Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

"Det viktigaste är att visa respekt för dem man talar med"

Publicerat torsdag 12 februari 2015 kl 13.34
"Själv försöker jag alltid använda nationsnamnet"
(6:24 min)
Buffy Sainte-Marie
1 av 2
"Det bästa jag kan säga om mitt folk, sa sångerskan Buffy Sainte-Marie vid ett av sina besök i Sverige, är att vi fortfarande existerar!" Foto: Monica Vereana Williams, Flickr.
Gunlög Fur, professor
2 av 2
Är det okej att säga indian? Gunlög Fur reder ut begreppen. Foto: Anna Gerdén

När Obs i höstas sände ett inslag om brasiliansk litteratur, hörde en del av er lyssnare av er till oss. Var det verkligen rätt att använda sig av begreppet "indian" när ursprungsbefolkningen i Sydamerika omnämndes? Vi bad Gunnlög Fur, professor i historia vid Linnéuniversitetet att reda ut begreppen.

"De flesta av mina vänner och kollegor som tillhör amerikanska ursprungsfolk kallar ibland sig själva för indianer, men som Steve, som jag träffade på badmintonplanen, stillsamt påminde så får det aldrig överskugga att varje folk har ett eget namn som är viktigt för dem."

 För nästan trettio år sedan kom jag som student till Oklahoma för att jag var intresserad av indianers historia i Nordamerika. På lördagar började jag spela badminton i studenternas idrottshall. En av mina medspelare var Steve, en ung, mörkhyad man. ”Är du indian?” frågade jag försiktigt. Njae, blev svaret: ”Jag är Arapahoe.” Arapahoerna är ett av det dryga sextiotalet olika amerikanska urfolk som mer eller mindre frivilligt förflyttade sig till det som kallades Indian Territory under 1800-talets lopp och som 1907 blev den 46:e delstaten i USA under namnet Oklahoma. Sextio olika folk med olika språk, religion, historia och berättelser som alla skulle samsas på ett område som är två femtedelar av Sveriges storlek. I östra delen bodde de välorganiserade och ibland välbärgade cherokeerna och deras bundsförvanter choctaw, chickasaw, creek och seminole. I väster de cheyenner, comancher, kiowa, arapahoer, wichita med flera som vid sekelskiftet bara var några decennier från öppen krigföring med Förenta staterna – de flesta utblottade och djupt traumatiserade. I sydväst de apacher som följt Geronimo i ett sista motstånd och ända långt in på 1900-talet var krigsfångar.

 Det verkar både okunnigt och opraktiskt att samla alla dessa nationer och historiska erfarenheter under ett enda samlingsnamn – ”indianer”. Okunnigt därför att själva ordet anses komma från Columbus misstag då han i slutet av 1400-talet trodde sig ha funnit en ny sjöväg till Indien. Opraktiskt därför att det faktiskt inte säger något om situationen. Ändå har termen fastnat.

 Termen ”indian” har den fördelen att det är en kollektiv beskrivning av en mängd olika folk som har utsatts för europeisk kolonisation från 1400-talet och framåt och som idag lever som minoriteter i en mängd nationalstater som utsätter dem för diskriminering och förtryck på grund av hudfärg, religion, språk och historia. Taino-folket från den karibiska övärlden har dessutom bevarat en tradition som pekar på ett helt annat ursprung för termen ”indian”. När Columbus kom till deras föregångares land imponerades han av hur välorganiserat och fredligt det var. Han beskrev dem då som att de levde i ett gudomligt tillstånd: ”In Dios”. För tainos är termen alltså en hedersbeskrivning och en påminnelse om en kultur av omsorg om alla behövande. När det nya National Museum of the American Indian invigdes i Washington i början av 2000-talet gjordes en omfattande undersökning av vad urfolk på hela den amerikanska dubbelkontinenten använde för kollektivt ord om sig själva. De allra flesta som svarade på enkäten använde termen ”indian.”

 Många tycker ändå att termen har fler nackdelar än fördelar. Den kollektiva beteckningen har genom århundraden använts för att nedvärdera och förlöjliga denna mångfald av folk och nationer. För många som tillhör urfolken i Nordamerika är det djupt besvärande att indianer används om allt från symboler för idrottslag, som ”Frölunda Indians och ”Washington Redskins,” till loggor från företag som Scumbags & Superstars som lanserar tröjor med dödskallar iklädda indianska fjäderskrudar. Ett problem med dessa namn och bilder är att de förstärker föreställningar om att indianer bara levde förr i tiden och på ett förmodernt sätt. Men indianer finns i allra högsta grad idag: Det bästa jag kan säga om mitt folk, sa sångerskan Buffy Sainte-Marie vid ett av sina besök i Sverige, är att vi fortfarande existerar! Ett annat problem är att när man använder vad som ska vara indianska kläder och föremål, så är risken stor att man använder dem på ett felaktigt sätt. Fjädrar är till exempel heliga föremål som inte vem som helst får bära.

 På 1980-talet växte sig debatten stark om det felaktiga i att använda ordet ”indian” och man diskuterade alternativ som var mindre kopplade till en historia av förtryck. I USA föredrog några ”American Indian”, ett förslag som fullständigt förkastades av andra som föredrog uttrycket ”Native American.” Men Native American kunde också missförstås och användes sedan länge av många vita som bott i USA i många generationer och som ansåg sig vara infödda. I Kanada föreslogs ”First Nations” i stället för ursprungsfolk eller indian och är en numera alltmer accepterad term, men den har inte slagit an söder om gränsen. I USA lever i stället termen ”indian” kvar i statliga program och institutioner som Bureau of Indian Affairs, Indian Health Service och National Indian Education Association.

 Själv försöker jag att alltid använda stam/nationsnamn vid varje tillfälle då det är bekant – arapahoe, lenape, haudenosaunee, anishinaabe, diné, lakota. Om man – vilket man ofta gör – behöver ett samlingsord, så kan man ju säga ”amerikanska ursprungsfolk”. När Dennis Zotigh, ledande powwow-dansare och kulturpersonlighet, 2011 skrev en blog för The National Museum of the American Indian konstaterade han att han helst ville bli beskriven som kiowa, santee dakota och ohkay owingeh, men att han inte har något emot att kallas indian. ”Indian” kan vara relevant att använda när man talar om de bilder och föreställningar som vi har om dem – i filmer, böcker, spel, populärkultur. Som svensk tycker jag det viktigaste är att visa respekt för dem jag talar om eller med oavsett vilket specifikt ord jag använder. De flesta av mina vänner och kollegor som tillhör amerikanska ursprungsfolk kallar ibland sig själva för indianer, men som Steve, som jag träffade på badmintonplanen, stillsamt påminde så får det aldrig överskugga att varje folk har ett eget namn som är viktigt för dem.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".