Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

När syskon glider isär

Publicerat måndag 16 november 2015 kl 07.59
"Birgerssons liberala sympatier ligger klart på den svenska sidan"
(6:24 min)
Den-Mark
Varför har Sverige och Danmark valt skilda vägar? Det undersöker ledarskribenten Susanne Birgersson i sin bok.

Susanna Birgersson gör ett seriöst försök att förstå varför Danmark, till skillnad från Sverige, har vänt taggarna utåt. Det menar Per Gahrton som har läst boken "Det som förloras utåt ska vinnas inåt".

"I Malmø tager Systemet Sverige imod flygtningene med et smil".

Så löd en uppenbart förvånad rubrik i den danska tidningen Politiken i början av oktober (151007). Men bara någon dag tidigare hade jag passerat Hovedbangården i Köpenhamn och sett samma sorts uppbåd av flyktingmottagare som i Malmö. Jag funderar på detta när jag läser Det som förloras utåt ska vinnas inåt, en specialutgåva av idétidskriften Liberal Debatt. I den försöker Susanna Birgersson, ledarskribent på Göteborgs-Posten, förklara varför Sverige och Danmark har utvecklats "så väldigt olika" när det gäller synen på flyktingar och invandring.

Jo, trots flyktingmottagarna på Hovedbangården finns det naturligtvis skillnader mellan Sverige och Danmark. Men när Aftonbladet (29/10-15) efter Nordiska Rådets möte nyligen konstaterade att det "gnisslar rejält" var det inte bara mellan Sverige och Danmark utan mellan Sverige och resten av Norden. 2014 tog Sverige emot 36,6 asylsökande per tiotusen invånare, Norge 14,8, Danmark 10,8 och Finland 4,3. Det är Sverige som är unikt, Danmark är ungefär som de nordiska systrarna, vilket också gäller främlingsfientliga partiers inflytande. Dansk Folkeparti har som stödparti till en borgerlig regering en makt som Sverigedemokraterna bara kan drömma om. Men i Norge och Finland sitter de främlingsfientliga partierna i regeringen!

Vad som skulle behövas är alltså en analys av varför Sverige vill och kan driva en öppenhetslinje som går på tvärs mot inte bara Norden utan mot hela Europa, utom Tyskland.

Ändå är Susanna Birgerssons analys av de dansk-svenska skillnaderna viktig. Med en fyndig jämförelse hävdar hon att Sverige och Danmark är som syskon som har samma bakgrund och förutsättningar. Just därför är det extra svårt att förstå varför Danmark vänt taggarna utåt, delvis i handling, till exempel svårigheterna för gifta invandrarungdomar att få flytta ihop. Men framförallt i ord i form av en brutalitet i det offentliga samtalet som gjort att rasistiska groteskerier kan framföras i stora medier på ett sätt som är otänkbart i Sverige. Birgerssons liberala sympatier ligger klart på den svenska sidan, men hon gör ett seriöst försök att finna rationella förklaringar till den danska utvecklingen, med djupdykningar i historien och hänvisningar till nationalkonservativa 1800-talsfilosofer, däribland Kirkegaard och Grundtvig, som har bestående inflytande över danskt tänkande, på ett sätt som saknar svensk motsvarighet.

Birgersson ägnar också välförtjänt uppmärksamhet åt den lutheranfanatiske prästen Søren Krarup, som driver en oförsonlig hets mot alla andra religioner, särskilt islam, med argument som ligger på nivå med tonläget i Sverige på 1600-talet, då lutheranismen var det enda Goda. Krarups hets har underblåst rasism på ett sätt som gör att om han vore medlem i Sverigedemokraterna skulle han förmodligen ha blivit utesluten. Men i Danmark åtnjuter han allmän respekt.

Hur har det kunnat bli så? I kapitlet Ett land byggt på nederlag anknyter Birgersson till en vanlig förklaringsmodell bland danska intellektuella till Danmarks nutidsbeteende. Danmark har krympt genom krigsnederlag, Öst-Danmark har blivit svenskt, Norge självständigt och nordtyska danskregioner har förtyskats. Kvar finns ett lill-Danmark med Nordens minsta yta, en tiondel av Sveriges. Trots att Danmark är en av Europas äldsta nationalstater känner många danskar sig omringade och osäkra om nationens överlevnad. Förr var det främst från Tyskland hotet kom, nu är det islam som anses hota danskheten och Danmarks existens.

Varför är sådana känslor så mycket svagare i Sverige? Vårt lands storlek spelar säkert viss roll. Men jag tror också på den långa freden, baserad på en neutralitet som lanserades redan av Karl XIV Johan. För åtskilliga svenska generationer har neutralitet varit mer än ett policyval, det har varit en del i den nationella identiteten som bidragit till att i ett läge där danskar vänder taggarna utåt, är det för svenskar naturligt att se en utmaning till ytterligare aktiv fredspolitik. Att det kan vara så erkändes häromdagen på ledarplats i Politiken när tidningen skrev: "Sverige er en humanitær stormagt" Men, tillade man, Sverige kan inte ensamt lösa Europas problem.

Nej, det behövs samarbete. Birgersson önsketänker på ett ställe: "Tänk om Sverige och Danmark, kanske även Finland och Norge, sköt meningsskiljaktigheterna åt sidan och istället lade energin på att tillsammans organisera humanitära insatser längs Nordafrikas kust, i Libanon, i Turkiet, och i Jordanien". Ett utmärkt förslag. Men för att det skall ha en chans att förverkligas krävs nog att man i de andra länderna, inte minst Danmark, börjar betrakta flyktingvågen i första hand som en praktisk-organisatorisk utmaning, och inte som ett förtäckt hot mot nordiska länders kultur, demokrati och överlevnad.

Per Gahrton, debattör

Susanna Birgersson

Det som förloras utåt ska vinnas inåt - Danmark från Kierkegaard till Kjærsgaard

Liberal idédebatt #2, 2015

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".