Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Därför gör kärlek ont: det är icke-kompatibla system som krockar

Publicerat fredag 23 januari 2015 kl 13.35
"Kärlek och klarhet har väl aldrig gått hand i hand. Eller?"
(11 min)
Författare.
Eva Illouz, israelisk författare, om kärlek som gör ont.

 Det är andra gången denna vecka som vi tar upp sociologiprofessorn Eva Illouz. Den här gången handlar det om varför kärlek gör ont. Häpen och förbryllad över det kaos som präglar kärleken i vår tid beslöt sig Eva Illouz, som är alltså är professor i sociologi vid The Hebrew University i Jerusalem att undersöka detta ämne närmare.

 Varför står självständiga kvinnor så rådlösa inför männens undanglidande beteende? Förorsakade kärleken samma lidande förr som den gör idag? Och istället för att söka svaren i en psykologisk kontext, barndom och anknytning osv. beslöt sig Eva Illouz för att sätta känslorna i en större social struktur, det senkapitalistiska samhället.

 Katarina Wikars har läst Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring.

(Först den klassiska göra slut-repliken en sista gång innan vi skrotar den för gott. ”Det är inte dig det är fel på. Det är mig.”)

 Nu kan man för gott skrota den gamla det är inte dig det är mig det är fel på. För det kan vara så att det inte är fel på vare sig dig eller mig. Att det går så dåligt för kärleken nuförtiden kan helt enkelt bero på att det är icke-kompatibla system som krockar. Att kärleken som vi minns den och läst om den och som den envisas med att framställas på film inte har i samtidsverklighetens vardag att göra.

 Den israeliska sociologen Eva Illouz försöker utreda det här i en bok med många litterära och filosofiska och självhjälpande hänvisningar både till Max Weber, Jane Austen och relationsspalterna. Den  kom på svenska i höstas. Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring heter den. Och den slutar trots allt med en förhoppning om att passionen ska finna sig nya vägar på andra sidan den intellektuella klarheten och självkännedomen.

  Det kan tyckas som en paradox. Kärlek och klarhet har väl aldrig gått hand i hand. Eller? Men jag tar tag i några trådar och börjar nysta. Betänk bara att denna bok utspelar sig i urbaniserad västerländsk medelklass, heterosexuell.

 Och att den driver tesen att kärleken gör ondare för kvinnorna. Och försöker besvara frågan: varför är kvinnors självkänsla nuförtiden så beroende av kärlek? Jag vill genast värja mig mot det här antagandet men kanske måste sociologer bortse från enstaka individer för att hitta de större strukturerna.

 Moderniteten både avtrollade oss och frikopplade så småningom kärleken från ekonomin, de flesta kvinnor kan försörja sig själva numera. Tack och lov kan man inflika. Men samtidigt har marknadsekonomin infiltrerat språket när man talar om relationer, det finns konkurrens på äktenskapsmarknaden, det finns sexuellt kapital, det finns tillgång och efterfrågan, och precis som på bostadsmarknaden göder bristen efterfrågan. 

 Och samtidigt finns den kvar: den där gamla idén om kärlek vid första ögonkastet, om pirrningar och passion och den är inte helt lätt att handskas med i en tid som har ekonomiserat begäret. Sen har vi också idén om autonomi, ja, hela individualiteten som är så viktig för oss.

 Hur ska den gå ihop med sammansmältning, och ge upp sig själv? Kan två individualister verkligen älska varandra? Sluta säga jag jag jag. Försöka sig på ett litet du i vad Illouz kallar den ständiga förhandlingen mellan autonomi och erkännande.

 Jag känner igen resonemanget. Det är sånt här som väninnorna och jag brukar diskutera. De gamla äktenskapen som sprack, vardagstristessen kontra några benådade ögonblick. Men gör kärleken verkligen ondare för kvinnorna? Fast vi har hela feminismen som Eva Illouz verkligen inte vill ifrågasätta, jämlikhet måste väl ändå gå och kombinera med någon sorts passion.

 Förr var det ännu värre och att män numera distanserar sig, spelar svåråtkomliga och inte vill binda sig menar Illouz inte har nån biologisk förklaringsmodell utan en sociologisk, för den enda arenan som män har kvar att konkurrera på, nu när deras status har urholkats både i arbetslivet och i hemmet är den sexuella.

 Sex har blivit den viktigaste statusmarkören för män. Jag tänker genast på pokemon. Ackumulation och samlande som det högsta. Gonna catch them all. Ett mantra i tiden. Som till och med varenda unge kan. Och tillämpbart på den kumulativa sexualiteten.

 Svårtillgänglighet är också lika med högre värde i den här ekonomiska pokemon-modellen som många män brukar tillämpa. Ett sätt att behålla kontrollen är faktiskt att vara den minst behövande, eller i alla fall uppföra sig som den. Och till slut får dom då många tårar senare epitetet relations-fobiker.

  Här och där kan man hitta övertydligheter  i resonemanget, är det så att kvinnors lust att bilda familj hyfsat tidigt i livet gör dem mer som det heter strukturellt sårbara? Är kärleken verkligen kvinnors sociala grundval? Kan man som Illouz anta att nästan alla kvinnor vill bilda familj? Och inte männen? Kan det inte vara tvärtom? 

  Ja,ja. Men förutom konsumismen och rationaliteten så har också psykologerna ställt till det, kvinnor som blir övergivna och män också kan man kanske tillägga letar felen hos sig själva, ältar sin barndom och bristen på anknytning hit och dit. Om ens värde som människa är så intimt förknippat med ens värde som kärleksobjekt så rasar hela jaget ihop på egen hand.

 Förr i världen när äktenskap var något mer resonemangs-betonat, en angelägenhet för hela släkten hängde inte ens värde ihop med kärleken på det här  sättet, och den som bröt ett äktenskapslöfte var skurken. Först kom ritualerna sen kom känslorna. Och man kände vad rollen föreskrev en att känna. Nu är alla kontakt kortsiktiga. Vem vet vad man känner imorgon? En väninna sa en gång: Mäklarna lever på de tre D.na. Death, divorce, disaster.  Det är mycket som ska byggas på nåt så bräckligt som kärlek nuförtiden.

  Och när det går sönder säger frågespalterna och KBT-terapeuterna: åk på spa, tänk på dig själv. Också det är dumt menar Illouz. För vi behöver alla erkännande och när vi nu lever i en tid då vårt värde är avhängigt våra relationer, måste man hitta en sorts mellanmänsklig medelväg. Vi är ju ändå sociala varelser.

 Det är lätt att tappa bort sig i resonemanget, det är för många trådar nu som inte går att knyta ihop: Kluvenheten, ironin, distansen, och så denna längtan efter kärlek samtidigt. Klart det inte går ihop. Och frihetens baksida är ju otryggheten. Och den starkaste rädslan av alla är att bli avvisad.

 Men ingen ska heller lida av kärlekskval i den här utbyteskulturen. Jag och en kollega gjorde 2004 ett radioprogram som hette Det får inte göra ont 2004, där vi gjorde en koppling mellan internetdejtande och antidepressiv medicin och ett antagande att relationer inte får göra ont längre, ska vara hanterbara.

 Man ska komma över en skilsmässa på två månader. Nuförtiden anses smärta orsakad av kärlek inte ett dugg karaktärsdanande som på Lord Byrons tid. Sluta älta och ut på marknaden igen, säger dom. 

 Och då är det dags för den tredje komponenten i den här senkapitalistiska tiden: internet. Eller nätdejtingen, och här är tillgång och efterfrågan dragen till sin bittra spets. Här har samtidsmänniskan själv förvandlat sig till varan.

 Det finns egenskaper som är mer eftertraktade än andra, och därför går det att se 40 män i medelåldern som alla älskar sina barn flimra förbi på 30 sekunder, och det går att göra personlighetstester och matcha sig mot en ansenlig mängd som man rent hypotetiskt kan passa ihop med.

  Hallå, kan man då som gammal romantiker hojta till, kärlek vid första ögonkastet då, det är väl ändå inte ett gäng egenskaper utan bara nåt oförklarligt, och förhoppningsvis ordlöst. Hallå, kan en neurobiolog, också hojta, eller nån som tror på kemiska substanser, eller feromoner. På nätet finns det inga lukter.

Citat ur boken: Rationaliseringen av kärleken har underminerat de betydelsesystem som erotiken och kärleken vilar på, däribland tvetydighet, intermittens, förtäckta ordalag, lekfullhet och transcendens.

 Men till slut sitter man där i medelåldern skild och aningen trött med mängder av hypotetiska alternativ, och är omväxlande öppen och reserverad, tills man inser att de flesta jämnåriga män inte alls är på någon arena längre utan inne i sin andra familj för till skillnad från Illouz har vi väninnor konstaterat att männen när dom blir äldre blir riktiga trygghetsknarkare och gärna vill vara i småbarnfamilj hur länge som helst. För säkerhets skull.

 Men då är jag redan framme vid bokens sista kapitel, fantasins. Kärleken som blir alltmer imaginär. Kanske är det baksidan av marknadsekonomin, rationaliteten, beslutskalkylerna, jämförandet och vardagsträsket. Att slippa stå öga mot öga med den man kanske utvecklat dessa komplicerade kärlekskänslor för. Att slippa låta fantasibilden möta en medelmåttig människa. Det mesta utspelas ändå i våra hjärnor. Bättre skriva sitt eget kärleksmanus.

 Regler och procedurer på ena sidan, kontrollerade känslor som självändamål på den andra. Och någonstans i mitten en liten kärlek som förhoppningsvis numera vet varför den värker.

Eva Illouz: Why love hurts. En sociologisk förklaring.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".