Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Zimbabwes långa väg tillbaka

Publicerat måndag 9 februari 2015 kl 12.59
"Erkänn inget, viskar en man innan vi leds iväg"
(6:02 min)
En hundrabiljoner-dollarsedel introducerades 2009 för att möta den rasande inflationen.
En hundrabiljoner-dollarsedel introducerades 2009 för att möta den rasande inflationen. Foto: Tsvangirayi Mukwazhi

Härom året kunde man i zimbabwisk media läsa att turismen i landet nu var den snabbast växande i världen efter kina.

Det var givetvis meningen att låta som en triumf. Men kanske blev det snarare en påminnelse om vilket bottenlöst hål landet befunnit sig i under det senaste decenniet - både ekonomiskt och socialt.

Fram till slutet av 90-talet var Zimbabwe det självklara resmålet i södra Afrika. Men efter en svindlande snabb nedåtgående spiral i början av 2000-talet, med en allt hårdare repression, korrupption som urholkade ekonomin och en inflation som nådde svårbegripliga 231 miljoner procent per år - försvann både pengar och utländska turister.

Och även om nedgången hejdats, har landet en lång väg tillbaka.

Frilansjournalisten Sara Assarsson tar oss med till gränsövergången Beitbridge, mellan Sydafrika och Zimbabwe.

Kön ringlar långt utanför den låga tegelbyggnaden. Det är varmt; svetten lackar i ansiktet på kvinnan som står framför mig. Alla har samma uppgivna uttryck; det är bara att gilla läget.

− Tar det alltid så här lång tid? frågar jag försiktigt.

− Ja, svarar svarar kvinnan. Alltid.

Jag är i Beitbridge, gränsposten mellan Sydafrika och Zimbawe, där tiotusentals människor passerar varje dag. De allra flesta kommer med buss eller i fullastade skåpbilar. En del tar sig över den gamla järnbron på cykel, eller går.

Det här är mitt första möte med Zimbabwe. På pappret är jag här som turist och har kommit för att besöka Gonarezhou nationalpark, ett naturskyddsområde område lika stort som Bohuslän. Att jag är journalist håller jag tyst om när jag står i den evighetslånga kön. Hela tiden kommer unga män fram till mig och frågar om jag vill ha hjälp att komma förbi lite snabbare. De trycker blanketter i handen på mig och frågar hur mycket kontanter jag har.

− Om du ger mig femtio dollar så kan jag snacka med polisen, säger en av männen.

− Låt mig prata med tulltjänstemännen, erbjuder en annan.

Till slut kommer vi fram till disken och lämnar över våra visumansökningar. Min fotografkollega, som skrivit "konstnär" på sin blankett, får skriva på ett papper där han lovar att inte teckna under resan.

− Jag får inte ens rita av era vackra baobabträd? frågar han.

− Nej, blir det korta svaret.

Plötsligt knackar någon mig på ryggen.

− Du, jag får titta på din telefon. Har du tagit bilder här inne?

− Nej, svarar jag. Bara på resan hit. Hur så?

− Ge mig den, säger mannen med sin bullriga röst och tar telefonen ur mina händer.

Sen ropar han till mannen bakom luckan:

− Hon har fotograferat och spelat in allt ni säger!

Jag blir alldeles kall.

Våra pass ligger på andra sidan disken, bakom glasväggen. Tjänstemannen tittar upp och möter min blick.

Efter en stund ber han mig och fotografen att stiga åt sidan. Han ska tillkalla polis, säger han.

− Helvete, tänker jag och känner hur hjärtat börjar slå snabbare.

Tre poliser i gröna militärkläder kommer fram till oss, och ber oss följa med.

− Erkänn inget, viskar en man innan vi leds iväg.

Men det blir inget åtal. Hoten om fängelsestraff visar sig vara tomma, och efter ett kort förhör nöjer sig polisen med att ge oss en varning.

Nästan sju timmar tar det vid gränsen. Men det dröjer inte länge förrän vi blir stoppade igen − först för fortkörning, sedan för att vi har kört mot rött ljus eller missat en stoppskylt. Varje gång hotar polisen med rättegång och dryga böter; en förhandling som börjar vid ett par hundra dollar, men ofta landar på en tiodollarsedel. Ibland räcker det att erbjuda trafikpolisen en kall öl för att få köra vidare.

Jag kan inte låta bli att bli uppjagad varje gång en polis vinkar in oss. Vill de inte ha turister i det här landet? tänker jag irriterat. Borde de inte vara tacksamma att någon överhuvudtaget gör sig besvär att söka visum, stå i evighetslånga köer och betala skyhög koldioxidskatt för att ens få köra in i landet?

Zimbabwe behöver varenda turistdollar de kan få. Från att ha varit ett av södra Afrikas rikaste länder och ett Mecca för äventyrsturister, är den forna brittiska kolonin numera kusligt tom på besökare.

Den ekonomiska krisen - som redan har tvingat fyra miljoner zimbabwier i landsflykt - håller landet i ett järngrepp. Statskassan är tom. Lärare, sjukhusläkare och poliser vittnar om att de inte får lön; dricksvatten ransoneras och sophämtning bortprioteras.

Nu gör myndigheterna allt för att locka tillbaka turisterna. I en sydafrikansk tidning läser jag att poliser skickas på charmkurs för att vara mer välkomnande. Samtidigt är korruptionen så djupt rotad att många poliser inte drar sig för att dryga ut lönen genom att bötfälla turister för allsköns brott.

− Tydligen behöver de dra in ett par hundra dollar i veckan för att överhuvudtaget få någon lön, säger en backpacker jag träffar i Bulawayo.

Det är svårt att se hur Zimbabwe kan blomstra som turistland om regeringen inte tar tag i korruptionen och betalar sina anställda ordentliga löner. Först då, när turister slipper bli måltavlor för skrupellösa tjänstemän som ser dollartecken vid åsynen av ett utländskt pass, tror jag att fler vågar sig hit.

Som journalist reflekterar jag förstås över pressfriheten och mina kollegors situation. Vågar de granska makten?

− Det har blivit bättre, säger Tendai, en kvinnlig reporter som skriver för en av de fristående tidningarna.

Tidigare genomsökte polisen deras redaktion flera gånger i månaden. Nu händer det inte lika ofta, men friheten att rapportera är fortfarande begränsad. Även vanliga medborgare tystas. En kvinna som jag pratar med vid gränsposten i Beitbridge berättar att ingen längre vågar protestera mot maktmissbruk. De blir slagna, säger hon.

Bilden av ett korrupt land styrt av en maktgalen despot är svår att skaka av. Under hela resan känner jag att jag inte rikigt vågar lita på någon, och rädslan att bli avslöjad som journalist släpper inte förrän vi korsar gränsen till Botswana.

Så länge den politiska eliten slår ner sina motståndare, inskränkter rättigheter för homosexuella och inte låter människor utrycka sig fritt är det inte svårt att se varför många turister föredrar det mer öppna och toleranta grannlandet Sydafrika.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".