Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Tidskriftsperspektiv

Befria oss från människan!

Publicerat tisdag 1 december 2015 kl 08.00
"Idag dödar vi över 2,5 miljoner grisar varje år bara i Sverige"
(5:37 min)
Gris
Är grisen gris i egen rätt, eller är den köttproducent rätt och slätt?

Förr sågs hönan som en symbol för kärnfamiljen. Numera är hon en äggproducent i en äggfabrik. Hur ser vi på djuren idag, och var går gränserna mellan människa och djur? Kulturjournalisten Malin Krutmeijer har läst senaste numret av tidskriften Glänta.

När jag var fjorton år råkade jag se en dokumentärfilm inifrån hönsindustrin på tv. Jag slutade direkt att äta kyckling. För detta blev jag hånad av mina klasskamrater i skolan. Tre-fyra år senare blev jag vegetarian fullt ut och det har jag varit sedan dess. Jag blir fortfarande hånad för det, inte så sällan faktiskt.

Det är helt enkelt töntigt att bry sig om de djur vi äter.

Det är som att deras låga status smittar den människa som lägger märke till dem och till hur de tvingas leva sina korta liv.

Hönans status har sjunkit till nedanför nollpunkten sedan vi började föda upp den industriellt. Det här kan man läsa om i senaste numret av tidskriften Glänta, som har temat djurkunskap. Där beskriver litteraturvetaren Sofia Roberg den ur hönans perspektiv tragiska utvecklingen.

Länge tillskrevs hönan en stark symbolisk och religiös betydelse. Ägget betraktades som något mirakulöst. Det stod för liv, skapelsekraft och pånyttfödelse. Hönan var dess mor och tuppen dess far, och under den viktorianska eran blev de tillsammans med kycklingen rentav en symbol för den goda, borgerliga kärnfamiljen.

Från början av 1900-talet gick det utför. Hönsindustrin expanderade i raketfart. Hönans värde kom att mätas i hur snabbt och effektivt dess matsmältning förvandlade foder till ätbart kött, värphönans också i hur snabbt hon kunde lägga ägg.

Idag präglas de flesta hönors hela liv av detta. De lever i artificiella miljöer där allt handlar om att maximera deras värpning och köttillväxt. Vi har till och med utvecklat raser som växer så snabbt att benen i kropparna inte håller för att bära upp muskelmassan.

Det är ju inte särskilt trevligt att behandla en symbol för liv, vitalitet och moderskap på det här sättet, så naturligtvis har vår syn på hönan förändrats. Numera, skriver Sofia Roberg, betraktas hönan som ett livlöst ting. En äggmaskin eller ett stycke kött helt enkelt. Grisar föds upp enligt samma logik.

Att påpeka sådant här utlöser hån och ilska och en förklaring kan vara att man liksom blir lika obetydlig som de djur man bryr sig om. Men det kan finnas fler skäl.

Kanske är man inne och tafsar på gränsen mellan djur och människa när man lever sig in i hönans eller grisens situation. Det är just den gränsen som Gläntas redaktion säger att de vill utforska.

Vi ser ju gärna kategorierna djur och människa som motsatser. Men vad händer om man istället letar efter likheter mellan djuren och oss? Det finns en rad teoretiker inom flera fält som laborerar med den utgångspunkten, Gläntaredaktionen nämner till exempel Peter Singer och Donna Haraway.

Men det finns risker med att upphäva djur-människa-dikotomin. Tänk på den koloniala rasismens glidande skala där vissa, mörka människor betraktades som närmare djuren än vad vita européer var, och behandlades därefter.

Samtidigt går det inte att blunda för hur praktiskt motsatsförhållandet mellan djur och människa är för den som tjänar pengar på att föda upp djur så billigt som möjligt. Särskilt drabbar åtskillnaden de domesticerade matdjuren. Sofia Rosberg visar i sin essä exempel på att till och med miljöfilosofer och radikala ekologer bara ser de vilda djuren som värda att skydda. De laddas med fina värden som frihet, mod och självständighet medan kor, grisar och hönor är själlösa och obetydliga. För att det lönar sig.

Amelie Björck skriver i Glänta om hur kapitalism och djurhållning har utvecklats hand i hand. När vi fick kontroll över djurens fortplantning kunde vi skapa kapital. Idag dödar vi över 2,5 miljoner grisar varje år bara i Sverige i den industriella köttproduktionen.

Amelie Björck efterlyser visioner för hur vi skulle kunna göra annorlunda. Hon kastar fram begrepp som avdomesticering, och pekar på att i Australien och Nya Zeeland bökar nu ättlingar till kolonisatörernas tamgrisar i full frihet. De har blivit vilda igen. Det känns som en galen utopi, släpp fångarna loss. Men den släpper in ny luft i debatten.

Dessutom attackerar Amelie Björck, från oväntat håll, idén att djuren liksom måste vara mänskliga och ha just mänskliga rättigheter för att vi ska bete oss anständigt mot dem.

Till skillnad från en del djurrättsfilosofer vill hon egentligen inte utplåna gränsen mellan människa och djur, utan istället upprätta en ny gräns, där djuren ska frigöras från oss. De ska slippa bli indragna i vår storskaliga ekonomi och våra till synes oändliga konsumtionsbehov. De borde få vara de djur de är igen, helt enkelt.

Då måste vi enligt Amelie Björck också avgrisa människan, det vill säga frigöra oss från vårt beroende av grisarnas döda kroppar. Hon gör en lista på produkter som innehåller delar av gris och säger, kom igen, nu hittar vi nya lösningar.

Och där står grisen plötsligt, som en gris i sig och för sin egen skull.

Malin Krutmeijer, kulturjournalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".