Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Litteraturkritiken i uppmärksamhetsekonomins tidevarv

Publicerat måndag 23 februari 2015 kl 11.11
"Vi gått från en informations- till en uppmärksamhetsekonomi"
(6:48 min)
Magnus Willam-Olsson
Magnus Willam-Olsson Foto: Anders Wiklund/ TT

Vad händer med litteraturkritiken i ett medialt landskap som förflyttats från en informationsekonomi, till en uppmärksamhetsekonomi? Den frågan ställer författaren Magnus William-Olsson.

"'Att hushålla med begränsade resurser' - så brukar Ekonomi definieras. Och i vår tid är information en allt annat än begränsad resurs. Det vi ständigt har ont om är istället uppmärksamhet. Därför har vi också ägnat stor möda åt att differentiera den."

Digitaliseringen är nu överstånden. Jag brukar tänka att den tog slut ungefär år 2008. Tiden därefter kallar jag "postdigital", med en term lånad från historikern Rasmus Fleischer. Hela detta skede har i grunden förändrat våra liv. Våra sätt att bygga relationer, att vara tillsammans, att veta, njuta och lära, men också de makt- och frihetsförhållanden vi omfattas av och upprättar.

För att orientera sig i den nya tillvaron är "uppmärksamhet" ett nyckelbegrepp. Och helt grundläggande är att vi gått från en informations- till en uppmärksamhetsekonomi.

"Att hushålla med begränsade resurser" - så brukar Ekonomi definieras. Och i vår tid är information en allt annat än begränsad resurs. Det vi ständigt har ont om är istället uppmärksamhet. Därför har vi också ägnat stor möda åt att differentiera den. Sen början av 90-talet har vi febrilt tillägnat oss en mängd nya former av uppmärksamhet. Vi har lärt oss att läsa på nya sätt, från att scanläsa till att nätsurfa, vi har lärt oss multitaska, googla, soundtracka, att snabbt och enkelt röra oss mellan olika uppmärksamhetsregister, från sträng koncentration till flyktig överblick. I postdigitaliteten rör vi oss också allt mer obehindrat mellan det virtuella och det reella. Att kolla Twitterflödet, sms:a eller att koppla upp nån via Skype under en middag eller mitt i en roman är inte längre särskilt problematiskt.

Informationsekonomin tänkte sig kommunikation enligt modellen Avsändare - Budskap - Mottagare. Men i postdigitaliteten har vi lärt oss att uppmärksammandet är kommunikationens utgångspunkt och grund. Att uppmärksamma är en komplex akt som oscillerar mellan "att öppna sig för" och " att rikta sig mot". Läsaren, lyssnaren eller betraktaren är aldrig en passiv mottagare, utan kommunikationens centrala agent. Läsningen föregår skriften, lyssnandet lätet.

Det är mot denna bakgrund man ska se tidningskrisen och offentlighetens förvandling i vår tid. De förr så mäktiga mediahusen sitter hopplöst fast i det informationsekonomiska paradigm som en gång byggde deras framgång. I deras frånfälle splittras offentligheten.

Ett fält där effekterna av detta blir tydliga är litteraturen. När tidningarna lägger ner eller drastiskt minskar recensionsverksamheten får det oväntat stora sekundära effekter. Förläggarna får inte veta om de gjort ett bra jobb. Läsarna får inte sina erfarenheter och tankar reflekterade. Författarna får inga kritiska och genomtänkta svar. Bokhandeln och biblioteken inga yttre incitament att lyfta fram vissa böcker framför andra. Ja, en hel bransch blir stående med hängande huven' och armar.

Men den allvarligaste effekten blir att litteraturen försvinner som gemensam angelägenhet och förpassas till privatlivet. När man slutar att tänka på och tala om andras läsningar försvinner ett av litteraturens grundmodus. Här kan man, på nytt, ta hjälp av uppmärksamhetsbegreppet. En verklig storläsare kan läsa cirka 5000 böcker under ett liv. Med tanke på att det finns typ 250 miljoner att välja bland är det inte värst många. Men vi förhåller oss, å andra sidan, till mångdubbelt fler. Jag har till exempel varken läst Maken, Gentlemen, Mosippan eller Darling River och ändå har jag ett starkare förhållande till de böckerna än till många av dem som jag faktiskt stavat mig igenom. Nästan all litteratur man läst har man nämligen också glömt. Litteraturen finns, helt enkelt, väsentligen till för oss som möjlighet. Jag kan tala länge om Sundströms, Östergrens, Elsie Johanssons, och Sara Stridsbergs romaner därför att jag ofta tagit del av andras läsningar av dem.

Med postdigitaliteten har flera nya former av litteraturkritik uppstått. I de sociala mediernas små bekantskapsoffentligheter talas det till exempel mycket om litteratur, oftast med utgångspunkt i länkade artiklar. Men när de genomarbetade recensionerna försvinner blir samtalen pladdriga. Den kritiska tankens skärpa beror ju av föremålets tänkvärdhet.

Det är genom litteratur och konst som bilden av vad allt en människa kan vara hålls levande. Hur torftig vore inte vår kunskap om varandra om vi inte hade Iokaste, Hamlet, Tintomara, Raskolnikov och alla deras miljontals litterära fränder att tänka med.

Men om den nya litteraturen inte ska bestås några grundade uttolkningar som vi sedan kan tala om och tänka över tillsammans så kommer vi att förlora dess kunskap. Vi berövas litteraturens möjlighet. Det har inget samhälle råd med, och allra minst det där intolerans, hämnd och hat fått politiskt fäste.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".