Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Här diskuteras de svenska och internationella strömningarna i kultur- och samhällsdebatt.
Essä

Huset som LO gömde

Publicerat tisdag 1 september 2015 kl 08.41
"Brutalismens byggnader var satta att tjäna det allmänna, göra samhällsnytta"
(13 min)
Täljövikens kursgård - huset som LO gömde.
Täljövikens kursgård - huset som LO gömde. Foto: Katarina Wikars

Sjuttiotalets brutalistiska arkitektur har så smått börjat omvärderas. Tidigare utskällda och föraktade byggnader i grå betong tycks omfamnas av en ny generation entusiaster. I böcker och bloggar spirar ett nytt intresse.

Samtidigt hotar fortfarande rivning många av de här husen och renoveringar har inte sällan gått hårt åt brutalistbyggnaderna.

På en undanskymd åker i Åkersberga utanför Stockholm står en övergiven koloss i grå betong. Det som en gång var ett modernistiskt palats byggt för LO, är idag ett öde monument över inte bara en arkitektonisk era, utan också över arbetarrörelsens historia.

För det här handlar inte bara om hus. Det handlar om samhället också. Och om ideologi.

Kulturredaktionens Katarina Wikars och industrihistorikern Jan Jörnmark åkte till Åkersberga och huset som LO gömde.

På en åker i Åkersberga, knappt synligt från vägen står ett platt palats. Det är inte många som känner till det här huset, och det är synd, för det om något symboliserar en tid och ett samhällsklimat.

Det är ett tungt och samtidigt smäckert betonghus liksom insprängt i berget. Natur möter kultur. En terrass som inte står Mies van der Rohe efter. En varsamhet och omsorg om ljus och detaljer. Florstunna gardiner som flyter samman med björkarna utanför. 36 hotellrum - tomma.

Huset är byggt 1969 av Riksbyggden och BPA, KF stod för inredningen med Svanen-stolar i skinn av Arne Jacobsen, gyllene Bumlinglampor, Bruno Matssons Karin-fåtöljer i alla rum, det är som att stiga rakt ner i en retroheminredningstidning. Mycket är kvar, en del är borta men man förstår att här har det satsat, någon med smak har fått fria pengar.

Industrihistorikern Jan Jörnmark gick fullständigt i taket över detta hus. Och efter ett idogt och fruktlöst letande på Arbetarrörelsens arkiv så hittade han på något märkligt sätt en lista med namnteckningar och fick fram arkitektens namn. Peter Diebitsch. Heter han. Numera pensionerad och målar fjärilar. Och en dag stämmer vi träff med honom för att höra om huset historia och gå runt i det numera tomma.

Man skulle kunna kalla det huset som LO gömde. För det byggdes sent sextiotal på LO-chefen Arne Geijers tid, men inte för de breda lagren av medlemmar att fortbilda sig i, utan för styrelsen.

Det användes mycket sparsmakat, regeringen höll till har och hade möten några år på tidigt sjuttiotal, polska delegationer kom när BPA skulle bygga skyskrapor i Warszawa. Sen stod det tomt efter några misslyckade försök att göra konferensanläggning på åttiotalet.

Swimmingpoolen är tömd för långe sen, nattklubben där man kan föreställa sig Harry Schein röka i baren har plockat ner Marimekkodraperiet. Det skulle kunna vara ett av de mest framträdande exemplen på betongbrutalism från sjuttiotalet i Sverige men är trots sin utsökthet i detaljerna helt bortglömt. Det skulle kunna vara ett hus som berättade historien om Sverige på sextio- och sjuttiotalet, om LO:s makt, om arbetarrörelsens tyngd och betydelse, men det blev inte så.

Och jag har ju lusläst på om Den Nya Brutalismen, de gigantiska husen som byggdes efter andra världskriget. Rötterna i Le Corbusiers Beton brut och makarna Smithsons skolor i England på 50-talet.

Brutalismens byggnader var satta att tjäna det allmänna, göra samhällsnytta. Storskaliga statligt finansierade bostadskomplex i England och i USA, public housing, offentliga byggnader, stadshus, skolor, sjukhus och bibliotek byggdes gärna i rå betong. Det är så här efteråt en märklig paradox att välfärdsstaten representerades av brutalismen när kapitalismen och dagens mer ojämlika samhälle gömmer sig bakom en utslätad common taste. En skribent i min antologi hävdar att det inte var estetiken utan ideologin som dödade brutalismen, nyliberalismen tålde helt enkelt inte de jämlikhetsideal som låg implicit i stilen. Men att det idag finns ett återuppväckt intresse för de här betongkolosserna. Det har med solidaritetens återkomst i tider av lågkonjunktur att göra.

Peter Diebitsch är utbildad arkitekt i Tyskland, i Karlsruhe, och kom senare till Sverige. Arbetade under den legendariske Henning Orlando på Riksbyggen, Orlando som byggde bland annat Hotell Opalen i Göteborg, och dragspelshuset på Kungsholmen där Tage Erlander bodde.

Sen blev sextiotal sjuttiotal och Peter Dietbitsch och BPA byggde skyskrapor i Warszawa men det är en helt annan historia.

Naturligtvis finns det en skiljelinje mellan de arkitektritade ikonbrutalistsolitärerna och den andra generationens barn av prefabricerad betong både i tid material inflytande. Även om grundtanken nog är densamma.

Nu har fällan slagit igen för många av brutalisthusen, Nu hotar rivning för många. Och i Åkersberga ska här projekteras och byggas nya stadsdelar, radhus, köpcentrum, hotell, jag vet inte riktigt vad. Och ensamma huset som går under namnet Täljövikens kursgård kommer att hamna i ett helt nytt sammanhang, det är slut på solitärskapet ensam på åkern.

Mer om …

Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min spellista".