Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Minnet som en grav, eller porten till en annan värld?

Publicerat tisdag 10 februari 2015 kl 13.35
Frilansjournalist och författare.
1 av 2
Dan Jönsson går in i Marcel Prousts värld och berättar om ögonblick då minnen tränger upp ur det förgångna.
Den franske författaren Marcel Proust (1871-1922)
2 av 2
Den franske författaren Marcel Proust (1871-1922)

Marcel Proust förknippade "befriandet från tidens ordning", det vill säga detta att minnas, med en intensiv lyckokänsla. Men är den intensiva upplevelsen av det förflutna alltid bara njutbar? Dan Jönsson tar hjälp av "På spaning efter den tid som flytt" för att tänka kring minnet.

"Är det något jag inte riktigt förstår så är det detta, att Proust så självklart utgår från att den eufori berättaren beskriver när han i romanens sjunde och sista del snubblar på en sten på gården till det Guermanteska palatset och tycker sig förflyttad till Venedig; eller för att ta det mest berömda exemplet, när han i romanens början doppar en madeleinekaka i lindblomste och hela hans barndomsvärld får liv för hans inre blick – alltså den där känslan av att på ett mirakulöst sätt ryckas loss ur tidens ström och hamna på en plats där tanken på döden inte längre skrämmer; att den skulle vara allmängiltig."

Essän är en repris från hösten 2013.

 De dagar jag sitter hemma och jobbar brukar jag gå den korta sträckan från mitt arbetsrum till köket säkert tjugo gånger varje dag. När jag ska fylla på kaffe, gå på toaletten, äta lunch eller kolla posten reser jag mig, går de tio meterna genom vardagsrummen, rundar matsalsmöbeln, oftast utan att ens vara medveten om vad jag gör, så djupt är vanan rotad i mitt medvetande. Jag vet inte vad det beror på att jag just den här gången stannar upp i en bestämd känsla av att ha gjort samma rörelse förut, inte här, utan för mycket länge sen, i en tid när jag knappt nådde att se över kanten på mina föräldrars matsalsbord i lägenheten i Lund där vi bodde fram tills jag var sex år gammal. Minnet är oerhört starkt och rycker mig ur vanans grepp: var befinner jag mig? Vad är det som händer? En neurolog skulle antagligen förklara att de minnen man bär på och de sinnesintryck man utsätts för ibland, av någon anledning, blandas ihop och förväxlas – i mitt fall har det kanske att göra med att min mor denna höst har blivit allvarligt sjuk, något som undermedvetet sysselsätter mina tankar och får mig att minnas hur det var att som mycket liten stå på det där parkettgolvet, bakom den stora holländska matsalsmöbeln, och undra vart alla hade tagit vägen. Det låter som en rimlig förklaring – men det hindrar ju inte att jag själv i detta ögonblick tycker mig vara med om en magisk, men faktiskt också skrämmande upplevelse: att för en kort sekund försvinna ur mitt eget liv.

 För Marcel Proust var den här sortens uppenbarelser, när människan som han uttrycker det befrias från tidens ordning, förknippade med en intensiv lyckokänsla. Är det något jag inte riktigt förstår i På spaning efter den tid som flytt, så är det detta, att Proust så självklart utgår från att den eufori berättaren beskriver när han i romanens sjunde och sista del snubblar på en sten på gården till det Guermanteska palatset och tycker sig förflyttad till Venedig; eller för att ta det mest berömda exemplet, när han i romanens början doppar en madeleinekaka i lindblomste och hela hans barndomsvärld får liv för hans inre blick – alltså den där känslan av att på ett mirakulöst sätt ryckas loss ur tidens ström och hamna på en plats där tanken på döden inte längre skrämmer; att den skulle vara allmängiltig. Känslan jag själv får när jag stannar upp vid matbordet och för ett ögonblick helt oväntat förlorar fotfästet är tvärtom ganska ångestladdad. Snarare än som en befrielse känns det som att trampa i en fälla. Minnet som en grav.

 Minnet är kanske den funktion i medvetandet som vi brukar se som den mest centrala, den enskilt viktigaste pusselbiten i vår mänsklighet. Inte så att det är avgörande; en person som förlorar minnet, till exempel efter en hjärnblödning, upphör ju inte att vara mänsklig, eller ha ett medvetande. Men med det tidsbegrepp vi rör oss är det minnet som ger våra erfarenheter ordning, innebörd och mening. Utan minne inget språk, och ingen kommunikation; det är tack vare minnet som vår individuella mänsklighet också får en social dimension. När Marcel Proust på slutsidorna av sin roman beskriver sin stora vision, tänker han sig också att han genom att borra sig ner i sin egen individuella erfarenhet ger läsaren ett verktyg för att göra detsamma. Läsaren blir, som han uttrycker det, inte författarens, utan sin egen läsare. Som Proust ser saken är det litteraturens förnämsta, kanske rentav enda riktiga uppgift – att genom att aktivera minnet återskapa det förflutna som en absolut och sinnlig närvaro, och på så vis befria oss ur vår fångenskap i tiden.

 Men om minnet ordnar och ger mening åt våra erfarenheter, hindrar det oss också från att göra nya. Proust ägnade de sista femton åren av sitt liv åt sin stora, ofullbordade roman, och framstår väl fortfarande som urtypen för den konstnär som blir ett med, och försvinner i sitt verk. Under romanens långa tillkomstprocess, när han alltmer sjuklig och isolerad – bokstavligen isolerad, i ett rum med korkplattor på väggarna - vände sig bort från det galanta societetslivet och istället ägnade sig åt att tränga ner i sitt förflutna, blev han själv ett exempel på den motsättning mellan liv och minne – och därmed mellan liv och litteratur – som vi tycks ha så svårt att frigöra oss från. I sin extrema form ser den ut som i Jorge Luis Borges berömda novell Funes med det goda minnet, om en pojke som efter en ridolycka vaknar upp förlamad, men med ett fotografiskt minne som i detalj låter honom återkalla allt han varit med om. De två sista åren av sitt liv tillbringar denne Ireneo Funes sängliggande, sysselsatt med att rekonstruera och ordna sina minnen enligt olika bisarra system. Hans inre värld är förstås oändligt rik på enskildheter men, skriver författaren, ”jag misstänker emellertid att han hade svårt för att tänka. Att tänka är att glömma olikheter, det är att kunna generalisera, abstrahera. I Funes överfyllda värld fanns bara detaljer, nästan ögonblickliga”.

 Den som ger sig i kast med ”På spaning efter den tid som flytt” kan på samma sätt få känslan att den oerhörda mängden precisa detaljer har en tendens att skymma själva romanen, det vill säga den tanke, den vision som bär upp den. Det är förstås en medveten effekt av den struktur, där läsaren – förutom i den avslutande delen – bara undantagsvis får en chans att titta upp över minnesytan. Långa stunder tror man sig kanske läsa en sedeskildring från sekelskiftets aristokratiska Paris, eller en berättelse om en kvinna som hålls inspärrad av en svartsjuk älskare; man fäster sig kanhända vid tidsmarkörerna, som hur Dreyfusaffären föder ett rått, öppet antisemitiskt klimat hos den franska eliten; hur berättaren utan att märkbart höja på ögonbrynen går för att se på ”singaleserna” som är årets zoologiska attraktion; eller hur det någon gång på nittiotalet blir på modet att herrarna ställer ifrån sig sina hattar på golvet i salongen, istället för att lämna dem i farstun. I själva verket har man hela tiden rört sig i en helt annan roman, snärjd i dess täta väv av spegeleffekter och parallellscener, delaktig i ett heroiskt försök att förändra hela grunden för vår världsuppfattning.

 Ett ledmotiv i Prousts roman handlar om hur livet hela tiden ställer sig i vägen för det arbete som berättaren har för avsikt att påbörja. Men egentligen står liv och minne, liv och litteratur bara på ytan i konflikt med varandra; när romanens berättare till slut drar sig tillbaka för att skriva är det i den fasta övertygelsen att, som han uttrycker det ”den emotionella kraft man slösar på vänskap är ett slags villospår, där man söker en hängivenhet som ingenstans leder och vänder ryggen åt en sanning som denna kraft hade kunnat leda fram till”. Författaren som viger sitt liv åt litteraturen måste, skriver Proust, ”utstå sin bok som en möda, underordna sig den som en klosterregel, bygga den som en kyrka, följa den som en dietföreskrift, övervinna den som ett hinder, erövra den som en vänskap, ge den rikligt med föda som ett barn och skapa den som en värld”. Att ägna livet åt en sådan uppgift är inte att fly från verkligheten, utan att närma sig den.

 Olof Lagercrantz har skrivit att han tror att betydelsen av madeleinekakan och liknande magiska ögonblick i Prousts roman är överdriven, att de skymmer det enorma arbete som ligger bakom verket. Det stämmer nog; åtminstone när det gäller madeleinekakan är det ett känt faktum att den har flera föregångare i Prousts författarskap, och att den började som en helt vanlig brödbit. Madeleinekaka lät väl bara lite mer poetiskt. Hur övertygad Proust än var om litteraturens förmåga att lyfta fram det tidlösa i människan, så förblev han med sin estetik naturligtvis själv en produkt av sin tid – närmare bestämt av det symbolistiska 1890tal där han publicerade sina första noveller; sirliga fantasier fulla av grevar och prinsessor. Hans litteratursyn är sprungen ur en andlig tradition som går tillbaka till medeltidens kristna mystiker, och vars idé om parallella världar och skilda tidsdimensioner verkar vara en evig fantasi.

 Alltså. Minnet som en grav – eller som porten till en annan värld? Det är frågan. Eller också är det inte det, inte alls: faktum är att när jag står där vid matbordet och faller ner genom decennierna känner jag ju bådadera, lika starkt. Rädslan – och magin. Och för Proust handlade det trots allt om något annat. Madeleinekakan och liknande mystiska upplevelser kan vara hur litterärt konstruerade som helst; att de är fiktiva betyder inte att de inte är sanna. I själva verket är de sanna just som konstruktioner, det vill säga som bärare av den enorma byggnad som romanen är, av dess vision av litteraturen som något nästan religiöst, en uppenbarad sanning. Men det stora, det verkligt enastående med Prousts roman är ju hur den till slut ändå lyfter sig över denna väldiga konstruktion, denna litterära teologi, hur den i all sin mänskliga mångfald bryter sig ut ur det där isolerade rummet med korkplattorna på väggarna och får oss att se storheten i våra banala liv: hur minsta ögonblick, med rätt optik, kan avslöja sig som ett hisnande djup, fullt av liv.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".