Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Framtiden dragen till sin spets

Publicerat måndag 23 november 2015 kl 10.22
"Utopin skapar ett hopp som är nödvändigt"
(12 min)
China Miéville.
China Miéville. Foto: Johan A/Flickr

Den brittiske författaren China Miéville skapar skräckvisioner av framtiden. Pär Thörn presenterar ett författarskap där politik vävs samman med teori och magi.

Utopisten och socialdemokraten Axel Danielsson skriver 1892 om ett framtida Malmö där penningen är avhyst som betalningsmedel, industrierna är förstatligade och kriminaliteten är utrotad. Inte ett spår finns kvar av den rökiga, svarta fabriksstaden från det nittonde seklets slut. Malmö liknar snarare en sagolik tempelstad, sönderskuren av hundratals breda avenyer och boulevarder.

Kontrasten mellan Malmö av idag och Axel Danielssons vision kunde inte vara större. Men inte desto mindre är utopin med namnet Främlingen - Ett besök i det nya samhället intressant eftersom den pekar på en vilja att organisera det gemensamma på ett nytt vis. Bland annat artikulerar den en dröm om någonting bortanför det givna.

Varför är det då centralt att skapa nya världar?

Den brittiska science fiction-författaren China Miéville ställer sig den frågan i den drastiska fragmentessän "The limits of Utopia" från 2014. Där behandlar han utopins roll i och gentemot den pågående ekologiska katastrofen.

Utopin skapar ett hopp som är nödvändigt inom den politiska aktivismen, eftersom den visar på en väg ut ur det här samhället, påstår han. Vidare säger utopier något om våra och våra fienders förutopiska jag och viljor. På så vis blir de ett slags rorschach-bilder av våra medvetna och omedvetna önskningar.

Det fåniga i utopin: Haven av lemonad hos den franska artonhundratalssocialisten Charles Fourier och det medeltida mytologiska landet Cockaigne där det regnar ost ska man alltså inte skratta åt menar Miéville. Snarare uttrycker de ett begär om en annan social och ekonomisk ordning där dessa dåtida lyxvaror är varje medborgares självklara rättighet.

Men samtidigt vill han också varna för utopins faror. Han konstaterar att den samtida drömmen om ett ekologiskt hållbart samhälle, med försöken att ställa om till en till en mer miljövänlig produktion, inte blir något radikalt skifte, utan snarare en affärsidé inom ett kapitalistiskt system. Inte heller den futuristiska geoengineeringen (till exempel idéerna om att få solstrålar att reflektera bort från jordytan genom att pumpa upp svaveldioxid i stratosfären) ser Miéville som en framkomlig väg. Han konstaterar lakoniskt: "Vad som ser ut som Prometheanism liknar snarare kapitulation."

Här skulle man givetvis kunna tillägga att geoengineeringen och försöken att "hacka" planeten bör betraktas just som liberala, naturvetenskapliga utopier. Transformationen av planeten för att rädda systemet med fri marknad, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och evig tillväxt är ett uttryck för ett begär från en medel- och överklass som ser sina givna ekonomiska och politiska rättigheter hotas av en kommande ekologisk undergång.

Apokalypsen och utopin hänger ihop, anser Miéville. Båda genrerna skapar brott med gamla tider. De rentav förutsätter varandra. Apokalypsen utgör det eldhav som den frälsande utopin ska resa sig ur. Men också för att de betecknar olika perspektiv på samma förlopp: Den enes utopi är samtidigt den andres apokalyps.

Sedan debuten 2000 har China Miéville gett ut ett tiotal böcker. Mest omtalad är den så kallade Bas Lag-serien vilken tilldrar sig i en Dickens-influerad steampunkvärld med magi och korrumperade politiker, samt biologiskt modifierade och förslavade humanoider som kämpar för sina rättigheter.

Min egen favorit är The City and The City. En film noir-influerad deckarhistoria där två städer existerar parallellt och ovanpå varandra, men där medborgarna i respektive stad har inoktrinerats till att förtränga den andra stadens existens.

Rörelsen mellan undergång och utopi är tydlig i novellsamlingen, Three moments of an explosion, som utkom i somras. Här samsas rapporter från såväl fantasy- som skräck- och science fiction-landskap. Formmässigt rör det sig om ett flertal olika uttryck: Manifest, beskrivningar av filmtrailers och potentiella romaner i form av intrikata världsbyggen.

I den inledande berättelsen beskrivs hur en hamburgerkedja sponsrar en sprängning, en ny form av marknadsföring som riktar sig till de luttrade konsumenter som har tröttnat på hur företags namn och hippa logotyper reproduceras i förruttnelsen av genmodifierade växter. Exempelvis att Apple betalar för nedbrytningen av äpplen, så att deras berömda piktogram av ett avbitet äpple ska visas på förmultnande kärnor.

Miéville exponerar två parallella rörelser: å ena sidan en totalkapitaliserad värld där logotyper och marknadsföring har tagit sig in i själva materian, å andra sidan en total naturvetenskaplig kontroll över tingen i sig. Syftet är givetvis att skapa en form av skräckvision, men om man betänker den nuvarande inriktningen på samhället så kan det snarare framstå som ett manifest för en än mer fiffig och inkluderande marknadsföringsstrategi. Ett slags eventmarketing taget till den molekylära nivån. Genom att driva reklamen in i tingens bokstavliga kärna varslar novellen om det framtida samhällets fortsatta privatisering.

China Miéville har skrivit en avhandling om internationell rätt influerad av marxistisk teori, samt varit engagerad i politiska partier på vänsterkanten. 2001 ställde han upp i parlamentsvalet för Socialist Alliance. På senare tid har han varit initiativtagare till partiet Left Unity tillsammans med bland andra regissören Ken Loach. Men det är inte vänsterns utopi som skrivs fram i Miévilles böcker utan nyliberalismens eller liberterianismens. I fiktionen fyller dock denna utopi snarare funktionen som dystopi. Exempelvis i den fantasieggande texten "Syllabus" (vilket betyder kursplan):

"Vecka 3 - Lönsamhet

I vad som kallats det definitiva och mest hårresande steget har sjukdom och ett ökande antal specifika tillstånd blivit privatiserade i Storbritannien. Kan detta anses vara en framgång? Och i sådana fall för vem, hur och varför?"

Författaren accentuerar och accelererar tendenserna i samtiden till dess att en hissnande effekt uppstår.

Den torftiga bilden av det framtida samhället blir på ett paradoxalt sätt en kvalitet. För den säger onekligen något om vår tid. Och varför skulle det egentligen vara annorlunda? För även science fiction-författarna skriver utifrån den här verkligheten: Utifrån en situation där visionerna om ett radikalt förändrat mer rättvist, mer jämlikt samhälle är satta på undantag, till förmån för en teknokratisk business as usual-modell. Nuet befinner sig fortfarande i en ideologisk bakfylla efter sovjetkommunismens sönderfall 1989.

Samtidens främsta ideologiska utopiska projekt är trots allt ett militant islamistiskt som förespråkar sharialagar och slaveri.

Just nu är det helt enkelt lättare att tänka sig teknologiska än sociala framsteg. I den nyligen utkomna essäsamlingen Människa, Stat, Utopi, där ett antal akademiker från ett flertal olika discipliner skriver, finns liknande tendenser. Främst i filosofiprofessorn Ingemar Perssons förslag om att hormonet oxytocin borde ges medborgarna i stora doser för att göra dem mer altruistiska och solidariska.

Det är via biomedicinen som människan ska förändras och inte via politiken.

 Författaren svarar på sätt och vis själv på frågan i en intervju i tidskriften The Believer:

"när jag skriver mina romaner, skriver jag dem inte för att göra politiska poänger. Jag skriver dem för att jag passionerat älskar monster och det underliga och skräckhistorier och märkliga situationer och surrealism, och vad jag vill göra är att kommunicera det. Men, eftersom jag befinner mig här med ett politiskt perspektiv är världen som jag konstruerar genomsyrad av de frågor som jag bär på."

Även om författarens fokus är världsbygget så kommer politiken, idéerna och filosofin helt enkelt oundvikligen in. Oavsett om läsaren är intresserad eller ej, och oavsett om författaren är medveten om det eller ej.

Gränsen mellan vän och fiende är återkommande i Miévilles essä "The Limits of Utopia". Det är i konflikterna som den verkliga politiken kan uppstå. Utopin måste till och med kombineras med ett hat, menar han. Hat är möjligen ett väl starkt ord som också bär med sig en irrationell kvalitet, men definitivt måste en ilska infinna sig för att en strävan mot en annan värld inte ska fastna i en byråkratisk dröm eller en floskel i ett partiprogram.

Även i Axel Danielssons skildring av ett välordnat socialistiskt Malmö där slöandet, lösdriveriet och arbetslösheten är utrotad återkommer konflikten om än implicit. Trots viljan att skildra en total idyll där samtliga medborgare sett det socialistiska ljuset identifierar man skarvarna:

För hur hanteras egentligen en individualistisk vägran att delta i ett samhälle där arbetslösheten är förintad, tiggeriet är förbjudet och kriminaliteten är utrotad?

Som sagt: Den enes utopi är samtidigt den andres apokalyps.

Pär Thörn, författare

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".