Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Sovjetarvet i Putins skugga: Litauen söker sin nationella identitet

Publicerat måndag 12 januari 2015 kl 13.35
"Svårt sammanfatta Sovjettiden heltäckande utan att väcka anstöt"
(6:06 min)
Vilnius.
1 av 2
Huvudstaden Vilnius. Ungefär vart femte litauiskt hushåll uppger att de fått det ekonomiskt sämre sedan självständigheten.
Det sovjetiska arvet är en vattendelare i den litauiska identiteten.
2 av 2
Det sovjetiska arvet är en vattendelare i den litauiska identiteten.

På den gröna bron över floden Neris i Vilnius står fyra bronsstatyer. Ett arv från Sovjeteran komplett med hammaren och skäran, förhatliga symboler för flertalet litauer. Ska statyerna stå kvar som minnesmärke över förtrycket, eller bör de rivas så att de som led under ockupationen slipper se dem?

Frilansjournalisten Påhl Ruin undersöker den litauiska nationalidentiteten och märker ett växande intresse hos forskare och journalister att komma bortom schablonbilderna av offer och förövare.

Nyligen besökte jag DDR-museet i Berlin. Där kan man få en bild av hur vardagslivet tedde sig i den kommunistiska enpartistaten: hur människor bodde, vad dom åt, vad dom gjorde på fritiden, vilka prylar dom köpte.

 Här i Litauen finns ännu inget sådant museum över vardagslivet under kalla kriget. Varför? Ja, perioden ligger för nära i tiden, säger litauer som jag talat med. Vi är för oense om beskrivningen av sovjettiden, berättar dom.

 Ungefär vart femte litauiskt hushåll uppger att de fått det ekonomiskt sämre sedan självständigheten. Bland dessa familjer finns inte sällan en nostalgisk och positiv syn på det socialistiska samhällsbygget. Men positiva beskrivningar av Sovjettiden upplevs som provocerande bland människor som förlorade nära och kära under Stalins utrensningar. På 1940- och 50-talen skickades över 130 000 litauer till lägren i Sibirien.

 Den som söker sig till muséer som ska beskriva ockupationstiden får lära sig viktiga saker om just förföljelser, tortyr och motståndskamp - men försvinnande lite om hur folk hade det på jobbet och vad de gjorde på fritiden. Det är helt enkelt väldigt svårt att sammanfatta Sovjettiden på ett heltäckande sätt utan att väcka anstöt hos många människor.

 Jag slogs av denna ofullständiga beskrivning av Sovjettiden redan när vi flyttade hit för drygt tre år sedan, men jag har också märkt ett växande intresse av att bredda och fördjupa bilden. Jag har sett en temporär utställning som beskrev arkitektur och design under den här tiden. Och jag har stött på historiker, samhällsvetare och journalister som vill berätta mer.

 Litauerna var alltså sakta på väg mot en djupare förståelse av den sovjetiska tiden - när Putin slog till. Rysslands propagandamaskineri har gjort det svårare än någonsin att teckna en mångfacetterad bild av ockupationsåren. Ett bra exempel är mottagandet av filmen Den osynliga fronten, en film som dragit fulla hus på biograferna under hösten. Den beskriver de litauiska partisanernas heroiska kamp mot den sovjetiska övermakten, en kamp som pågick i de litauiska skogarna från 1944 och ända fram till 1953.

 Filmen är ytterligare ett tecken på att beskrivningen av den egna historien är på väg att få fler nyanser. Tidigare beskrivningar har bara fokuserat på gerillakrigarnas hjältemod. Det är huvudtemat även denna gång, men filmen beskriver också civilbefolkningens umbäranden under striderna. Och filmen berör det känsliga temat att partisanerna, eller skogsbröderna som de också kallades, även mördade oskylda landsmän.

  Personligen tycker jag att filmmakarna borde ha grävt ännu djupare i den frågan. Och de borde även ha berört det än känsligare ämnet att vissa av partisanerna under andra världskriget hade deltagit i de nazistiska massmorden på litauiska judar.

 Men - redan beslutet att inte ge en alltigenom positiv bild av partisanerna väckte reaktioner bland vissa konservativa och nationalistiskt sinnade politiker och debattörer. De menar att Litauen måste värna sin egen patriotiskt färgade berättelse om vad som hände - och inte bjuda ryssarna på några köttben att hugga tänderna i. Den ryska berättelsen har hela tiden handlat om att partisanerna var banditer och fascister hela bunten.

 Ett annat exempel på de växande svårigheterna att hantera den egna historien är de fyra bronsskulpturer som pryder den gröna bron över floden Neris i centrala Vilnius. Dessa socialrealistiska och kulturmärkta skulpturer är från 1950-talet och föreställer arbetare, bönder, studenter - och soldater. På soldatens fana syns hammaren och skäran, förhatliga symboler för flertalet litauer.

 Diskussioner om skulpturernas existens har varit intensiva tidigare, men aldrig så intensiva som nu. Anhängarna å sin sida vill att statyerna ska stå kvar för att visa att Litauen inte bara vill glömma och gömma undan det som varit. Att Sovjettiden också är en del av landet historia, hur hemsk den än var. Och att skulpturerna faktiskt tillhör det gemensamma kulturarvet.

 Motståndarna å sin sida vill riva ner dessa symboler för en förtryckande ockupationsmakt. Skulpturernas blotta existens gör att människor som led under ockupationsåren blir påminda om denna mörka tid, en tid som nu också återkommer i tankarna när Putin talar om hur snabbt han skulle kunna inta de baltiska huvudstäderna. Dessa debattörer menar att man aldrig skulle acceptera nazistsymboler i det offentliga rummet - så varför acceptera hammaren och skäran?

 Den upphettade diskussionen följs naturligtvis nära av den ryska propagandaapparaten som ger anhängarna av skulpturerna sitt stöd - vilket gör att motståndarna till skulpturerna anser att anhängarna går Moskvas ärenden. En av historikerna jag talade med sa med en djup suck: "Det är väldigt svårt att föra en intellektuell diskussion om vår historia i det nuvarande politiska klimatet".

 Ett samtal vid ett middagsbord för en tid sedan fick mig att inse hur lite jag själv vet om livet i Sovjetrepubliken Litauen, trots att jag bott här sedan 2011. Min bordsgranne, en man i 60-årsåldern, hade just vunnit ett pris efter att hans framgångsrika laserföretag expanderat till nya marknader i Asien. Tack vare självständigheten och införandet av marknadsekonomi kunde han starta företaget på 90-talet, tjäna pengar och skapa arbetstillfällen.

 Men - kunskaperna i laserteknik fick han på Vilnius universitet på 70-talet, då ledarna i Moskva hade beslutat att satsa stora summor på just den forskningen i just den staden i Sovjet. Han och hans forskarkollegor var så framstående att de blev inbjudna till den ena internationella konferensen efter den andra.

 Mot slutet av middagen tittade han mig i ögonen och sa med sänkt röst: "Allt var inte dåligt under Sovjettiden".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".