Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Yttrandefriheten efter terrordåden

Marquis de Sade - snuskgubbe och frihetens fantom

Publicerat fredag 13 februari 2015 kl 13.00
"Hur snuskig får man vara? Hur cynisk? Hur brottslig?"
(13 min)
Marquis de Sade porträtterad av H. Biberstein.
Marquis de Sade porträtterad av H. Biberstein.

En dryg månad har gått sedan attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo, där fem av tidningens tecknare och ytterligare sju personer tystades för gott.

Attentatet var inte bara ett brutalt massmord - det var också en attack mot en idé. Rätten att yttra sig, att säga sin mening. Friheten att uttrycka sig är en idé som sitter djupt i vårt samhälle - men vad betyder den i praktiken?

I en serie av tre essäer undersöker OBS idén om yttrandefrihet utifrån olika perspektiv. Först ut: Om Marquis de Sade - aristokrat i 1700-talets frankrike och framför allt känd som författare som tänjde på gränserna med sina erotiska verk - flera av dem förbjudna långt in på 1900-talet, för vilka han satt i fängelse större delen av sitt liv.

"Hur snuskig får man vara? Hur cynisk? Hur brottslig?" Frågar sig Mikael Timm i sin essä.

Var går yttrandefrihetens gränser?

Fram till Charlie Hebdo-morden var det en abstrakt, sval fråga som passade i en diskussionsklubb. Nu är förutsättningarna annorlunda.

I debatten efter attentatet mot Charlie Hebdo har det sagts att yttrandefrihet bör användas med ansvar och hänsynstagande. Men rimligen måste yttrandefriheten också gälla dem som står utanför den bildade gemenskapen, de oansvariga, de hänsynslösa, de avvikande. Eller?

På 60-talet lanserade den franske idéhistorikern Michel Foucault tanken att man kan mäta tillståndet i ett samhälle genom att studera de som låses in: fångar och sinnessjuka. Foucaults banbrytande verk heter Folie et déraison, på svenska: Vansinnets historia under den klassiska epoken. Foucault bryr sig inte om medicin utan om samhällets syn på de sjuka. En del av arbetet på Vansinnets historia gjordes i Uppsala där Foucault fick veta att avhandlingen inte hade en chans att få godkänt. En erfarenhet så god som någon av yttrandefrihetens gränser.

Foucault säger bland annat att fängelser liknar skolor, baracker, sjukhus, fabriker vilka i sin tur för tankarna till fängelser. Med den inriktningen var det inte så konstigt att han kom att fascineras av en författare som tillbringade mer än 25 år i fängelser och mentalsjukhus men också gjorde mer än de flesta för att störa och störta det samhälle som låste in honom. En författare vars namn lever kvar i ordet sadism och vars många skrifter länge var instängda i pornografernas bokskåp. För hur snuskig får en text vara? Hur cynisk? Hur ondskefull?

En annan de Sade-läsare var Roland Barthes som studerade hur samhälleliga strukturer kan avläsas i språket. Foucaults huvudintresse kan sägas vara makten, Barthes var individens möjlighet att vara just individuell, särskild. Inte undra på att de läste de Sade.

Den gudomlige markisen som han efter sin död kallats - fast han var egentligen greve - föddes 1740 och hann uppleva tre epoker: monarkins, revolutionens och kejsarens. Han var ett barn av upplysningstiden, en motpol till Voltaire. De Sade ser livet utan hopp. Människans drivkraft är egennyttan. Kanske är människans uppdrag att förgöra sig själv. Varken i sexualiteten, samhällsreformen eller konsten finns en väg ut, menar de Sade. I hans skrifter belönas de onda, medan de goda straffas.

De Sades liv och text är både mätpunkt och smärtpunkt för humanismen. När man läser något av hans många brev förefaller han i sitt raseri mot institutioner och människor föregripa en tid han rimligen inte kunde veta något om. Vår tid.

De Sade växte upp under ett utdöende kungadöme, hamnade i fängelse för sitt osedliga liv, släpptes ut av franska revolutionen, fick offentliga uppdrag - han blev domare, fängslades på nytt för att ha varit för mild i sin ämbetsutövning, dömdes till döden, släpptes ut, fängslades igen och dog inlåst på mentalsjukhus 1814 under Napoleon-tiden. I sina skrifter, teaterpjäser, brev och i sitt privata - men ändå ovanligt offentliga - liv ägnade han sig åt sexualitet, filosofiska provokationer och kroppsliga utopier. Han blev en politisk kraft utan att ha avsett det. Men samtidigt som han i romanerna detaljerat skriver om fysisk smärta och sexuell förnedring kan han i andra texter rationellt och elegant skriva om ti ex fångvård. Men själv fortsatte han att begå och plädera för brott.

"Poesin befriar världen från sammanhang, filosofin säter tillbaka den i sammanhang" skriver Barthes någonstans. Jag vill tillägga: de Sade dekonstruerar världen genom att upplösa gränserna mellan kropp och tanke, text och verklighet. Liv och text utvecklas parallellt. Piskar han kvinnor i sina slott dyker kanske en del av detta upp i en text. Eller så börjar han med en pjäs han låter uppföra i sitt slott eller på mentalsjukhuset där gränserna mellan åskådare och skådespelare i sin tur är upplösta. För de Sade var tillvaron en vridscen som oförutsägbart snurrar fram och tillbaka.

Naturen tillåter allt med sina mordiska lagar

Incest och våldtäkt, stöld och brodermord,

Alla Sodoms nöjen, Sapphos lesbiska lekar,

Allt som förstör och sänder människor i graven.

Energin som håller samman de Sades fragmentariska och ambivalenta tankesystem har två källor: kroppen och hädelsen. Vi hörde ett par rader ur hans mest omsusade verk, skriven i fängelset: De 120 dagarna i Sodom. Boken ansågs skandalös - men vad är det som provocerar? Ja, åtskilliga tänkare under upplysningstiden hädade Gud, den aristokrati de Sade tillhörde var avgjort ateistisk. Men markisen hädade också människor i skrift och dessutom kränkte han sina medmänniskor rent konkret genom sexuellt våld mot både kvinnor och män, möjligen var han också skyldig till dråp eller mord.

Orgier med prostituerade var inte ovanliga bland den tidens adel. Otrohet mellan makar var regel i aristokratin, inte undantag. Men de Sade gick åtminstone i tanken längre än andra. Och framförallt - han dolde inte sina brott och sitt förakt. Naturligtvis fick han sin egen familj emot sig, svärmor var hans intelligentaste fiende.

Till bilden hör att han från ynglingaåren till den sista inlåsningen var usel på att läsa av sina medmänniskor och under de långa fängelsevistelserna tappade han kontakten med samhällsutvecklingen. Från att ha fötts i centrum hamnade han i periferin utan att inse vad som hänt. Detta gör hans texter fria från inställsamhet och beräkning. Ibland är han konservativ, ibland anarkistisk; ibland rentav en rationell upplysningsman, som när han framhåller att straff som inte förbättrar den straffade inte tjänar något till och förordar samhällstjänst.

Självdestruktion är en viktig del av de Sades handlingar och skrifter, han plockar isär "jaget" inför öppen ridå. Möjligen fann han frid först i sin sista cell.

De Sade skriver nästan alltid om makt även när han tror sig skriva om något annat. Individens makt över en annan i sexuella relationer, överhetens makt- den må vara monarkistisk, republikansk eller kejserlig - över individen.

Han rycker till i repen och de sexton offren skriker unisont medan de får sina olika skador. En del sticks, bränns eller piskas. Andra klipps, skärs, nyps, rivs och så vidare med sådan våldsamhet att blodet rinner i strömmar.

– Om jag drar hårdare, som jag då och då gör när jag får lust så dör alla flickorna inför mina ögon medan jag ligger där och rycker. Jag tycker om att somna med tanken att jag kan begå sexton mord samtidigt så fort jag får den minsta lust.

Fortfarande kan Juliette - som vi hörde några rader ur - sätta fart på censurdebatten. När man till böckerna lägger de faktiska handlingar han utförde har vi att göra med en person som ställde sig utanför den civilisation han skrev om. Kan en sådan person ha rätt att yttra sig fritt?

Dåtidens svar blev nej, också sedan monarkin störtats. Markisens liv var ett maktspel med förändrade positioner, han levde i en pendelrörelse: Från tyrann på sina slott i Provence till fånge och tillbaka igen. Så fort han var utsläppt tog han fram piskorna. Hänsyn visade han under revolutionens skräckvälde då han var domare. I sina skrifter och brev var han oförsonlig.

Hur skulle han behandlas idag?

Ja, för sitt liv skulle han nog bli hårdare dömd än han blev av sin egen tid. Hans misshandel och våldtäkt av människor skulle inte förlåtas. Han skamlöshet inför anklagelserna tror jag skulle tas lika illa upp idag som då. Samhällsdebattörer förväntas ha något av godhet i sig, förväntas se till det allmänna bästa. Det gällde inte de Sade. Att förbättra människan eller hennes villkor intresserade honom inte.

Just därför förblir han den sten yttrandefriheten snubblar på. De välartade kommer alltid att tillåtas säga sin mening. Men vad gör vi med dem som avviker? Går det ens att tala med dem?

Originaliteten i markisens tankesystem kommer ur hans sexuella fantasier. Han anslöt sig till en idé som då var mycket spridd, och såg kroppen som en maskin, ett urverk. Han förvånades inte över att den polis som ägnade mest tid åt att förfölja honom själv lär ha varit fetischist.

Skrifterna växte fram ur breven, de flesta riktade till hustrun som var honom trogen genom skandaler och fängelsevistelser. Vreden är störst i breven till svärmodern som listigt fick honom fängslad i åratal genom att gå direkt till kungen. I många brev och romaner framstår de Sade mer som ett stort, egoistiskt, tjurigt barn än som en vuxen man. Ska sådana verkligen ha yttrandefrihet? Om vi använder Foucaults synvinkel blir kanske svaret ja. Jag är inte säker på att markisen själv skulle hålla med. När de Sade dog 1814 var han ensam. Han bett om att få bli begravd anonym vilket hans son ombesörjde, inte för att utföra faderns vilja, utan av skam. Sonen brände också faderns sista skrifter som vi alltså inte känner till.

Men de Sade vägrar lämna scenen. Markisens största intresse var teater, han skrev, regisserade och spelade i sina idédramer. De Sade hade nog funnit bloggar, selfies och kändishysteri fullkomligt naturligt. Hade han kunnat se sin egen ryktbarhet i eftervärlden hade han kanske även accepterat de långa straffen. För hade han inte kastats i fängelse så hade bara en enda pjäs och kanske ingen enda roman blivit skriven. Bristen på yttrandefrihet gynnade faktiskt de Sades författarskap.

Det förflutna uppmuntrar mig.

Nuet elektrifierar mig.

Föga fruktar jag framtiden.

Så nog förblir den gudomliga markisen alla goda principers stötesten. Men vem annan än de Sade kan förstå vår tids raseri?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".