Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Det brinner i Kronåsens industriområde med kraftig rökutveckling som följd.
(Publicerat idag kl 15.48)
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Om man blundar för verkligheten öppnas inte heller ögonen vid läsningen av en bok

Publicerat måndag 26 januari 2015 kl 13.40
"Dialogen ströps inte av oss, utan av dem som demoniserade"
(7:25 min)
Från verket Snövit och sanningens vansinne
Konstnärsparet Feiler bemöter kritiken från Mårten Arndtzén.

Konst är på blodigt allvar. Det blev tydligt inte minst för tio år sedan när makarna Feilers "Snövit och sanningens vansinne" vandaliserades av den israeliske ambassadören Zvi Mazel. En händelse som fick internationell återklang.

När Mårten Arndtzén recenserade boken om verket, menade han att Snövit snarare än att främja den israelisk-palestinska dialogen, blev ett instrument för att underblåsa misstänksamhet och rädsla.

  "Och visst kan man se det som vackert att Arndtzén på sitt mycket naiva sätt drömmer om konstens uppgift som livräddare och fredsmäklare. Vem drömmer inte om det? men ibland måste man också våga se in i verklighetens blodsprängda, oförsonliga öga", svarar Dror Feiler.

 Lyssna noga på det här: ”jag hävdar att hennes handling var fel, såväl juridiskt som moraliskt”. Detta ligger som en förstorad undertext till en av bokens bilder, och vidare: ”…endast gjorde det svårare att finna en rimlig lösning på konflikten” och vidare ”organiserat icke våldsamt motstånd mot ockupationen är det som bäst kan främja saken”.

 Citaten var moralfilosofen Torbjörn Tännsjös slutsatser om den palestinska självmordsbomberskans dåd i sitt bidrag till vår bok om Snövit och Sanningens Vansinne, som Mårten Arndtzéns refererade till här i radion för en tid sen. Men om detta fick inte radiolyssnarna höra. I stället hävdar Arndtzén att Tännsjö landar i: ”Mordet på civila var däremot legitimt, eftersom alla israeler är medskyldiga till ockupationen”, och observera, det är inte Tännsjös ord, utan Arndtzéns alldeles egna formulering. Varför gör Arndtzén så? Inser han inte hur allvarligt ett sådant felaktigt påstående är?

 Det är vårt första men mest graverande exempel på Arndtzéns i bästa fall ”felläsningar” och i sämsta fall, medvetna förvrängningar av vår bok om konstskandalen för 10 år sen. Ett annat förfarande är att helt utelämna allt positivt stöd vi fick i de rikstäckande tidningarna, av såväl kritiker som andra, i DN, SvD, Aftonbladet och Expressen. I stället levererar Arndtzén en helt motsatt, negativ bild av kritikerkåren. Så varför skiljer sig Arndtzéns historieskrivning så mycket från den faktiska, som dessutom redovisas på många ställen i boken? Ja även från Israel. Och ett forskningsprojekt på Göteborgs universitet 2009, som bekräftar att Snövit var ett av de fyra fallen av ”konstbråk”, där media var mer positiva till konstnärerna och deras verk än i de andra fallen. Kritikerna skrev om fundamentalisten som ”irrade”… och frös fast”, om ”den otäcka, ödesmättade texten”, om musikens psykiska dimension som var förstärkt genom bearbetning och om kantatens budskap: att det inte kan finnas någon förlåtelse: ”Mitt hjärta simmar i blod och för mina synders skull har jag blivit till ett monster och jag får för all tid skyla mitt ansikte …” Så all komplexitet som vissa försökte bortse från, och som stred mot den vantolkning som ambassadören och hans stödtrupp ville göra gällande – ser Arndtzén nu ut att vilja föra vidare.

 Med en sådan endimensionell syn blir det förstås svårt med en dialogisk utveckling på debatten om Snövit, om aktörerna intar samma låsta positioner som konflikten, en problematik flera skribenter tar upp i vår bok. Och attdet i förlängningen av ett svartvitt betraktande"inte heller blir mycket kvar av konsten”, blir också belyst. Men inget av detta tycks intressera Arndtzén.

 Därför blir beklagligt nog Arndtzéns egen snedvridna läsning den bästa illustrationen till hur man punkterar dialogens möjligheter, precis som då när man var rädd för ”att tala klarspråk” som Dan Jönsson påpekade i boken och som vi dessvärre kan se vidhänger än idag.

 Men vi förde en dialog redan då, år 2004, trots att vi befann oss i epicentrum av en händelse där dialogens möjligheter alltmer ströps. Vi skrev brev till judiska församlingen, som avböjde samtal och dialog, vi besvarande oräkneliga mejl, gjorde visningar på plats, varje dag, med frågor och samtal med alla, inklusive kritiker och meningsmotståndare, och skrev artiklar till israeliska tidskrifter som lovade oss publicering och sen drog tillbaka sitt löfte. Samtidigt som hoten hela tiden strömmade in parallellt med olika försök att sabotera och stoppa installationen. Om allt detta handlar också boken. Varför nämner Arndtzén inte det? Att dialogen inte ströps av oss, utan av de som på heltid arbetade på att demonisera Sverige, oss och verket.

 Istället väljer Arndtzén att blanda ihop korten, genom att lyfta fram högerextrema och ökända aktivisters sabotage, och genom att okritiskt reproducera ett gammalt SR-inslag baserat på den från Israel felaktiga benämningen ”judisk konstnär” på en av dessa sabotörer som skulle ha försökt att ”ställa ut”. Som vi dessutom, enligt Arndtzén borde bjudit in till en dialog i boken. ”Judisk konstnär”, vem skulle det kunna vara annat än jag Dror Feiler i denna kontext? Som uppmanade bildstormarna att göra egna konstverk i stället för att ge sig på andras. I vilket annat sammanhang skulle konstvandaler, antidemokratiska kampanjmakare och högerextrema aktivister, som vägrar lyssna på argument, få konstnärsstatus och t.o.m. dialogutrymme i en konstbok? Där vi för första gången får möjlighet att visa våra bilder av installationen och lyfta våra erfarenheter och resonemang, tillsammans med sex andra skribenter, däribland två israeler som Arndtzén symptomatiskt nog förtiger, vars ovärderliga texter ytterligare belyser aspekter som den svenska blicken missade; texter som bryter det svartvita mönstret, om hur en israel är och hur hen tänker.

 Vår bok är en vitbok över en turbulent sammansatt och ofullständig belyst konsthändelse, som vi skriver i förordet. Och visst kan man se det som vackert att Arndtzen på sitt mycket naiva sätt drömmer om konstens uppgift som livräddare och fredsmäklare. Vem drömmer inte om det? men ibland måste man också våga se in i verklighetens blodsprängda, oförsonliga öga.  

 Eller för att låna en formulering av Steve Sem-Sandberg, i SVD om installationen: ”…god konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att ”hålla såret öppet”, för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig”.

 Kort och gott, läs boken, men förväntar du dig den bok som Arndtzén läst, så lär du bli besviken. Men att ifrågasätta media som också görs i boken, gör förstås inte två konstnärer ostraffat. För media is king.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".