Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Vingårdar som världsarv

Publicerat tisdag 24 november 2015 kl 10.12
”En över tusenårig erfarenhet samlad i ett system”
(14 min)
Aubert de Vilaine
1 av 2
Bourgognes kampanjgeneral Aubert de Vilaine. Bild: Karsten Thurfjell/SR
Karsten Thurfjell
2 av 2
Dagens OBS-makare på Unescokonferens i Romanée-Conti. Bild: Karsten Thurfjell/SR

Sedan 1970-talet har Unesco inkluderat ett 90-tal odlingslandskap på sin världsarvslista, däribland 14 vindistrikt. För att kvalificera sig till listan måste odlingarna spegla hur människan omskapat naturen till något oersättligt. Så var går gränsen mellan natur och kultur? Detta funderar kulturredaktionens Karsten Thurfjell på i dagens OBS.

Aubert de Vilaine, ägaren till Domaine de la Romanée-Conti, visar och demonstrerar vad det är som gör världens mest berömda vingård till vad den är. Och vi som lyssnar och ivrigt spanar över dom snörrätata raderna av vinstockar i sin rödbruna kalkjord är deltagare i ett Unescosymposium som fritt översatt har titeln: ”Kulturarvsvärdet för terroirbaserade ekonomier som modell för mänsklig utveckling”. Terroir är ett mycket franskt begrepp som kommit i svang även internationellt på senare tid, och det sammanfattar alla dom faktorer som påverkar det som växer på en specifik plats: geografi, geologi, klimat, jordmån, grundvattennivå, men också människans insatser, historiska och lokala kulturella faktorer. Allt detta spelar in i det mycket komplexa orsakssystem som gör att ett vin doftar och smakar som det gör. Och som kan förklara varför en flaska från Romanée-Conti, den knappt två hektar stora vingård som vi står i, kostar sisådär 50 000 kronor och uppåt, beroende på var man handlar den, för fetischvärdet gör den förstås extremt efterfrågad av entusiaster och spekulanter, och för en vanlig människa är den närapå omöjlig att få tag i.

Men det är inte om vinmarknaden vi ska prata, utan om vingårdssystemet som kulturfaktor, för det var med det, Les Climats, som Bourgogne, med Aubert de Vilaine i spetsen sökte sin världsarvsstatus. Och med visst stöd från kulturlivet.

Ingen mindre än Bernard Pivot, franska kulturteves mest kända ansikte har fungerat som ordförande i den stödförening som propagerat för Bourgogne och Les Climats, och han har själv citerats flitigt för sin formulering att man på andra håll tittar upp i skyn för att studera klimatet, medan man i Bourgogne tittar ner i backen.

Kulturarvet i det här fallet är alltså klassificeringskartan över Les Climats, det mänskliga raster som lagts över det här området, från det att munkarna kom hit under dom mörka århundradena, 500-800, och började ta över dom vinodlingar som romarna planterat. Efter hand under medeltiden utvecklade munkarna kvalitetstänkandet. Vinet gick ju inte bara till nattvarden, utan blev en allt viktigare inkomstkälla för klostren, och dom olika lägena markerades och klassificerades i hierarkisk ordning, eftersom dom levererade bättre eller sämre, trots att dom på ytan såg exakt likadana ut. Det var svårt att förstå varför då, och på många håll framstår det som ett mysterium även idag, trots att man nu har tekniken att analysera landskap och jordmån ner till varenda molekyl.

Ja, där har vi civilisationens verk, en över tusenårig erfarenhet samlad i ett system, och efter all vältalig propaganda var också Unescos världsarvskommitté övertygad.

Några dagar efter att Unescos generalförsamling beslutat om att föra upp Bourgognes climats på världsarvslistan – tillsammans med Champagnes historiska källare, firmor och odlarmiljöer, nota bene – firar dom återvändande styrkorna segern tillsammans med odlarna i Bourgogne, i parken till Château de Meursault, och den tidigare så tillbakadragne aristokraten Aubert de Vilaine hyllas som en folkhjälte för sin lyckade kamp att nå det här erkännandet.

Det är ingen tvekan om att status som världsarv påverkat självbilden hos den utvalda traktens odlare, och ju längre Unescos projekt pågått, desto större effekt har utnämningarna fått. Men man måste alltså ha något speciellt att komma med. Odlingslandskap kan komma i fråga om dess rottrådar trängt djupt ner i såväl jord- som tidslager, och människan omskapat naturen till något unikt och oersättligt, eller på Unescospråk: ”en evolutionär symbios mellan mänsklig aktivitet och fysisk miljö".

Som sagt, vinodling är en ovanligt brutal monokultur, i hårdhänt dialog med naturen. Allt går ut på att tukta vinrankans våldsamma växtkraft med uppbindning och beskärning under vintern, ständig puts av bladverket under växtperioden och ”grön skörd” i slutet av sommaren, dvs man klipper bort överflödiga druvklasar för att balansera stockarnas avkastning. Dessutom odlas vin med fördel på sluttningar, vilket innebär omfattande terrasseringar och modifieringar av landskapet. Ändå tycks alla överens om att de historiska odlingsmiljöerna innebär magnifika manifestationer av samspelet mellan natur och kultur – och en skön syn för ögat. Så hur gör man det här hållbart och förnuftigt?

För några decennier sedan sprutade odlarna i Bourgogne kemiska bekämpningsmedel för glatta livet. Inte ett grässtrå syntes i vingårdarna, och jorden blev allt tröttare. Aubert de Vilaine menar att vändpunkten kom tack vare kollegan Claude Bourguignon, som åren kring 1990 basunerade ut att Bourgognes jordar innehöll mindre liv än sanden i Sahara. Det var ett chockerande budskap som gav ett väldigt eko, och även om det inte var riktigt sant fungerade det som varningssignal. Idag har nästan alla insett att bekämpningsmedlen inte håller i längden, och andelen besprutade vingårdar är nere på 10-20%. En hoppfull faktor är att det går relativt fort för jordarna att återhämta sig. Dom flesta jag pratar med håller med om att det relativa välstånd som nu råder kring Bourgognes bästa lägen skyndar på den ekologiska och biodynamiska utvecklingen.

Det finns dock inte några generella krav på att odlingen ska vara ekologisk för att ett område ska komma ifråga för en världsarvslistning. Men dom vindistrikt som hamnat på listan har alla långa traditioner av småskaligt jordbruk. Exakta antalet vinodlingar på listan beror på hur man räknar – det finns några fornlämningar av odlingar som funnits, och i ett par gränsfall ingår vingårdar i en större helhet, men låt oss säga att det finns 14 områden där vinodling är huvudnäringen. Än så länge finns bara europeiska vindistrikt med på listan, men organisationen uppmuntrar historiska områden i exempelvis Sydafrika och Argentina att söka. Det bästa sättet att förstås vilka krav som ställs på ett kulturlandskap med världsarvsstatus är dock att studera de distrikt som hamnat där. Så jag tar några belysande exempel:

Att Cinque Terre vid den liguriska kusten utnämndes till världsarv 1997 förvånade väl ingen. Dom fem fiskebyar som i tusen år klättrat längs havsklipporna utgör ett sceneri som fascinerat besökare långt innan det fanns turister, ja på vissa ställen verkar husen ha karvats fram direkt ur stenen. Dessutom ingår det ack så otidsenliga vinodlingslandskapet ovanför byarna.

Cinque Terre är ett spektakulärt exempel på hur en enveten och strävsam fiskarbefolkning förmått omskapa den branta, klippiga och oländiga kusten till fungerande hamnar och mänskliga boningar, med kärv och färgsäker charm. Dom gav sig också på att kultivera den magra jorden på de blåsiga höjder som omger och skyddar byarna mot påhälsning från land. Väl däruppe förstår man att allt arbete måste ske för hand - och fot. Utan helikopter krävs ett fasligt klättrande. De vingårdar som fortfarande finns kvar består av välhållna, mestadels tvåradiga stenterasser som vackert strukturerar branterna, kantade av olivlundar och citrusträd. Orkar man ända upp är utsikten storslagen och garanterat svindlande.

Produktionen krymper sedan länge, men tack vare världsarvslistningen 1997 blev det enklare att få odlingsbidrag. En grupp eldsjälar och nytillkomna entusiaster bygger åter upp övergivna terrasser, och minskningen är därför avstannande.

För många är Toscana det arketypiska, av människan iscensatta odlingslandskapet. Blotta anblicken av vinbeklädda åsryggar med cypressalléer kring medeltida byar ger oss paradisiska associationer till det goda, kultiverade livet. Unescos val föll 2004 på Val d´Orcia, en vidsträckt dalgång med anslående enhetlighet. Det ligger mycket riktigt en medveten estetisk strategi bakom det odlingslandskap som växte fram under 1300- och 1400-talets övergång mellan högmedeltid och renässans. Denna guldålder utlöste en kreativ energi som sökte sig ända ut till jordbrukets dekorativa dimensioner. När Val d´Orcia annekterades av stadsstaten Siena, ritades dalen om med uttrycklig målsättning att gestalta den tidens idealbild för god, estetiskt tilltalande landskapsskötsel. Lorenzettis fresk i Sienas stadshus från 1338 skildrar just denna idealbild av människan i harmoniskt bruk av den omgivande naturens fruktbarhet, senare ett populärt motiv hos många renässansmålare. Odlingslandskapets utseende var alltså en faktor som människan själv kunde påverka, och här hade man ett utmärkt material att arbeta med.

När Napoleon skulle ges en garanterad förvisning efter nederlaget vid Waterloo var Azorerna ett av alternativen till Santa Helena. Ögruppens avlägsenhet hör till dess mest framträdande drag, och de portugiser som på 1400-talet satsade på att flytta hit gjorde det inte direkt lätt för sig. Det milda men oberäkneliga atlantklimatet framtvingade en mycket speciell typ av steningärdare vinodlingar, och det område på vulkanön Pico som fått världsarvsstatus omfattar 987 välbevarade hektar nära havet. Den magra jordmånen räckte inte till traditionellt jordbruk, men vin kan som bekant växa i princip på hälleberget. Kunde man bara fixa plantjord någonstans på ön kunde rötterna söka sig vidare neråt i sprickor och prång. Alltså staplades de svarta, vindslipade basaltstenar som täckte marken till två meter höga gärdsgårdar. Längs dessa fick vinrankorna klänga, skyddade från vind och saltstänk. Efter hand växte allt större rutnät fram av pyttesmå rektangulära vingårdar, currais, oftast grupperade kring en korridor med öppningar, eller i system av sex som delade ingång. Här och där byggdes ”källare” för att ta hand om skörden. Marken var för hård att gräva i, så de byggdes ovan jord av samma svarta basaltstenar, med tak av tegel.

Det område som fått Unescos stämpel heter Criação Velha och omfattar alltså 987 hektar, vilket innebär tusentals currais. Exakt av vem och i vilken takt de byggts ut vet ingen, eftersom dokumentationen är mycket knapphändig, men att det tog tid råder ingen tvekan om. På 1500-talet bidrog Franciskaner- och Karmelitmunkar med fackkunskap, men de första vinodlarna lär mest ha ägnat sig åt att kånka sten, eller snarare deras anställda. De första seklen dominerades av större jordägare, därav en och annan vacker herrgårdsbyggnad bland stenmurarna. På 1800-talet hade dock många av dessa gett upp på grund av bristande lönsamhet, och produktionen togs över av de småbönder som fortfarande framhärdar, i dessa synnerligen speciella små basaltgårdar på 6 X 6 meter.

Om vi återvänder från vinvärldens absoluta periferi där ute mitt i Atlanten till dess absoluta centrum, Domaine de la Romanée Conti och dess ägare Aubert de Vilaine, tillika framgångskrönt kampanjledare för världsarvslistningen. När jag får tag på honom i segervimlet, betonar han att det är en status som kräver sitt ansvar. Aubert de Vilaine menar att man verkligen måste betrakta alla komponenter i det här odlingslandskapet som delar av kulturarvet, ända ned till minsta redskapsskjul, som också äger sin historiska legitimitet och därför bör restaureras som sådant.

Så nog duger ett trädgårdskjul till kulturarv. Voltaires Candide slutar ju med insikten att det enda som människan kan göra med gott samvete är att odla sin trädgård. För vad kan vi annars göra?

Karsten Thurfjell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".