Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Sitter trädgården i huvudet eller i händerna?

Publicerat fredag 20 mars 2015 kl 10.00
"Trädgården lär dig också om döden. Att låta leva men också att låta dö."
(14 min)
Trädgård
Foto: TT

Det är inte en äng men heller inte en åker. Inte en skog, inte heller en park. Trädgården - varken vild eller fullständigt tämjd, som ett gränsland mellan naturen och kulturen. En blandning mellan nytta och rekreation.

Det var först på 1800-talet intresset för trädgården började spridas i bredare lager. Tidigare hade trädgården varit mer strikt funktionsseparerad: kryddträdgård, fruktträdgård, kålgård och humlegård för sig - och prydnadsväxter för sig.

Med nya verktyg - till exempel gräsklipparen - och ett ökat intresse för grönsaker blev trädgården en ny plats under förrförra seklet.

Idag är trädgården en arena för såväl politik som för existensiella frågor och psykisk hälsovård - det närodlas i pallkragar och med hjälp av påtande hjälps utbrända tillbaka till ett arbetsliv.

Vad är egentligen en trädgård?

Katarina Wikars har läst idehistorikern Ronny Ambjörnssons bok "Den hemliga trädgården - om trädgårdar i litteratur och verklighet".

Sitter trädgården i huvudet eller i händerna? Det är en fråga att ta med sig in i den stundande säsongen.

Halva nittiotalet satt jag och exmannen inne i ett mörkt sjuttonhundratalstorp och läste trädgårdsböcker medan kärskålen spred sig. Och fortfarande kan jag känna den där hopplösheten breda ut sig. Att läsa sig till hur man anlägger en kompost. Hur krångligt kan det vara. Är det inte bara att börja lagra avfallet i lämpligt hörn och låta naturen göra jobbet? Nu vet jag att kompostexperter av alla sorter upplåter ett ramaskri. Men det är ett glapp mellan teori och praktik när det gäller trädgård.

Därför välkomnar jag en bok som Ronny Ambjörnssons Den hemliga trädgården, om trädgårdar i litteratur och verklighet. Där svalkan under träden inbjuder till samtal som hos filosofen Epikuros, 200.f.kr. Även om jag inser att jag nog är mer intresserad av hans morfars koloniträdgård och konsten att bygga en koja än av Romanen om rosen och Muminmamman. Det är nog så med trädgård att de levda erfarenheterna vinner över läsefrukterna.

Men boken börjar med den allra vackraste målningen av skogsgläntan, Karl Nordströms från 1884. Det där ljuset mellan stammarna i fonden som låter ana att där börjar en annan värld. Det räcker för att de egna minnena och fantasierna ska ta vid. Av gläntan. Att det finns ett ljus där borta. Kom du inte ihåg hur de sprang som barn för att nå dit bort, där ljuset var, kanske var det bara en dörrspringa som stod på glänt. Det där löftet om något annat. Men den här boken handlar ju inte som skogen egentligen som är både avverkad och belastad av diverse ideologiskt bråte utan det motsatta, det tämjda. Det inhägnade.

Jag minns en höst för många år sedan. Tillsammans med pappa planterade jag om en buskros, som inte tagit sig så bra där den tidigare hade stått. Vi pratade aldrig särskilt mycket, pappa och jag, han var gravt hörselskadad och även jag började höra allt sämre. Plötsligt sa pappa något. Han fick naturligtvis upprepa vad han hade sagt, vilket gör att jag minns orden: ”Koskit och lera, det ska vara koskit och lera till rosor.” Eftersom vi båda arbetat under tystnad en lång stund var det som att vakna upp ur en lång försjunkenhet. I detsamma flög en flock vildgäss över himlen, det var höst och de var på väg söderut. Av någon anledning minns jag denna episod väldigt tydligt och jag kommer ihåg att jag tänkte: Detta är lycka.

Ronny Ambjörnsson uppmanar till att byta ut behovet av ordning och reda i planteringarna, och se trädgårdskonsten som en lek. Trädgården kan ju vara symbol för så mycket, en metafor för lärande, verksamhet och eftertanke. Förmågan att stanna. Och när boken är som allra bäst är när som den mitt i redogörelsen om Emanuel Swedenborgs trädgård visar på de där övergångarna, dörrarna i muren som leder in till den hemliga trädgården, visar på labyrinterna som behövs för att kärleken inte ska förlora sin tjusning. Vem vill inte ha ett spegellusthus som gör det vardagliga magiskt och lite främmande. Där bakom finns en annan värld.

Men det som jag kommer att minnas av den här boken är nog ändå det första kapitlet om de handfasta koloniträdgårdarna och Ronnys mor- och farföräldrar. Om dahliornas unkna doft i källaren på vintern. Om arbetarens frihet att rå sig själv i kolonistugan även om Anna Lindhagen och hennes likar hade ett uttalat uppfostrande syfte med kolonirörelsen för den som det hette mindre bemedlade befolkningen. Man fick inte odla en och samma gröda, inte snickra på verandor hur som helst. Inte måla i skärt och ljusgrönt. Jag hade gärna läst mer om denna medborgarskola där arbetarklassen skulle odla symmetriskt istället för att revoltera.

Ronny Ambjörnsson jämför också sin morfars planerande av trädgårdens färgskala med Monet och de andra expressionisternas trädgårdar. Det som trädgården gör menar han är att den lär en att SE. Hur skapa balans mellan form och färg, ljus och mörker? Han följer också koloniträdgårdarna en bit på väg men bara fram till en avhnadling på åttiotalet och generaliserar kanske lite väl mycket om miljöaktivister och invandrare, det blir lite otympliga otydliga grupperingar som väl inte alla kan odla likadant. Eller? Om man följer odlingens öden in på tjugohundratalet kan man ju notera alla dessa urbana kollektivistiska experimentträdgårdar, gerillaodlarna som bryter upp asfalt, mikroträdgårdarna på bakgårdarna, alla pallkragarna på övergivna spårområden. Många unga människor idag, speciellt i storstäderna, verkar inte drömma om annat än att flytta landet till stan och äntligen bli självförsörjande på grönsaker. Fast det kan man ju läsa om på annat håll.

Men att ta Ronny Ambjörnsson i handen genom de hemliga trädgårdarna är så sinnesutvidgande. En sorts andens trädgårdsterapi. Öppna dörren och gå in. Trädgården lär dig också om döden. Att låta leva men också att låta dö. Att balansera ordning och anarki. Att lära låta nässlorna vara kvar. Att förstå att det mesta kommer tillbaka. Att tiden är cirkulär. Annars funnes det ju vare sig perenner eller livsmänniskor.

Nu börjar jag lägga in mina egna tankar i resonemanget. Bokens kapitel väcker egna associationer, och jag försöker komma på filmer om som utspelar sig i trädgårdar men kommer bara på Peter Greenaways symmetriska och tuktade Tecknarens kontrakt. Men för oss alla som är trötta av vad som förr kallades livets fragmentisering och idag kanske tomheten mitt i konsumtionssamhället eller något ditåt, så hjälper det med en krokus i en kruka. I brist på en hel trädgård släng några frön mellan husen. Se hur det spirar. Det finns det som måste gå långsamt. Lär dig säga det grekiska gamla ordet från epikuréernas tid: ataraxia – som betyder sinnesfrid, lugn i själen. Få men långvariga nöjen. Odlad vänskap. Som precis som en blomma kräver näring.

Men för att hjälpligt uppnå lugn i själen denna vår måste man nog bortse från det mesta i den alltför rika floran av trädgårdsböcker som snart kommer att färga hela bokhandeln grön. Välja med omsorg. Du kan ändå inte läsa dig till hur rädisan ska komma upp, du måste ner med fingrarna i jorden, få mull under naglarna, inte rädas en daggmask.

Mitt eget trädgårdande, trädvårdande går mycket långsamt. Min humle blev fyrtio centimeter förra sommaren, någon åt upp stockrosens blad men jag ska försöka igen. Bättre jord mer kärlek mer tålamod. Jag tar med mig några av orden som Ronny Ambjörnsson skriver när han skriver om trädgårdsterapin på Alnarp: Kravlöshet, sinnesstimulering. För jag vet att man ska försöka samsas med skatorna för det går en illa om man börjar riva deras bon, och jag vet var grävlingen går i gryningen, och jag vet att hur mycket jag än klipper ner häcken så växer den sig en halvmeter bredare på en vecka. Och samtidigt är ju en trädgård inte bara en arbetsplats utan också en tankens och andens fristad. Om det kan man läsa mycket mer i Den hemliga trädgården. Och om tomrummet, den outnyttjade platsen inuti och om hur bäcken vet att ta sig runt stenen. Lär dig en viss smidighet lär dig den kinesiska trädgårdskonsten. Mjuk styrka, bambun böjer sig i stormen men knäcks inte. Allt är ju en bild av något annat.

Här delar Ronny Ambjörnsson av sig med sitt försök att anlägga en kinesisk stenträdgård i Gotland. Och hur hans vän tyckte den såg ut som en begravningsplats i Ängelholm, men ett av barnbarn tyckte det var en utmärkt plats för frukost. Och så blev det.

Det är väl så här det är i den hemliga trädgården. Man sår ett frö. Sen kan vad som helst hända. Och sent kommer jag att glömma hur Ronny Ambjörnssons pappa bar sig åt när de skulle fälla granarna på tomten.

Redan innan vi lade grunden till stugan började pappa fälla träd, och eftersom han helst ville ha upp dem med rötterna grävde han fram och frilade rotsystem så långt det var möjligt. Sedan klättrade han upp i den gran som stod på tur och fäste ett rep i någon av de högre grenarna. Så hjälptes vi alla åt att dra i repet, något som framförallt krävde rytmkänsla. Man drog och släppte efter. Efter ett tag hade granen fattat poängen – så olycksdiger för den – och föll in i gungandet som vi då bara behövde understödja och försiktigt öka. Till slut kom en del tecken på att gungandet närmade sig sitt slut. Det knakade i det stora trädet, en del smårötter släppte taget, större försågade rötter sprätte upp ur jorden och rytmen kom av sig. Granen blev hängande åt ena hållet. Då krävdes uppmärksamhet, min annars kolugne pappa började plötsligt i upphetsad ton kommendera och ge order: barnen måste bort, iväg med er, försvinn! Granen kunde falla när som helst. Det blev alldeles tyst. Så föll den, först långsamt, sedan allt snabbare, kottar och kvistar for åt alla håll. Den slutliga dunsen var mjuk och liksom utdragen. I detta ögonblick fick jag en klump i halsen. Samma klump återkom långt senare, när jag första gången såg en tjurfäktning, jag vill minnas att det var i Bayonne 1955.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".