Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Varför struntar samhället i de omhändertagna barnens utbildning?

Publicerat torsdag 22 januari 2015 kl 13.35
"Varför betraktas då han eller hon inte längre som bildningsbar elev?"
(5:23 min)
Sociolog.
David Wästerfors utkom i fjol med boken Lektioner i motvind.

30.000 ungdomar omhändertas varje år i Sverige, ett tusental av dem hamnar på anstalt. Vad har de egentligen för sig på sina institutioner, statens särskilda ungdomshem?

 Tyvärr är svaret inte studier, konstaterar sociologen David Wästerfors, som skrivit boken Lektioner i motvind. Han har försökt analysera det skolarbete som sker (och inte sker) på ungdomshemmen. Hans fråga:

" En ungdom omhändertas. Varför betraktas då han eller hon inte längre som en bildningsbar elev?"

Det underliga är att nedprioriteringen av skolarbete är så kontraproduktiv, ur statens synvinkel. Skolarbete är brottspreventivt, statistiskt rentav den starkaste prediktorn för ett brottsfritt liv, skriver David Wästerfors.

 Ledigheterna är slut och skolan har börjat. Den vanliga eleven masar sig iväg till lektionerna i vinterns bleka morgonljus.

 Men de elever som omhändertas, får de tillräckligt med lektioner att masa sig iväg till?

 Över 30 000 barn omhändertas varje år på grund av sociala problem och kriminalitet. Av dem hamnar drygt tusen på statens särskilda ungdomshem. Förr kallades de "vanartiga barn", idag kallas de ungdomsbrottslingar, självdestruktiva ungdomar eller ungdomar med "psykosocial problematik".

 Som sociolog har jag försökt analysera deras skolarbete. Och visst, lektioner fortgår och lärare finns på plats. Statens institutionsstyrelse, som ansvarar för hemmen, har verkligen uppmärksammat skolan den senaste tiden, delvis efter kritik från Skolverket.

 Men en ihållande nedprioritering av skolan sitter ändå "i väggarna" och gör att skolarbetet "släpar efter", som lärarna säger under mina besök. "Skolan tas inte på allvar". Kvar finns ett slags "produktionstänk", säger en lärare, med "snicken" och "verkstad", med kroppsarbete i blåställ nära skogen och sjön. När ungdomshemmen grundades stod fabriken och kyrkan och en romantiserad syn på landsbygden högt i kurs, inte datorn och medierna och storstaden.

 Med tiden har behandling blivit prio ett. Och i behandling ingår inte skola.

 "Allt är behandling", kan behandlingsassistenter och chefer annars säga, även ett samtal framför teven eller ett besök på den lokala pizzerian. Men skolarbete hamnar ofta utanför detta "allt".

 På avdelningarna är intresset för läxläsning lågt. Få behandlingsassistenter agerar som de skolintresserade föräldrar som de är tänkt att vikariera för, alltså den vuxne som frågar "hur går det med matten?", "var det kul på slöjden?", "vi borde jobba lite extra med stavning, du och jag".

 Trots det är skolarbete populärt. Många ungdomar jag mött vill ha mer och många lärare försöker skapa skolmotivation genom att skräddarsy lektioner kring elevens intressen: andra världskriget, hiphop, dataspel, vad som helst.

 "Det sitter i väggarna", "det släpar efter" - utanför Sverige är det knappast annorlunda. Sonia Jackson, professor i social studies and education i London, har visat hur det omhändertagna barnets utbildning glöms bort och tunnas ut. Och det verkar inte kunna förklaras med sämre kognitiva förmågor eller andra individuella förutsättningar. Orsaken, menar Jackson, bör sökas i vården.

 Det underliga är att nedprioriteringen av skolarbete är så kontraproduktiv, ur statens synvinkel. Skolarbete är brottspreventivt, statistiskt rentav den starkaste prediktorn för ett brottsfritt liv (åtminstone traditionell brottslighet). Bo Vinnerljung, professor i socialt arbete, har tillsammans med Marie Berlin och Anders Hjern visat att allvarlig kriminalitet är 8 till 10 gånger så vanligt bland dem med låga betyg som bland dem med medelbetyg eller höga betyg, oavsett socioekonomisk bakgrund.

 En ungdom omhändertas. Varför betraktas då han eller hon inte längre som en bildningsbar elev?

 För det första: Den omhändertagne klientifieras - förvandlas till mottagare för behandling snarare än elev eller medborgare. Den totala institutionen - Erving Goffmans begrepp för omslutande anläggningar av typen kloster, mentalsjukhus och fängelse - avpersonifierar den intagne och gör den till exponent för de problem som institutionen väntas "åtgärda".

 För det andra: Eleven själv lockas till att nå bekräftelse på alternativa sätt. Jag har försökt ringa in olika sorters skolsabotage: att bråka bort lektioner, prata bort dem, skoja och dåsa bort dem. Interaktionen mellan vuxna och ungdomar återskapar flera av den totala institutionens typiska dragkamper.

 Det är lätt att sucka över det föga kunskapsanpassade ungdomshemmet, denna artonhundratalsuppfinning. Men den där sucken… den borde också rikta sig bortom institutionerna: mot kommuner, socialtjänst, socionomer, föräldrar - eller, varför inte, vem som helst som upprörs över ungdomsbrottslighet.

 Jämför med högskole- och universitetsvärlden. Här är förstås skolarbete heligt. Kandidatstudenter ska gå masterutbildningar, doktorander vill inte sluta gå kurser, disputerade ska gå docentprogram. Alla ska gå pedagogiska kurser, även professorer! Det är ibland komiskt att vistas i denna miljö med landets bäst utbildade som hela tiden kräver mer utbildning - ibland, vågar jag påstå, på flykt från sitt arbete.

 Jämför denna värld med ungdomshemmen. På ena stället: skola, skola, kurser, kurser - för de som redan har. På det andra: alltför lite eller alltför kraftlös skola - för de som har minst.

 Denna kunskapssamhällets märkliga fördelning tål att betänkas.

 *

 David Wästerfors utkom i fjol med boken Lektioner i motvind. Om skola för unga på institution (Égalité).

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".