Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Yttrandefriheten efter terrordåden i Paris och Köpenhamn

Eleanore Roosevelt - de mänskliga rättigheternas arkitekt

Publicerat fredag 20 februari 2015 kl 11.42
"Tittar man på Deklarationen mot bakgrund av världens gång slås man av att det"
(13 min)
Eleanore Roosevelt
Eleanore Roosevelt. Foto: S Chia (CC)

Strax efter andra världskriget satte sig några av den tidens främsta tänkare - filosofer, diplomater och politiker från olika delar av världen - ner för att formulera ett dokument som skulle hindra det fasansfulla att hända igen.  

FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna är fortfarande en av de konstitutionella grundbultarna för yttrandefriheten. Den antogs i december 1948 efter ett intensivt arbete under ledning av den amerikanska FN-delegaten och före detta presidenthustrun Eleanor Roosevelt.

I den andra delen av OBS miniserie om yttrandefrihetens grundvalar gör Mattias Berg här ett porträtt Eleanor Roosevelt, känd för sin envisa vilja att hela tiden hitta kompromisser och frågar sig samtidigt hur en ny deklaration kring begreppet mänskliga rättigheter skulle formas.

Jag läser Deklarationen om de mänskliga rättigheterna fram och tillbaka med de senaste dåden i Paris och Köpenhamn på näthinnan. Eller, för den delen, förra veckans mord på tre unga muslimer i USA.

Så vad är då den här Deklarationen? Hur kan den hjälpa oss nu?

Tittar man på Deklarationen mot bakgrund av världens gång slås man av att det mesta återstår. Det finns en melankolisk monotoni i hur den dagligen överträds av både de mäktigaste stater och de mest maktlösa människor.

Men det är den enda värld vi har. Och den enda universella utsagan om hur världen borde vara.

*

"Mrs Roosevelts cottage är inte precis någon hydda enligt svenska begrepp, utan mer ett rymligt lantställe i kolonialstil. Och utanför detta hemtrevliga hus en stor udde med en sjö kring och ett 40-tal FN-delegater på picknick i gröngräset. Där flammade en stockvedsbrasa i den öppna spisen, uppmurad mitt på gräsplanen, och Mrs Roosevelt stod husmoderligt och lade upp rikliga portioner kall kalkon och potatissallad åt varje gäst.

Och gästerna pratade med varandra. I ämnen och i tonlägen som man förvisso sällan hör på sammanträdena."

Det här är den svenska FN-delegaten Ulla Lindström som sommaren 1947 talar rakt ut ur världshistorien. Jag lyssnar efter den verkliga Eleanor Roosevelt genom knastriga idealiseringar, bortom etiketter som "Landsmodern" och förlegade värderingar. På sin tid var hon världens kanske mest kända kvinna: arkitekten bakom Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Men nu mer eller mindre bortglömd åtminstone i Sverige.

Eleanore Roosevelts uppdrag var gigantiskt. Att efter det mest omänskliga kriget försöka få till en definition av just det mänskliga.

Men i den där lilla luckan mellan det heta och det kalla kriget - några få år bara - lyckades ändå Eleanor Roosevelt lotsa den här egendomliga gruppen av filosofer och realpolitiker fram till den färdiga Deklarationen i december 1948. Och precis efteråt blev själva tanken på ett sådant projekt lika omöjlig som precis innan.

Det är ingen perfekt skrivelse. Inte heller hann man skapa tillräckliga regelverk för Deklarationens efterlevnad - innan den där luckan slog igen med en skarp smäll.

Så här låter början av texten i en uppläsning från 1950. Före kalla krigets upptrappning, kärnvapenkapplöpningen, rymdprogrammet, militärkupperna, diktaturerna, kolonialismens upplösning, Gulag, Berlinmuren, Vietnam, Afghanistan, Nine-eleven, Guantanamo, krigen mot terrorismen, jihadismen, den pånyttfödda rasismen.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.

Envar är berättigad till alla de fri- och rättigheter, som uttalas i denna förklaring, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.

*

Enligt en av alla biografier var det när Eleanor Roosevelt upptäckte att hennes man, den blivande presidenten Franklin D, hade en affär med sin sekreterare som hennes liv tog en annan vändning. Trots att året bara var 1918 - precis mot slutet av ett annat omvälvande världskrig - hade hon redan varit gift med Franklin D i 13 år och fått sex barn.

Eleanor Roosevelt krävde att få skiljas. Avfärdandet av hennes krav - både från hennes svärmor, som inte stod ut med tanken på att släkten Roosevelt fläckades ned av en skilsmässa, och av makens politiska rådgivare - var hårdnackat men ändå kreativt. För här uppstod ett manöverutrymme.

Från och med då blev det möjligt för Eleanor Roosevelt att röra sig utanför de plikter som anstår en First Lady under de sammanlagt tolv år som hennes man var USA:s president. I utbyte mot att stanna kvar i äktenskapet tycktes hon ha fått betydligt större frihet än de flesta kvinnor på den tiden och i den typen av positioner.

Eleanor Roosevelt utnyttjade sin svängradie för att bli principfast liberal feminist med kontroversiellt starka uttalanden i framför allt rasfrågan. Ända från 1935 till 1962 skrev hon också en krönika sex dagar i veckan med rubriken "My Day". Den publicerades i upp till 90 tidningar över hela USA och gav henne enligt vissa beräkningar en regelbunden läsekrets på uppåt fyra miljoner människor.

När så hennes man president Franklin D Roosevelt avled i april 1945, precis i slutfasen av andra världskriget, var hon redo att det slutliga steget från rollen som presidenthustru till världssamvete.

Det var i den egenskapen hon intervjuades på svajande transatlantisk förbindelse i Sveriges Radio den 9 augusti 1945, dagen för den andra atombomben över Japan. Hon fick frågan om hur kände inför att det var en kvinna, österrikiska fysikern Lise Meitner, som hade legat bakom principerna för bomben.

"Min reaktion är enorm stolthet - men också en stark ansvarskänsla. För om det var en kvinna som gjorde upptäckten, har kanske också kvinnor ett större ansvar att se till att den används för världens bästa och inte för dess utplåning."

Stolthet och stort ansvar, sade hon. Kanske var det också med den känslan som Eleanor Roosevelt året efter tog uppdraget som ordförande i FN:s Organ för mänskliga rättigheter. Hon skrev inte Deklarationen, inte heller något av utkasten - men ledde arbetet fram till ett av världshistoriens mest komplexa dokument.

Vägen tycks ha varit minst lika mycket mödan värd som målet. Förslagskommittén bestod av åtta delegater från hela världen. Bland dem den libanesiska filosofen Charles Malik, som sedan skulle bli ordförande i FN:s Sociala och ekonomiska råd och avgörande för att Deklarationen verkligen kunde baxas igenom världssamfundet. En annan av delegaterna var den kinesiske filosofen och dramatikern P C Chang, ytterligare en den sovjetiske diplomaten Alexander Bogomolov.

Kommittén genomsyrades av tanken att filosofi var lika viktigt som politik - alltifrån de första diskussionerna om vad som är en människa och vad som är en rättighet. Hela vägen genom de både semantiska och realpolitiska striderna om minsta ords exakta betydelser i olika kulturer.

Dessutom genomförde FN-organet UNESCO en kanske avgörande enkät som skickades ut till ett antal prominenta tänkare över världen, bland annat den brittiske författaren Aldous Huxley och Mahatma Gandhi från Indien. Den grundläggande frågan där var om det alls kunde vara möjligt att göra en sådan här världsomspännande deklaration. I botten fanns till exempel den franska och den amerikanska författningarna, västerlandets liberala grundpelare - men skulle den typen av utfästelser kunna betyda samma sak även i andra kulturer?

Svaren på enkäten var ett entydigt ja. Till slut ledde det till att Deklarationen inte kallades "internationell" utan just "universell".

*

Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.

Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel i alla dess former är förbjudna.

Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Envar har rätt att allestädes erkännas som person i lagens mening.

Alla är lika inför lagen och är utan åtskillnad berättigade till lika skydd från lagens sida.

När jag nu själv närläser Deklarationen blir det tydligt hur långt ned de mentala rättigheterna är placerade. Inledningsvis finns de basala rättigheterna och ett antal artiklar om grundläggande behov, fysisk frihet och rättssäkerhet. Först i artikel 18 och 19 kommer de mentala rättigheterna. Tankefrihet, samvetsfrihet, religionsfrihet, åsiktsfrihet och till slut yttrandefrihet.

På många sätt är det ju naturligt att fysisk överlevnad går före mentala rättigheter. Men delvis kan det här även ha varit resultatet av spelet mellan väst och öst vid Deklarationens tillkomst. Från och med det gryende kalla kriget blev begreppet "Frihet" det kanske viktigaste amerikanska slagordet mot den andra supermakten.

Redan under arbetets gång kom också anklagelser mot Eleanor Roosevelt för att använda Deklarationen som ett led i det amerikanska propagandakriget mot Sovjet. Hennes röst kunde också bli retoriskt iskall när hon propagerade mot staten och för individen.

"Regeringar kan inte påtvinga den här typen av bestämmelser. Det är folket självt som måste respektera de här rättigheterna i sina egna samhällen och sina egna liv - och därigenom skapa länder, och så småningom en värld, där sådana här friheter blir verklighet."

Även Deklarationen i sig kritiserades för att sakna skrivningar om vilka skyldigheter en individ också kan ha, vilket många av filosoferna tyckte borde finnas med. Inte heller fanns tillräckligt bindande sanktioner och organ för att övervaka Deklarationens giltighet.

Ändå blev eftermälet av kommissionens ordförande Eleanor Roosevelt nästan underdånigt i sina unisona hyllningar över världen. Så här sade Arne Thorén i Ekot vid hennes död 1962.

Hon var världens första dam. Hon var den enda människa om vilken man kan säga i ordets verkliga bemärkelse att hon var unik. På några år hade hon blivit lika mycket en del av det Amerika man kände till som palmer i Florida, bilar i Detroit eller cowboys i den vilda Västern. Hon tände ljus i världen, istället för att förbanna mörkret.

*

Nu har det snart gått 70 år sedan Deklarationen började arbetas fram - och kanske skulle den behöva en nystart. Jag börjar fantisera om en ny förslagskommitté sammansatt på samma breda sätt med filosofer och diplomater och politiker, och under lika fast ledning, som strax efter andra världskriget. Vilka som skulle kunna sitta i den och vem som skulle kunna vara dess ledare. Och om ett dokument som blir betydligt mer bindande än det nuvarande.

Det är naturligtvis en utopi. Men i så fall lika omöjlig, och nästan lika nödvändig, som när Deklarationen skapades i den där lilla luckan mellan det heta kriget och det kalla.

För ännu återstår det mesta.

Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Alla är lika inför lagen och är utan åtskillnad berättigade till lika skydd från lagens sida. Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas. Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land.

Mattias Berg

Några lästips:
A world made new: Eleanor Roosevelt and the Universal Declaration of Human Rights
Eleanor Roosevelt: Transformative First Lady
Franklin and Eleanor: An Extraordinary Marriage

 

 

 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".