhet kan tyckas, inga antimuslimska stämningar att märka för en utländsk iakttagare, ingen hinduchauvinism.

  Och delstaten Kerala, där Tiruvuantapuram är huvudstad, är heller inte något av BJP:s starkare fästen. Det är snarare hindubältet i mellersta och centrala Indien, samt delstaterna Maharastra och Gujarat i väst, där partiet också har sitt ursprung i öppet fascistiska ungdomsorganisationer. I ett nytt nummer av Outlook India skriver kulturhistorikern Sumanta Bannerjee om hur det blivit allt vanligare att ledande företrädare för BJP på valmöten och andra offentliga framträdanden, poserar som gudar och halvgudar ur de indiska eposen, manliga hjältar med mod i barm, blomstergirlander runt halsen, och gyllene rustning.

  Lite grand som om Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson i valrörelsen skulle posera med torshammare och odinskorpar. Fast ändå inte, de isländska sagorna har långt ifrån samma hegemoniska position i svenskt kulturliv som de indiska eposen i Indien. De visas inte i teveversioner bokstavligen varje dag i någon av landets reklamkanaler, det refereras inte till dem i snart sagt varje debattartikel, ny film eller poplåt.

  Men så är det, och har alltid varit i Indien, även innan BJP:s inträde på den nationella politiska scenen. Det hindunationalismen har bidragit med, skriver Bannerjee i sin essä, är ett försök att konformera den hinduiske hjälten, göra honom till en skötsam, ljushyad, anti-muslimsk och samtidigt anti-västlig familjefar, som inte röker, inte dricker, bara lyssnar till ragor och tjänar pengar. Och, menar Bannerjee, det är långt svårare än att tillverka en tullipanerros.

  Ta till exempel guden Shiva som röker så mycket braj innan sitt eget bröllop att han stoppas i dörren av sin blivande svärfar, eller Yudisthira, en av hjältarna i Mahabarata, som spelar bort sin egen fru på tärning. För att inte tala om alla utomäktenskapliga affärer som ligger till grund för hjältarnas existens. Till hinduhögerns svårartade konformeringsprocess kommer deras försök att förankra sagorna och myterna i verkligheten, precis som när arkeologer i Europa på 1800-talet ville bevisa att trojanska kriget verkligen ägt rum genom att försöka hitta Troja.

  Den nya styrelseordföranden för det Indiska rådet för historievetenskap, Yellapragada Sudershan Rao, utsedd av BJP-regeringen, har lovat att satsa framför allt på forskningsprojekt som styrker att de indiska eposen, citat "är sanningsenliga redogörelser för historiska händelser", slut citat. Fundamentalism alltså. Jag har ofta hört indiska intellektuella skämmas över denna politisering av kulturarvet, säga att det är svårt att vara stolt över det som brukar kallas genuint indisk kultur när den kidnappats och perverterats av hinduhögern.

  Jag tänker på hur svenska folkmusiker på sistone fått problem med den urnordiska identiteten som ju även järnrörsfalangen inom Sverigedemokraterna gärna vill associeras med. Men folkmusik och runstensromantik är trots allt ganska marginella företeelser i kulturvärlden här hemma. Och den svenska extremhögern har heller inte börjat misshandla och våldta unga kvinnor som straff för icke-nordiskt beteende, vilket militanta hindunationalister ibland gör när de får syn på kvinnor klädda i jeans och t-shirt, och som kanske till och med går hand i hand med en pojkvän, alltså ett typiskt "västerländskt" beteende.

  Här är det ändå viktigt att komma ihåg att antalet anmälda våldtäkter i Indien per 100 000 invånare, enligt statistik från FN, är trettio gånger färre än i Sverige. Så även om mörkertalet är stort är Indien kanske inte riktigt det helvete för unga frigjorda kvinnor landet ofta beskrivits som i media på sistone. Inte än i alla fall. För BJP:s kulturkonservativa politik lär inte göra livet lättare för indisk feminism och jämställdhetssträvare.

  Sumanta Bannerjees recept för att vända den utvecklingen kan sammanfattas med: gå till källorna. Han menar att det finns tillräckligt med sexuellt frigjorda och utmanande hjältinnor i de indiska eposen för att de ska vara helt oanvändbara som råmaterial i skapandet av en nygammal, undergiven och hämmad indisk kvinnotyp.

  Fast vem går till källorna när de finns i tusentals varianter på Youtube?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".