Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

När ska den osynliga damen betraktas som en av oss?

Publicerat måndag 23 februari 2015 kl 13.35
"Vem ingår egentligen i vårt svenska samhälle?"
(7:00 min)
Författare.
Författaren David Qviström undrar var samhällets ansvar börjar.

Vem ingår egentligen i vårt svenska samhälle? Den frågan ställer sig författaren David Qviström när han träffar en dam av värld, en kvinna som sedan 14 år bor och arbetar i Sverige, men som kanske inte har formell rätt att stanna.

Kan ett samhälle överhuvdtaget välja sina invånare? Och hur lång tid tar det innan samhället har ansvar för någon som bott så länge i landet?

"För fjorton år sedan var hon en välbärgad yrkeskvinna i Teheran. Hon var en dam av värld. Till Sverige kom hon från ett dåligt äktenskap för att hjälpa sin dotter ur ett annat dåligt äktenskap. Under vistelsen blev hoten från maken i Teheran grova och hon vågade inte åka hem."

För en tid sedan fick jag göra något märkvärdigt som journalist. Jag intervjuade en 66-årig kvinna i Göteborg med den märkliga egenskapen att hon var osynlig.

Då hade hon just avslutat sitt arbete på kemtvätten efter tre år. Där hade hon arbetat tolvtimmarspass två dagar i taget och för detta fått 240 kronor i handen. Men ägaren var lynnig och raseriutbrotten gjorde honom våldsam. Så nu vakade hon över sjuka åldringar i privata hem i stället. För 24 timmar fick hon 166 kronor, 6,90 i timmen.

För fjorton år sedan var hon en välbärgad yrkeskvinna i Teheran. Hon var en dam av värld. Till Sverige kom hon från ett dåligt äktenskap för att hjälpa sin dotter ur ett annat dåligt äktenskap. Under vistelsen blev hoten från maken i Teheran grova och hon vågade inte åka hem.

Nu har hon varit här i 14 år. Hon har ansökt om asyl och fått avslag, och det är inte nödvändigtvis så att Migrationsverket har gjort fel. Hon har vuxna barn som bor i Sverige och som lever Svenssonliv. Inför dem skäms hon för att vara till besvär. Hon bor på nåder i andras lägenheter och har alltså med tiden blivit allt mindre synlig. Hon syns inte på spårvagnen. Du skulle inte lägga märke till henne på gatan. För att inte dra till sig polisens eller kontrollanters uppmärksamhet har hon övat mycket noga på denna färdighet. Det enda du kanske skulle notera är parfymdoften som ligger kvar i luften där hon vistats, för hon är en dam av värld. Fast i dag också en av dem vi kallar papperslösa.

Vem ingår egentligen i vårt svenska samhälle? Exakt var går gränsen för det ”vi” som definierar ”våra egna”, som i frasen ”vi måste faktiskt ta hand om våra egna först”? Man kan välja det enkla svaret: den med ett tiosiffrigt personnummer är en del av vårt samhälle. Eller mer generöst: den som bor i vårt land varaktigt och lagligt. Ett växande riksdagsparti vill dessutom lägga till villkoret den som är lojal med Sverige. Vad nu svenskhet och lojalitet egentligen är. Det är begrepp som är så föränderliga till sin natur att de knappast kan fångas i fast form – om nu inte en politisk sfär gör det till ett projekt att omdefiniera hela samhället och dela upp det på ett nytt sätt. Då blir ord som svenskhet och lojalitet villiga kollaboratörer, och just därför får dessa egentligen positivt laddade ord det att krypa i mig.  

Det har gått drygt tio år sedan jag första gången kom jag för att skriva om en ideellt driven läkarmottagning i Göteborg för dem som gömmer sig. Jag var tveksam. Skulle jag som journalist verkligen skildra en verksamhet som bistod folk som saknade rätt att vistas i Sverige?

Jag mötte rädda människor som hellre levde i rättslöshet i Sverige än att återvända varifrån de flytt. Jag minns hur handlederna knastrade på mannen som svartjobbat som byggstädare, tonåringarna som talade svenska utan brytning och som samlade tomburkar dagarna i ända, jag såg tysta barn i illa sittande secondhandkläder och som drömde om att gå i skolan. Jag tänkte: detta är inte värdigt mitt land. Den som har drabbats av nöd eller olycka hjälper man, det är det som kallas medmänsklighet, och det gör man utan att först ställa kontrollfrågor om vandel.

Kan ett land, ett samhälle, överhuvudtaget välja sina invånare? Historien visar att vi åtminstone försöker – genom gränskontroll och medborgarskap och reglerad tillgång till socialförsäkringssystem, och i mörka tider genom fördrivning och repression. Samtidigt är de ju redan här, människorna i det skuggsamhälle som vi önskar inte fanns. Skuggsamhället där vissa köper en sovplats per natt för femtio spänn och andra sover i bilar. Skuggsamhället som är halvgammalt bröd och allmosor från kyrkan. Det är titthålen i dörrarna och barn som inte får gå nära fönstren. Och det är exploatörerna, utnyttjarna. Det är tio timmars jobb på pizzerian, hundra spänn i handen och hålla käft.

Sommaren 2013 fick de papperslösa rätt till sådan sjukvård som inte kan anstå, och papperslösa barn fick rätt att gå i skolan. Det var ett resultat av den migrationspolitiska uppgörelsen mellan Alliansregeringen och Miljöpartiet. Så öppnades en glipa in till den svenska välfärden för dem som inte hade rätt att vistas här. Eller blev de rentav genom lagen en tolererad grupp i samhället? Visst kan man med kritikerna säga att lagen är inkonsekvent – den ger rättigheter åt människor som inte får bo i landet, och den tudelar samhället genom att ge grupper skilda rättigheter.

Det är just av den anledningen som jag berättar om den osynliga damen. I dag är hon 66 år och hjärtsjuk. Vissa skulle klä hjärtat i plåt och säga: varför ska samhället bära kostnader för människor som inte har rätt att vara här?

Min invändning är följande.

Nu har hon tvättat våra kläder och vårdat våra gamla i fjorton år. Även om hon inte hade skäl att stanna när hon först kom – nog måste det finnas någon punkt längs vägen där ett samhälleligt ansvar kan sägas ha uppstått? Nog har dagen redan passerat när hon borde omfamnas av ett ”vi”?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".