Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Trygghet ligger i tiden - men inte tröst? Vem vill prata om det, nu?

Publicerat tisdag 20 januari 2015 kl 13.35
"Tröst kan vara grunden, en början till förändring."
(13 min)
Tröst.
Magnus Carlstedt vill återupprätta trösten.

 "Är vi rent av rädda att för mycket tröstande här i världen gör folket veka? Har vi fått för oss att ett uppfyllt behov alltid föder ett större? Ja. Jag tror att strömmar som, tvärtemot vad trösten gör, ligger i tiden, har fått oss att tro just det. Föraktet för svagheten, hånet av långsamheten och rädslan för kravlösheten."

 Magnus Carlstedt, som är chefredaktör, skribent och fotograf, har reflekterat över ett gammalt hederligt ord som ingen tycks använda längre.

 Här är hans slutsatser; En essä före eller efter sin tid.

 Det är någonting otidsenligt med tröst. Låter det inte… ovant?

 Vi kan jämföra med tryggheten – den finns överallt omkring oss. I vänsterns tal om otrygghet för marginaliserade grupper, i Kristdemokraternas tal om en tryggare vård för våra åldringar. Och inte minst i marknadens alla oräkneliga erbjudande om trygghet mot betalning. Så trygg kan du alltså vara om du har ekonomin till det. Och otrygg om du saknar medel.

 Men tröst? Vem vill prata om det, nu?

 Lidande är en ofrånkomlig del av livet. När barnet faller av gungan och slår upp ett knä i den tryggaste av barndomar är tröst lika självklart som plåster. Så, det borde inte vara någonting att fundera på. Men kanske, ändå?

 När barnen är små sitter vi ofta i vårdcentralens eller akutmottagningens väntrum. Med samma lågintensiva oro i magen som alla andra föräldrar. Sällan känner man sig lika utsatt som då ett barn är sjukt. I väntan på vår tur söker våra blickar tröst i de vitklädda ryggar som skyndar mellan mottagningsrummen. Ibland går vi därifrån med nytt hopp, ibland inte.

 Med ryggen mot väntrummets galonbänk och ett hostigt och febervarmt barn som halvsover i famnen läser jag om Vårdgarantin. Det finns en maxtid för hur länge du ska behöva vänta. För att få kontakt med vården, för ett läkarbesök, för specialistvård och operation. Graden av måluppfyllelse finns också med. Allt verkar tydligt och… tryggt.

 Men har vi kvalitetssäkrat trösten? Kan man överhuvudtaget göra det? Och finns det någon som tycker det önskvärt?

 Vi stannar kvar i väntrummet en stund. Kön är lång och vi hinner tänka efter.

 Vårdpersonalens nödrop har kommit så ofta de senaste åren att de flyter samman till en röst. Sjuksköteskor, barnmorskor och läkare har sagt samma sak. Hur tidsbristen äter sig in i dem, bryter ner och förstör någonting viktigt. När stressen förändrar ens tankar och man sakta blir någon annan. Många vittnar med förtvivlan i rösten om hur de kommit på sig med att inte längre känna lika starkt med patienten.

 Jag bläddrar i Åsa Roxbergs avhandling Vårdande och icke–vårdande tröst från 2005 och slås av hur otroligt komplex tröst kan vara. All tröst minskar tydligen inte lidandet. Enligt Roxberg kräver den sortens vårdande tröst som hjälper och läker något, både av den som får och ger trösten. Den som lider måste ge upp försöket att bära lidandet själv – vilket ju är mot normen i samhället idag. Och den som ger tröst måste sätta sig in i den lidandes upplevelse. En vårdande tröst ”kräver engagemang och tar tid” slår hon fast.

 Kanske är vi här en sanning på spåren: Tröst kräver någonting, en förutsättning. Stunden i väntrummet var inte förgäves.

 Tröst har sin botten i empatin. I förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Att känna med någon, oberoende av ekonomiska incitament. Att på ett sätt ge upp sina egna förutfattade uppfattningar. Att istället för att ännu en gång tänka att var och en måste ta sitt eget ansvar tänka osjälviskt och fritt.

 Trösten är en mild omskakning och vändning av blicken. Tröst kan vara grunden, en början till förändring. Trösten i sig ställer inga krav på motprestation.

 Förenklar jag? Absolut. Tröst är mycket mer än så. Man kan söka tröst hela livet, av alla skäl och på så olika sätt. Varje sorg och lidande är unik och vad eller vem som förmår trösta måste därför variera. Många gånger söker vi inte tröst hos varandra: Vår förmåga att läka oss själva och resa oss av egen kraft efter en stor sorg ska därför inte förringas. Många får styrka och tröst i naturens gång – och sönderstressade själar hittar tillbaka till en vardag genom att kravlöst påta i jorden eller sköta om djur.

 Vi kan också följa Alain De Bottons råd i boken Filosofins tröst och läsa Sokrates tankar om vi är impopulära eller Montaigne när vi känner oss otillräckliga i de mest skilda stunder.

 Och visst kan man bli tröstad av konst, musik eller lyrik. Utan att glömma att i botten av ett verk som berör finns trots allt en levande människa. Någon som skapat, som skrivit orden du känner igen dig så väl i. Någon som medvetet eller omedvetet tröstar dig.

 Men trots det komplexa och unika i varje sorg – Är det inte så, att även om barnets behov av tröst över ett skrubbat knä är något helt annat än tomheten efter en skilsmässa, så finns det längs inne i varje behov av tröst en liten bit av samma kärna? En hård kärna, som ibland kan vara omöjlig att ensam rå på.

 Stig Dagerman påstod att Vårt behov av tröst är omättligt. I en text med just det namnet från 1952 beskriver han en kamp mot de prestationskrav han själv ställer. Han skriver hur han blir en slav under sin talang och inte längre vågar bruka den av rädsla för att förlora den. Och trösten han då söker i kärlek, vänskap eller skapandet räcker aldrig till. Den enda sanna trösten är friheten, förmågan att frigöra sig från tiden och samhällets krav. I texten är sökandet efter tröst något han gör ensam och det är den egna, inre trösten han söker. En tröst som han aldrig kan få tillräckligt av.

 Det är mer än 60 år sedan Dagerman brottades med trösten. Orden om prestationen och tiden skulle knappast platsa på twitter. Men tankarna kunde ha formulerats idag. Ja, kanske skulle rentav fler människor känna igen sig nu än då de skrevs.

 Är vi rent av rädda att för mycket tröstande här i världen gör folket veka? Har vi fått för oss att ett uppfyllt behov alltid föder ett större? Ja. Jag tror att strömmar som, tväretmot vad trösten gör, ligger i tiden, har fått oss att tro just det. Föraktet för svagheten, hånet av långsamheten och rädslan för kravlösheten.

 I vårdvärlden gör Roxberg reflektionen att Hälso– och sjukvårdslagen betonar vårdtagarens rätt till trygghet och självbestämmande men missar ”rätten att vara beroende”. Något som enligt henne är en förutsättning för trösten.

 Det är inte farligt att luta sej mot någon annan. Tvärtom är det en förutsättning. När vi fått det stöd vi alla behöver av varandra sjunker behovet undan. Precis som barnet vi tröstat fortsätter att gunga.

 Men om behovet bara ökar och ingen tröst finns att få kommer vårt sökande snart bli desperat. Ibland lyckas vi på egen hand men ofta får vi leta vidare. Likt Dagerman i ensamheten. Och med samma dåliga förutsättningar. Det otröstade barnet fortsätter gunga när gråten ebbat ut. Kanske kommer det inte springande nästa gång det slagit sig. Men vem blir det barnet som vuxen?

 Minns ni förresten uttrycket curlingföräldrar? I sin bok från 2004 hävdade den danske psykologen Bent Hougaard att många föräldrar gjorde livet för friktionsfritt för barnen. De växte upp i en för trygg och bekväm värld och klarade sig inte när de blev äldre. Visst fick han mothugg när han pratade om att barn borde känna mer skuld. Trots det: Någonting i debatten efteråt kändes, obehagligt.

 Nej, en friktionsfri uppväxt är såklart inte ett ideal. Men det behövs en vuxen hand att hålla i på vägen genom de motgångar och prövningar ett barn måste gå igenom. Och ett vuxet knä att sitta i som tröst de gånger knän eller hjärtan blöder. Vem vågar tycka det?

 Kan det rentav vara så att synen på hur mycket ansvar som individen ska ta spiller över på vår människosyn? Kan det vara så att vår vilja och förmåga att trösta minskar i takt med att vi förväntar oss, och kan förvänta oss allt mindre stöd från samhället? Har vi börjat blanda ihop begreppen, så att individens frihet och de ökade kraven och fokus på det personliga ansvaret för hur det går en i livet, blir ett skäl till att inte längre engagera sig empatiskt i andra?

 För vad gör det om jag inte orkar känna lika starkt med mina barn, om jag inte orkar visa känslor eller lyssna på dem? Om det nu ändå bara är bra för dem med lite motgångar…

 Varför ska jag ta mej tid och hur ska jag finna kraft att trösta barn, patienter, anhöriga eller vänner, om de signaler jag får pekar åt ett annat håll?

 Utan tröst tappar vi alla förmågan att känna med varandra. Vi mister möjligheten att skapa osjälvisk trygghet. Vi förlorar ett sätt att bryta oron och bygga hopp. Innan barnet blivit tröstat hjälper inte plåstrets makt. Först därefter kan vi prata om att sår kommer att läka, att framtiden finns där.

 Att som förälder trösta ett sjukt barn som gråter i väntrummet känns naturligt i stunden. Men för läkaren som möter svår sjukdom eller när våra vänner behöver stöd efter att tillvaron rämnat är det lätt att stå vilsen.

 Psykiatern och psykoterapeuten Ben Furman har i en rad böcker skrivit om hur människor kan ta sig genom svårigheter i livet. Och hur medmänniskor kan vara till stöd. Varje gång är det de små skillnaderna mot framsteg han fokuserar på. De till synes obetydliga orden och förändringarna i hur vi behandlar oss själva och varandra. Alltid bottnar det i att se och bekräfta en människa som behöver stöd.

 Jag kommer att tänka på Furman när jag läser om Anna Gavaldas roman Tillsammans är man mindre ensam. Kopplingen mellan psykoterapeuten och bästsäljaren, den senare som både jämförts med Voltaire och kallats pekoral, är kanske inte så märklig som jag först tror.

 I boken strålar några vilsna fransmän med trassliga bakgrunder samman av en slump. Deras olikheter, sorger, ensamhet och trauman blir den kontrastrika botten i boken. Alla bär de tyst sina sorger. Sakta vågar de tre sänka garden och släppa in andra. Och därmed acceptera både sina situationer och varandra. Det går att läsa berättelsen som om just trösten får historien att vända. Först när de tre huvudpersonerna blir sedda, får dela med sig av sina berättelser och slipper känslan av att de måste prestera någonting för det; Först då kan deras förlamning släppa och livet ta en annan riktning.

 Gavaldas böcker har sålt enorma upplagor. Jag tror inte att det är en slump eller bara resultatet av lyckad marknadsföring. Jag tror törsten efter berättelser om tröst är stor i vår tid. Skenbart enkla berättelser. Berättelser i det lilla.

 Tillbaka till väntrummet och frågan som hänger kvar i luften. Hur ger man tröst när begreppet tycks kommit i skymundan? Kanske finns något av svaret i själva frågan. Om tröst är oändligt komplext och sätten att lindra likaså, tror jag inte att det är tröst i den stora sorgen vi ska börja med. För att få förmågan att hjälpa i stor nöd måste vi börja i det lilla. Medan barnen långsamt lugnar sig och somnar i knäet.

 När min tioåriga dotter fick frågan om när någon behöver bli tröstad svarade hon utan att tveka:

 – När någon har slagit sej. När det gör ont. När någon är ledsen. När någon varit dum. När någon mår dåligt.

 Så var hon tyst ett ögonblick och tillade:

 – Ja, egentligen… Alltid när någonting inte är bra.

 Kanske finns det en vacker men vass kärna av sanning i den meningen. Och kanske kan man då säga att Stig Dagermans resonemang är mer aktuellt än jag förstått. För om många mår dåligt, då blir vårt behov av tröst stort. Ja, rent av omättligt.

 Så måste det inte vara. Vi kan börja tänka att vår närvaro kan läka i det lilla, att några droppar tröst som sipprar mellan oss människor i vardagen minskar lidandet och gör oss mindre sårbara. Kanske tillochmed helare och tryggare. Och därmed bättre rustade att trösta de gånger behoven tycks omättliga.

 Men för att människor ska kunna känna den empati varpå förmågan till tröst kan skapas, måste pressen och tron på att vi alla ska klara oss själva i våra egna individuella universum minska.

 Kanske är det långt dit. Men jag tror det är närmare om vi stannar upp ett ögonblick i väntrummet. Först då får vi syn på behovet och effekten av tröst och kan ge den tid. Och först då blir denna essä otidsenlig.

  

Alain De Botton, Filosofins tröst, 2005

Stig Dagerman, Vårt behov av tröst är omättligt… Husmodern nr 13, 1952. Ur samlingen Vårt behov av tröst, Norstedts 1955

Anna Gavalda, Tillsammans är man mindre ensam, 2005

Bent Hougaard, Curlingföräldrar och servicebarn: En handbok i barnuppfostran, 2004

Åsa Roxberg Vårdande och icke–vårdande tröst, Åbo Akademi, Vasa 2005

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".