Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Autenticitet i konsten: en gåta som vi kanske aldrig kan hitta svaret på

Publicerat torsdag 15 januari 2015 kl 13.40
"Varför vill vi så gärna läsa in upphovsmannen i det vi ser, läser eller hör?"
(5:08 min)
Anna Odell.
1 av 2
Anna Odells "Kvinna okänd" - autentiskt eller fejk?
Cathrine Hellberg, konstnär verksam i Malmö, reflekterar kring vad som är äkta i konsten.
2 av 2
Cathrine Hellberg, konstnär verksam i Malmö, reflekterar kring vad som är äkta i konsten.

 "I min roll som konstnär tvingas jag ständigt förhålla mig till begrepp om äkthet och autenticitet. Har det jag skapat någon direkt resonans i mitt egna jag eller är det fristående från mig? För att kunna skapa måste man vid något tillfälle släppa kontrollen över det man skapat, lämna det och låta det tolkas av en betraktare."

 Så tänker Cathrine Hellberg, konstnär verksam i Malmö, och berättar i det här inlägget en sedelärande historia om hur hon själv åkte på en blåsning på en konstskola i Bohuslän. Det ledde till funderingar kring gränsen mellan autentiskt och fejkat i konstens värld, och paralleller till Anna Odells "Kvinna okänd". 

 "Faktum är att det händer något väldigt spännande när vi tvingas omvärdera vår bild av autenticitet, det blir en gåta som vi kanske aldrig kan hitta svaret på."

 För några år sen befann jag mig på en förberedande konstskola i den bohuslänska idyllen. Långt från städer. Förbindelserna var dåliga.  Det var en märklig plats, en annan slags verklighet som genom sin avskärmning kunde bidra till stor ångest eller extremt fokus för skapandet. Varje vecka hade vi något som kallades för ”matsalsutställning” där varje elev fick ställa ut i skolans matsal under en vecka.

  Jag minns speciellt en av dessa utställningar. Konsteleven i fråga hade skruvat upp fula träreglar på väggarna, målade i grundfärger i tillsynes ogenomtänkta formationer. Vi var alla mycket konfunderade över hennes tilltag. Vad menade hon? Det vi inte visste då var att dessa klossar bara var en täckmantel, en distraktion från det egentliga experimentet.

 Varje dag den veckan kom det olika personer och åt med oss i vår matsal, i vår avskärmade del av världen. Jag minns att det kom en blind kille en dag, han var intresserad av att börja på skolan och trots att somliga tyckte det var märkligt att en blind kille sysslade med måleri var vi oerhört tillmötesgående. En äldre elev, en rar kvinna i 60-års åldern, visade honom runt och försökte beskriva omgivningen med så mycket detalj hon förmådde.

 En morgon när jag åkte buss till skolan hamnade jag bakom två tjejer som pratade om hur de skulle gestalta ett par journalister. Efter en stund förstod jag att de skulle till min skola, och att de skulle spela upp dessa karaktärer för oss under lunchen. Jag kände mig oerhört lurad. Allting hade varit fejk!

 Min spontana reaktion var att jag ville hämnas och jag smsa:de till mina vänner i klassen om det jag hade hört. Diskussionen som följde på genomgången av utställningen kom att handla om konsteleven varit omoralisk som lurat oss. Själv kände jag mig stolt som hade avslöjat denna bluff. Men varför blev jag och mina klasskompisar så upprörda?

 I min roll som konstnär tvingas jag ständigt förhålla mig till begrepp om äkthet och autenticitet. Har det jag skapat någon direkt resonans i mitt egna jag eller är det fristående från mig? För att kunna skapa måste man vid något tillfälle släppa kontrollen över det man skapat, lämna det och låta det tolkas av en betraktare. I detta överlämnande finns det nästan alltid en förväntan hos mottagaren att det som finns på något sätt innehåller en beskrivning av avsändarens upplevelser och sinnesstämningar. Att det ska vara något slags osynligt kontrakt mellan konstnär och betraktare.

 I Anna Odells uppmärksammade verk ”Kvinna Okänd” spelade hon upp en händelse i sitt liv. Hon gestaltade sin egen psykos. Var detta då inte sant? Är det egentligen viktigt att det var ett iscensatt förlopp. Utgången, att hon blev tvångsinlagd, hade blivit densamma.

 Visst, det går att debattera äktheten i hennes agerande men det som då går förlorat är det som egentligen är intressant, diskussionen om människors agerande på plats, folk som försökte hjälpa, sjukhuspersonal och doktorer. Deras handlingar var ju äkta även om konstnären spelade? Det är väl egentligen där skon klämmer, man känner sig utelämnad i sitt ärliga agerande när det ställs i kontrast till fiktionen.

 Författaren Laura Albert skapade sitt alter-ego JT LeRoy för att kunna berätta en historia om en ung prostituerad pojke. Hon gick till och med så långt att hon betalade en bekant för att “vara” författaren till succéerna ”Sarah” och ”The heart is decetful above all things”.  Oavsett hur detta påverkade kvinnan som spelade LeRoy och alla bedrägerianklagelser som följde, hade det verkligen någonting att göra med historierna i romanerna? Varför måste något vara sant för att vara angeläget och vilken betydelse har avsändaren för budskapet?

 Albert själv hävdar att hon aldrig kunde ha skrivit romanerna utan att skapa en alternativ personlighet- eller en avatar som hon själv kallar JT Leroy. Hon menar också att människor har all rätt att inte gilla hennes skrivande men inte borde ha några invändningar på hur hon väljer att presentera sina verk.

 Föreställningen om autenticitet kan utnyttjas till skaparens fördel. Men också vara en tvångströja där diskussionen stannar vid något oväsentligt; istället för vad verket egentligen handlar om.

 Men varför vill vi så gärna läsa in upphovsmannens person i det vi ser, läser eller hör? Handlar det om ett sorts förtroende, att vi är rädda för att bli lurade att tro att en person är på ett visst sätt när den själva verket är på ett helt annat? Rubbar det vår ständiga avsökning av vem vi ser framför oss och hur vi ska förhålla oss till den personen? Faktum är att det händer något väldigt spännande när vi tvingas omvärdera vår bild av autenticitet, det blir en gåta som vi kanske aldrig kan hitta svaret på och sätter oss också i den obekväma sanningen att vi aldrig kan veta vilka vi är, fullt ut.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".