Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Att synliggöra det osynliga: underklädernas historia

Publicerat torsdag 5 februari 2015 kl 13.35
"De enda som bar underbyxor var barn, dansare och prostituerade"
(5:51 min)
Underkläder
1 av 2
I fjol visades utställningen "Exposed" på Fashion institute of technology i New York. Här en "Shelly-bh" från 1977.
Anna Hellsten
2 av 2
Anna Hellsten

Den samtida synen på underkläder som någonting erotiskt har bara några decennier på nacken. Det menar Valerie Steel, som skrivit "Exposed - A History of Lingerie".

Kulturjournalisten Anna Hellsten har läst en genomgång av underklädernas kulturhistoria och om ett mode som utgör en egen kategori. Det syns ju inte.

"I amerikanska sladdertidningar förekommer regelbundet smygtagna foton på trimmade kändisar vars klänningar blåst upp och blottat en sådan, alltid med en elak bildtext om att inte ens dom klarar sig utan. Det är förstås bara min spekulation, men den designer och den fotograf som lyckas glamourisera formunderkläderna kommer att revolutionera hela industrin."

 För några veckor sedan var jag i Dubai, skyskrapekantat nöjescentrum i Förenade Arabemiraten. Jag gjorde ungefär de saker man förväntas göra som turist: jag köpte kardemummakärnor till vrakpris, jag förnekade min höjdskräck genom att åka upp i Burj Khalifa, och jag tillbringade timmar på de komiskt vidsträckta shoppinggalleriorna.

 Där fanns för all del mycket att gapa över: innertaket som det hängde tiotusentals pappersfjärilar ifrån, inomhusskidbacken med levande pingviner, cafét som bara serverade kamelmjölk. Och så underklädesbutikerna. Aldrig förr har jag sett så mycket underklädesbutiker som på galleriorna i Dubai, från det amerikanska Victoria's Secret till saudiarabiska Nayomi till Agent Provocateur, underklädeslinjen som startades av Vivienne Westwoods son Joseph Corré och är berömt för sina pyttesmå storlekar och sina flirtar med S&M-attribut. Att Dubais kvinnliga befolkning är ett av världens mer påklädda verkade inte ha någon stävjande effekt på underklädessuget – tvärtom. Och kanske blir en bieffekt av att många av de lokala kvinnorna bär heltäckande abayas i offentligheten att de längtar ännu mer efter hudnära godbitar undertill.

 Den sortens funderingar får kanske sorteras in i det hobbyantropolgiska facket. Men underkläder är onekligen en alldeles egen modekategori – för de syns ju inte. Eller de syns snarare bara i utvalda sammanhang: hos läkaren, i omklädningsrummet, hemma i sov- och badrummet. Att komma med en ny, trendig BH till kontoret är till skillnad från med andra klädköp inget som automatiskt genererar komplimanger från kollegorna.

 Just de här sakerna tas det fasta på i boken med titeln ”Exposed: A History of Lingerie”. Från början var det en utställning som visades på museet som hör till modeskolan Fashion Institute of Technology i New York, och boken är således egentligen en utställningskatalog, om än av ett ovanligt matigt slag med en lång introduktion av Valerie Steele, museets föreståndare och välkänd modevetare.

 Här gås de moderna underklädernas utveckling igenom, från 1700-talets korsetter som tvingade in hullet i den lite koniska form som utgjorde dåtidens ideal , via 1800-talets voluminösa påklädningsklänningar, teklänningar och budoarmössor över ett 1900-tal som varierat häftigt i stilar och idealsilhuetter. Att 1900-talet bjudit på fler variationer hänger förstås ihop med de allt större möjligheterna att snabbt fabrikstillverka både vanliga kläder och underkläder, men också med att kvinnokläder nu genomgick en snabb utvecklingsperiod – knäkort och byxor var plötsligt en möjlighet även för oss, och med dem förpassades den gamla tidens underkläder till arkiven. Underkjolar, till exempel, hör inte till vanligheterna i en modern kvinnas garderob, i synnerhet inte de fluffiga saker som satt under klänningar för 200 år sedan. Underbyxor däremot – trosor på modernt vardagsspråk – ansågs däremot länge vara ett maskulint plagg, och ett som 1800-talets respektabla damer därför inte borde befatta sig med: de enda som bar underbyxor var barn, dansare och prostituerade.

 Underkläder må alltid ha varit en spännande klädkategori. Men den samtida synen på underkläder som en erotiskt hårdladdad klädtyp är bara ungefär 40 år gammal, skriver Valerie Steele, och hänvisar till när modeskaparen Vivenne Westwood skakade liv i korsetten och började använda den som ett utanpåplagg. Den trenden upprätthölls av bland andra Jean-Paul Gaultier som designade Madonnas berömda strut-BH och senare också av John Galliano och Alexander McQueen. Det är också under den här perioden som underklädesreklam fick sitt moderna, kraftfullt sexualiserade formspråk – ett där underkläder inte huvudsakligen bärs av anständighets- eller komfortskäl, utan för att behaga någon annan. Amerikanska modehuset Calvin Kleins svartvita underklädesreklam har varit variationer på detta, och svenska modekedjan H&M:s hela julförsäljning verkar bygga på den idén, hur skev den än må vara.

 Och apropå komfort: boken lämnar, intressant nog, samtidens kanske mest omhuldade underklädesplagg därhän – den sega, elastiska kroppsstrumpa som ibland går under begreppet ”spanx” och som på internationella klädtermer kallas ”shapewear”, alltså formande underkläder. I den första filmen om Bridget Jones stod huvudpersonen i valet och kvalet mellan en sådan och en stringtrosa inför en potentiell date, och konstaterade krasst att medan stringtrosan till sitt utseende signalerade erotik så var shapetrosan en säkrare väg att faktiskt få till det: den inhållande jättetrosan under klänningen gav Bridget en säkerhet som den sladdriga stringen inte mäktade med. Problemet inföll sig först när den skulle visas upp – en ljusbrun shapetrosa är komisk snarare än sexig, en hint till omvärlden att man inte besitter det där kroppssjälvförtroendet som hela underklädesindustrin bygger på. I amerikanska sladdertidningar förekommer regelbundet smygtagna foton på trimmade kändisar vars klänningar blåst upp och blottat en sådan, alltid med en elak bildtext om att inte ens dom klarar sig utan. Det är förstås bara min spekulation, men den designer och den fotograf som lyckas glamourisera formunderkläderna kommer att revolutionera hela industrin.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".