Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Männens arrogans stukar kvinnor till tystnad

Publicerat måndag 16 februari 2015 kl 13.35
"Jag vill inte bli som männen för att bli hörd"
(5:25 min)
Isabelle Ståhl
1 av 2
Isabelle Ståhl känner igen sig i Rebecca Solnits essä om män som talar utan att ha blivit ombedda.
Rebecca Solnit, essäist
2 av 2
Rebecca Solnit. Foto: Daidalos

När den amerikanska essäisten Rebecca Solnit gav ut "Män förklarar saker för mig" för ett par år sedan blev den genast omtalad. Isabelle Ståhl har läst den svenska översättningen och berättar om sina egna erfarenheter av män som talar högt och länge på fester, som berättar vitt och brett om saker utan att de har blivit tillfrågade.

"Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början."

 På en tillställning träffar författaren Rebecca Solnit en man som börjar förklara handlingen i en bok för henne. Hon försöker flera gånger påpeka för mannen att det är hon själv som har skrivit boken i fråga, men han märker inte det eftersom han är så upptagen med att förklara för henne vad den egentligen handlar om.

 Det där inpiskade, stridslystna självförtroendet hos fullständigt okunniga personer är, enligt Solnits erfarenhet, könsbundet. Män förklarar saker för henne, och för andra kvinnor, oavsett om de vet vad de snackar om eller inte. En del män.

 Utifrån denna anekdot har Rebecca Solnits skrivit essäsamlingen Män förklarar saker för mig (Daidalos förlag. Översättning Helena Hansson). Och jag känner igen mig i så mycket.

 På fester måste jag ofta lyssna på historieberättande män som effektivt dödar all mellanmänsklig interaktion med sina omständliga utläggningar. Försöker man bryta in med en association eller en synpunkt rubbas den historieberättande mannens cirklar och han tappar fattningen. Efter hans anekdot har alla glömt vad samtalet handlade om från början.

 Jag upplever det ofta så svårt att tala på det där sättet - att berätta historier kronologiskt, med en från början uttänkt poäng. Jag gillar samtal där jag kan prata utan att veta exakt vart jag vill komma, snubbla på orden, tappa bort mig och låta andra ta vid, där man kan kasta fram en ogenomtänkt idé, skissen till en tanke, skuggan av en känsla. När män börjar förklara saker för mig orkar jag sällan anpassa mig till deras sätt att tala. Jag vill inte behöva bli som dem för att bli hörd, så i stället drar jag mig tillbaka in i mig själv.

 En av Solnits essäer handlar om Virgina Woolf, som ofta talade om en frigörelse som inte är officiell, institutionell, rationell, utan som handlar om att gå bortom det välbekanta, det trygga, det kända och ut i en vidare värld. I sin essä Att vara sjuk kommer Virgina Woolf på att även sjukdomens maktlöshet kan vara befriande, eftersom man kan upptäcka sådant friska människor inte ser, läsa texter med nya ögon, bli förvandlad. Woolfs krav på frigörelse handlar inte bara om att kvinnor skulle få syssla med en del av de institutionella ting som män har gjort.

 Promenader på gator vid midnatt i staden är för Woolf en viktig beståndsdel i friheten, inte för att definiera en identitet, utan för att slippa den, att kunna bli någonting annat. Jag känner igen också det: behovet av att förlora sig själv i mörkret på en okänd plats, längtan efter att upplösas i staden och tappa fotfästet, trots att man ofta blir varnad för att den är farlig för ensamma kvinnor.

 Så farlig är den emellertid inte, om man jämför med hur farligt det är att ha en parrelation: 90 procent av alla våldsbrott mot kvinnor sker som bekant i hemmet, enligt ROKS. Kvinnans man, sambo eller pojkvän är den största riskfaktorn.

 Solnit beskriver en manlig arrogans som stukar kvinnor till tystnad genom att markera, på samma sätt som trakasserier på gatan gör det, att det här är inte deras värld.

 Jag känner igen känslan: jag får den när han tafsar på mig på tunnelbanan eller på en klubb, när han passerar mig i korridoren och kallar mig "hjärtat" eller "fröken", när han släpper in mig gratis på sin kulturafton och säger "du kanske kan betala mig på något annat sätt ..." när han märker att jag inte känner igen honom och blir förnärmad, när han kommer fram till mig på en fest och förklarar ingående varför min senaste recension var så dålig, när han kommer fram till mig på en klubb och oombedd förklarar vad han läst om mig på Flashback, när han blir hotfull en sen natt på tunnelbanan när jag inte vill prata med honom.

 Vi har en tendens att behandla våld och maktmissbruk som om de passar in i vattentäta kategorier: trakasserier, kränkningar, hot, misshandel, våldtäkt, mord. Rebecca Solnit vill i stället se det som en glidande skala som sträcker sig från en maktdemonstrerande, arrogant samtalskultur till dödligt våld i hemmet.

  När termen "mansplaining", som är en neologism av man, man, och explain, förklara, började sprida sig tack vare Rebecca Solnits text Män förklarar saker för mig, blev det möjligt att ringa in, formulera och utmana ett manligt beteende som begränsat kvinnors samtalsrum i århundraden, ja, förmodligen årtusenden. Hennes essäsamling visar att språket inte bara är ett passivt verktyg: det är med språket vi skapar världen och oss själva, och med språket kan vi förändra den.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".