Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Att måla med ljus

Publicerat måndag 30 november 2015 kl 08.00
"Hur ska den bildmässiga pladdrigheten försvinna?"
(13 min)
Godard
Bild ur Jean-Luc Godards film "Adieu au langage".

När spelfilmen trängs tillbaka till förmån för tv-serien hamnar också bilden i andra rummet.

Det blir ord, ord, ord – men inget filmspråk. Kulturradions Mikael Timm är bekymrad.

Om den svenske mästerfotografen Sven Nykvist älskade media framhålla att han målade med ljus. En fotograferande kollega som hörde detta ilsknade till.

- Det är ju vad alla fotografer gör.

Och visst. Allt fotografi utgår från ljus. När strålarna träffade silvret i glasplåten blev det bilder. Den digitala tekniken har inte ändrat något. Ljuset är filmkonstens grund.

Sven Nykvist, Gregg Toland, Nestor Alamendros, Haskell Wexler, Vittorio Storaro – filmhistorien är lång, men det är inte många fotografers namn som lever kvar. Det hjälper inte ens att de alla var män. Och kanske blir det ännu svårare i framtiden. Spelfilmen trängs tillbaka av tv-serien, vilket skådespelare och manusförfattare ofta gillar. I serier finns möjlighet att utveckla spelet, fördjupa berättandet. Men tv-dramat är dialogburet, bilderna inte så viktiga.

Den som vill måla med ljus kan behöva en stor duk.

Det här var ljud från den nya James Bondfilmens inledande scen, med all rätt omtalad. Två män slåss i en helikopter som okontrollerad färdas fram och tillbaka över ett torg i Mexico City, fullt av tusentals karnevalsfirare. Det är en magnifik sekvens, en kortfilm i den långa filmen. Det finns något i flera avseenden barockt över detta överdåd, bildspråket är så uppskruvat att man som tittare är medveten om att man ser en film.

Filmen är fotograferad, eller kanske man ska säga, formgiven av Hoyte van Hoytema. Att ha en Bondfilm som utgångspunkt för en studie av bildberättandet i film kan tyckas en smula långsökt, actionfilmer har ju en tydlig storyline och magnifika filmbilder förknippas med mer med genrer som bygger på stämningar, inte hur det går. Men Hoyte van Hoytema ändrar Bonds värld. Eller så kan man säga att om Bond ser världen som Hoytema visar den, ja då måste berättelsen om Bond skrivas om.

Hoyte van Hoytema gör världen fulare i den nya Bondfilmen, och därmed lättare för oss att känna igen. Vi kanske inte varit i alla Bonds lyxmiljöer, men vi har sett det bleka ljuset i Hoyte van Hoytemas kamera.

Sam Mendes är en av världens ledande Shakespeareregissörer och det finns scener i hans Bondfilm och tonfall som för tankarna till hans teateruppsättningar, både i scenografi och rytm. Men det är trots allt bilderna, inte handlingen eller spelet som stannar kvar i mitt minne.

I en film som varar drygt en och en halv timme strävar filmskaparna efter att få varje scen att kännas ny. Kanske går bara vår huvudperson ut ur samma dörr som i förförra scenen, men även om hens rörelser är desamma och dörren ser likadan ut så bör den enkla förflyttningen variera mellan scenerna och vara betydelsebärande.

I tv-serien behövs däremot upprepning av bilder, dels för att tittaren ska komma ihåg var serien utspelas sig eller vilket känsloläge som dominerar, dels helt krasst för att fylla ut tiden. Eller så fungerar en viss bild fungera som ett leitmotiv, ungefär som i en Wagneropera. Det gäller till exempel i den ganska färska serien Narcos, byggd på kokainkungen Pablo Escobars verksamhet. I serien återkommer gång på gång en flygbild där planet tar sig över en bergskam och Escobars hemstad brer ut sig.

I Bron återkommer gång på gång flygbilder av Malmö, Köpenhamn och själva bron. Dessa bilder har nästan aldrig någon berättarmässig funktion. Tvärtom. De stannar medvetet upp berättelsen, ger tittaren möjlighet att andas ut. Hade det varit ont om tid skulle man kunna klippa bort dem utan att något gått förlorat. Men i serier är det inte ont om tid. Tvärtom. Flygbilderna eller panoreringarna över välbekanta miljöer ger stämning, signalerar till tv-tittaren att det här är minsann en dyrbar serie, nästan som en film. Och så skapar nattbilderna ett stämningsläge av hot och våld och påminner om hur svårt det är att hitta mördare i en så stor stad.

Den här sortens bildmässiga omkväden ansluter till en äldre, muntlig, berättarform. Tv-serien blir en bildballad med bildrefränger.

Vad gör då den filmare som har en berättelse som inte passar som tv-serie men heller inte kan få en miljardbudget.

Ja, då gäller det att hitta på något nytt.

Den som talar om nakna djur, filosofer och klipper så hackigt är Jean-Luc Godard som i Adieu au langage, Adjöss till språket, visar hur 3D-tekniken kan användas till ett nytt berättande.

Filmen som hade premiär vid festivalen i Cannes 2014 där den också belönades, har knappast nämnts i svenska medier vilket säger en del om svenskt filmklimat. I internationella filmtidskrifter har den blivit desto mer kommenterad. Godards särtagande och hopplockande av filmberättandet är elegant och ironiskt. Under 80-talet experimenterade Godard med en serie videofilmer i vilka han blandade citat med bilder. Tanken är – lite som när Roland Barthes parallelltryckte texter så att kommentarerna till en berättelse står på ena sidan och berättelsen på den andra – att ett dubbelt perspektiv ska uppstå. Med 3D tekniken för Godard denna bildens mångstämmighet flera steg vidare.

Ramhandlingen, för att använda ett överdrivet uttryck, i Adieu au langage, handlar om två par och en hund. Människorna talar, missförstår varandra, försöker tolka världen. Hunden tiger och lyckas bättre.

- Det finns många främmande språk, men var är själva språket undrar Godard. Ja, det är förlorat. Det är i skogen, hos djuren eller någon annan stans i världen. Borta.

Det som visas i bilden, till exempel en man och en kvinna som talar till och förbi varandra, kommenteras av citat som 3D-tekniken får att sväva framför figurerna som alltså samtidigt talar i bakgrunden . Eftersom både deras dialog och en del kommentarer är citat och anspelningar på världslitteraturen uppstår en härligt förvirrande mångstämmighet.

Tekniken används också till att skapa lätt surrealistiska inramningar av en scen. Badkaret blir en arena, blommorna sträcker sig in i biosalongen. Och så svischar alltså tänkare från Flaubert över Nietzsche till Derridas förbi. Snabbt. Snabbt.

Allt det här går naturligtvis inte att tillgodogöra sig när man ser filmen första gången, och allt är inte intressant, men när Godard lyckas som bäst skapar han ett filmberättande där bild och dialog motsäger varandra i ett spirituellt samtal.

I en intervju gjord efter filmen berättar en gammal men fortfarande nyfiken Godard att han inte längre behöver scenario eller synopsis, de föds vid klippningen. Idén till filmen kommer från den region i Schweiz där han bor i vilken ordet ”adieu” både betecknar ett välkomnande ”hej” och ”farväl”.

Dokumentärfilmaren Jonas Mekas, fortfarande högst verksam fast han fyllt 90, lanserade på 60-talet dagboksfilmen. Idag är hans avantgarde projekt banal nätvardag.

Ja, nätet är fullt av groteska och provokativa filmer gjorda av människor som dokumenterar sina och närståendes liv. Men om dagboksfilmerna uppenbarligen blomstrar, kan man undra över bildberättandets framtid. Hur ska den bildmässiga pladdrigheten försvinna?

Tyvärr finns det anledning till pessimism. Det som kallas dokumentärfilm tycks mig ofta bara vara torftiga reportage. Kameran framför någon som intervjuas. Ord, ord, ord.

Och spelfilmen. Ska det verkligen behövas en Bond-budget för att bildspråket ska utvecklas.

Men kanske blir det en protest och en filmklassicism återföds. Ett svalare filmspråk, genomkomponerade bilder, åkningar istället för zoomningar. Kanske till och med begränsningar i dialogen.

Vem vet, kanske blir Bonds nästa uppdrag att rädda den konstnärliga spelfilmen?

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".