Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Hur ska finanskapitalet kontrolleras i en globaliserad värld?

Publicerat torsdag 19 februari 2015 kl 13.40
"Måsteläsning för alla som har minsta intresse av Europas framtid"
(6:04 min)
Frilansjournalist och författare Mattias hagberg.
1 av 2
Vart är Europa på väg? Mattias Hagberg läser "Demokrati eller kapitalism?"
Jürgen Habermas. Foto: Wikipedia
2 av 2
Jürgen Habermas. Foto: Wikipedia

Den svenska debatten om Europas kris är alldeles för grund och har mer kommit att handla om att greker är lata eller att tyskar är ordningssamma, snarare än om de verkliga anledningarna till krisen och vägen vidare, menar Mattias Hagberg, som rekommenderar läsning av boken "Demokrati eller kapitalism" för den som vill nå större förståelse.

"För oss som önskat andra perspektiv har debatten på kontinenten varit befriande. I länder som Frankrike, Spanien och Italien har det hela tiden funnits en seriös diskussion om eurokrisens djupare innebörd - långt bortom gamla stereotyper och klichéer om olika folklynnen.

Debatten i Tyskland är ett särskilt bra och intressant exempel. Där har tunga intellektuella som Jürgen Habermas och Claus Offe försökt att förstå krisen som en kamp mellan kapitalet och medborgarna."

 Följer man debatten om den europeiska krisen i svensk media är det lätt att få för sig att alltihop handlar om lata sydeuropéer mot flitiga nordeuropéer, om korrupta klientstater runt Medelhavet mot välordnade demokratier runt Nordsjön och Östersjön.

 Den svenska debatten har, med några få undantag, varit grund och fördomsfull. Den har gång på gång, ända sedan Grekland kraschade för fem år sedan, fastnat i ett snävt syndabockstänkande. Greker är lata. Tyskar är ordningsamma. Medan vi svenskar kan slå oss för bröstet eftersom vår ekonomi stått stark genom hela krisen.

 För oss som önskat andra perspektiv har debatten på kontinenten varit befriande. I länder som Frankrike, Spanien och Italien har det hela tiden funnits en seriös diskussion om eurokrisens djupare innebörd – långt bortom gamla stereotyper och klichéer om olika folklynnen. 

 Debatten i Tyskland är ett särskilt bra och intressant exempel. Där har tunga intellektuella som Jürgen Habermas och Claus Offe försökt att förstå krisen som en kamp mellan kapitalet och medborgarna.

 Delar av denna debatt sammanfattades förra året i en mycket läsvärd antologi med titeln Demokratie oder Kapitalismus? – Europa in der Krise. Nu finns den i svensk översättning, utgiven av det lilla men ambitiösa bokförlaget Daidalos. Det är bara att tacka och ta emot. Detta är måsteläsning för alla som har minsta intresse av Europas framtid.  

 Den diskussion som sammanfattas i Demokrati eller kapitalism?, som antologin heter på svenska, handlar inte så mycket om vem som gjort fel utan om vad som har hänt i Europa som en följd av krisen – eller snarare, vad som håller på att hända.

 Det hela kan sammanfattas ganska enkelt. Europa är på god väg mot en teknokratisk ordning – en sorts centralbanksdiktatur, en union där allt fler väsentliga beslut fattas i slutna rum av tjänstemän och ekonomer, och inte av folkvalda. Det handlar med andra ord om en tömning av folkstyret till förmån för ett expertstyre. Tydligast märks detta i den så kallade trojkans framfart. Trojkan som består av den Europeiska centralbanken, EU-kommissionen och Internationella valutafonden har under de senaste åren fått en avsevärd makt, trots att dessa institutioner hellre springer kapitalets än folkets ärenden.

 Hur ska vi komma bort från denna nyordning? Hur ska vi återskapa ett demokratiskt Europa?

 Något förenklat står två olika lösningar mot varandra i antologin. Den ena företrädd av socialfilosofen Jürgen Habermas. De andra av sociologen Wolfgang Streeck.

 Jürgen Habermas pläderar stenhårt för en fördjupning och demokratisering av själva unionen. Han vill se en federation, en fullt utvecklad europeisk statsbildning med folkvalda företrädare.

 Wolfgang Streeck, å sin sida, menar att detta är en vacker men naiv dröm. Han kan omöjligt se hur alla EU:s länder plötsligt skulle gå upp i varandra och bilda en gemensam stat. Nej, han menar istället att en återgång till nationalstaten är en nödvändighet. Endast i nationalstaten fanns de institutioner som kan hålla kapitalet i schack.

 Ja, hur ska kapitalet, framför allt finanskapitalet, kontrolleras i en globaliserad värld? Jürgen Habermas menar att kapitalet måste mötas på sin nivå. Om pengarna rör sig obehindrat över gränserna måste politiken göra detsamma. Gränserna måste försvinna till förmån för en statsbildning som är sant kosmopolitisk. I en europeisk federation ser han ett embryo till en global och demokratisk världsordning – en sorts superdemokrati.

 Det är en bild av framtiden som har fått Wolfgang Streeck att surna till ordentligt. Visst är den fin som vision. Men hur ska den någonsin kunna bli verklighet. Wolfgang Streeck ser sig själv som realisten som ifrågasätter drömmaren. Han skriver: ”… så länge den bästa lösningen inte är någon lösning är den näst bästa den bästa.” Vi måste, menar han, helt enkelt hålla till godo med det vi har. Vi måste bygga på de institutioner som hittills varit bäst på att begränsa kapitalets makt.

 Han säger att vi i dagens akuta läge inte har råd att titta framåt. Vi måste titta bakåt. Vi måste gå tillbaka till den reglerade kapitalism som härskade i Europa under decennierna efter kriget. Ett tillstånd som Wolfgang Streeck kallar demokratisk kapitalism. Först då kan medborgarna återta kontrollen.

 Det går att sätta etiketter på dessa båda herrar. Wolfgang Streeck är den realistiske socialdemokraten. Jürgen Habermas den visionäre kosmopoliten.

 Vem har rätt?

 Det är lätt att hålla med Wolfgang Streeck. Han snusförnuft övertygar. Visst ska vi hålla oss till sånt vi känner till i svåra tider.

 Samtidigt finns det alltid problem med politiska idéer som har blicken riktad bakåt. Går det verkligen att återskapa det som varit? Kan vi backa in i framtiden? Hör inte nationalstaten till historien?

 Till syvende och sist tror jag ändå att det är Jürgen Habermas vi måste lyssna på. Framtiden kräver nya tankar. Den kräver visioner. Den kräver nya grepp. Även om det känns vågat att ge sig ut på okända vatten.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".