Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Kärlek med förhinder

Publicerat torsdag 17 september 2015 kl 08.00
"Vår frihet har en pistol riktad mot sin tinning"
(7:01 min)
Kärlek
"Byung Chul Han vill få oss att förstå att kärlek handlar om att förlora sig själv i en annan människa och från denna nya plats i världen återfinna sig."

Hur står det till med kärleken i det moderna samhället?

Inte så bra, enligt den koreansk-tyske författaren Byung-Chul Han - som identifierar prestationssamhället som boven i dramat.

"Vi har all anledning att oroa oss", menar sociologen Emma Engdahl, som har läst "Eros Agoni".

 Byung-Chul Hans bok Eros Agoni, som nyligen översatts till svenska av Ola Wallin, är en samtidsdiagnos som visar hur kärleken och i förlängningen även den poetiska och politiska kraften förintas i dagens prestationssamhälle.

 Vi har all anledning att oroa oss. Vår frihet har en pistol riktad mot sin tinning.

 Boven i dramat är idén om den egna prestationen som det mest värdefulla för lycka och framgång. Allt som bjuder på motstånd måste jämnas med marken och slätas ut så att vi snabb och lätt kan utföra det vi föresatt oss och börja om på nytt.

 I ett sådant samhällsklimat får olikheter eller överraskningar inte någon plats, vilket får förödande konsekvenser för kärleken som bygger på mötet med den som vi tidigare inte visste fanns. Kärleken är en normal osannolikhet som sociologen Niklas Luhmann skriver i sin bok Kärlek som Passion.

 Den passionerade kärleken som är den mest gränsöverskridande av alla kära lekar leder ofta till besatthet av en annan person som hela tiden undflyr ens försök till kontroll. Chansen till befrielse från självupptagenhet är uppfriskande stor.  

 I prestationssamhället är besatthet av andra än en själv emellertid likställd med synd. Allt måste göras till detsamma som en själv för att kunna erkännas och ses som värdefullt.

 Vi lever i den första samhällsepoken där inte bara barn, utan även vuxna, tror att allt inom och utanför dem är resultatet av deras egna prestationer. I alltet ser vi oss själva eller vår omnipotens återspeglad.

 Jag kan själv, ropar karriäristen.

 Ett sådant synsätt tar död på allt som har den andre – den som är radikalt annorlunda än en själv – som sin utgångspunk. När Han låter Eros, det vill säga den passionerade kärleken, sammansmälta med Agoni som betyder dödskamp, vill han få oss att förstå att kärlek handlar om att förlora sig själv i en annan människa och från denna nya plats i världen återfinna sig.

 Att älska är att dö och återuppstå.

 Döden skrämmer dock den prestationsstyrda människan. Den uppfattas som absolut värdeförlust: att aldrig mer kunna prestera. Detta förklarar att ett långt och hälsosamt liv ofta föredras framför ett kort och gott. Eros eller erotikens excess skys därmed som pesten.

 I detta sammanhang nämner Han den bästsäljande romansviten 50 nyanser av grått. Romanens hjältinna blir först förvånad över att Herr Grå ser deras relation som en affärsuppgörelse. Det skrivs ett kontrakt där deras intimitet regleras. Hjältinnan ska ”ständigt hålla sig ren och rakad och/eller vaxad”. Allt som kan uppfattas som smuts måste försvinna, som vore romanfigurerna extremt medvetna om att den andres nakna kropp alltid är potentiellt äcklig. De SM-lekar som utspelar sig är alla styrda av på förhand överenskomna regler. Inget egentligt gränsöverskridande sker. Ingenting osannolikt möjliggörs. På sin höjd uppnås ”ljuvlig tortyr”.  

 Eros perverteras: blir en njutnings- eller konsumtionsformel som går att förstå i termer av prestation. Steget är inte långt till ett kvantitativt förhållningssätt till kärleken: man räknar helt enkelt hur många man har haft sex med. Tada! Helt plötsligt har man genom enkel addition räknat ut sin ligg- eller knullbarhet.    

 I Kärlekens konst hävdar psykoanalytikern Erich Fromm att ett sådant förhållningssätt passar den moderna människan. Hon är helt enkelt för lat för det hårda arbete som krävs för att närma sig kärlekens mittpunkt; hjärtat som drar ihop sig och slår ett par slag för det osannolikas möjlighet.

 Den moderna människans ovilja att se den andres radikala olikhet som sin egen gräns går hand i hand med kommersialiseringen av samhällets alla instanser. Enligt sociologen Zygmunt Bauman är kommersialiseringen av kärleken det kapitalistiska samhällets sista utpost.

 I samma anda menar sociologen Eva Illouz att kärleken gör ont för att den blivit något man väljer, precis som vilken annan vara som helst, i ett överflöd på marknaden. Kärleken är inte längre en utan oändligt många. Passionens hetta blir därmed sval och dess glöd förvandlas nästan omedelbart till kvävande aska.

 Enligt Han beror kärlekens kris inte enbart på det stora utbudet av möjliga kärlekspartners eller andra andra. Det är betydligt värre än så: den andre är utrotningshotad. Istället för att se den andre som ett Du uppfattas den andre som ett Det.

 I prestationssamhället har förtingligandet av den andre däremot inget med herravälde att göra. Det underkastade subjektet får stå tillbaka för subjektet som entreprenör av sig själv: ett självkastande projekt.

 Han leker med ord. Men det är en allvarlig lek som avslöjar ett tidstypiskt självbedrägeri. Bakom den skenbara friheten i prestationssamhället döljer sig en tvångsstruktur: självets diktatur.

 Prestationsmänniskan exploaterar sig själv av egen fri vilja. Denna typ av ofrihet är större än exploateringen av den andre då inget motstånd kan göras mot en själv. Det finns inte heller någon annan än en själv att skylla ens misslyckande på. Ingen bot och bättring som befriar den skyldige från sin skuld står till buds. En sådan procedur förutsätter nämligen den andres existens. Enligt Han, är detta orsaken till att prestationsmänniskan i allt högre grad riskerar att drabbas av depression.

 Den enda utvägen är att åter erkänna den andres radikala olikhet och från denna punkt omformulera synen på vem man själv och samhället är eller åtminstone borde vara. Endast så blir det möjligt att återerövra kärleken och den poetiska och politiska kraften i samhället.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".