Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Försynt feminism i lättillgänglig form

Publicerat tisdag 1 december 2015 kl 09.00
"De förtjänar en text med kraft att förändra på riktigt"
(5:34 min)
Chimamanda Ngozi Adichie
Chimamanda Ngozi Adichie Foto: Sunday Alabama/ TT

I vinter delas Chimamanda Ngozi Adichies bok Alla borde vara feminister ut till landets alla gymnasist-tvåor. Feminism i tillgänglig och tillåtande form. Men förtjänar inte våra 17-åringar större visioner, undrar Kulturredaktionens Jenny Aschenbrenner?

Och jag blir lite förfärad. Är detta vad vårt lands uppväxande ungdom anses behöva?

Chimamanda Ngozi Adichie, en av mina absoluta favoriter bland världens yngre författare, skriver apropå en vän som alltid säger tack när hennes man byter blöjor: "Hur skulle det vara om hon såg det som något naturligt och normalt att han hjälper till att ta hand om sitt barn?".

Hon kommenterar det faktum att ordet "feminism" fått så dålig klang med här orden om hur synen på feminister ser ut:

"man hatar män, man vägrar ha behå, man ogillar afrikansk kultur, man tycker alltid att kvinnor ska bestämma, man vill inte ha smink, man rakar sig inte, man är alltid arg, man har ingen humor och man använder aldrig deodorant."

Det är så ….. frustrerande att höra denna internationella, intellektuella storhet vara tvungen att backa så långt in i självklarhetens hörn för att hon talar om feminism.

Ett ämne. Så farligt. Så hotande. Att varje stavelse om det måste artikuleras med största möjliga tydlighet så att inget, inget kan missuppfattas och samtidigt viskas fram med den mjukaste av röster så att den manliga vreden inte väcks utan kan fortsätta snarka sig fram genom seklen, ständigt påminnande om sin potential till våld.

Denna tunna lilla skrift var allra först ett TED talk under samlingsrubriken "Inspiring ideas about Africa" och läst ur denna synvinkel så lär jag mig genom "Alla borde vara feminister" något väsentligt om hur patriarkatet ser ut just i det nigerianska samhället. Vilka stora steg som tagits mot en större jämställdhet och vilka enorma kliv som fortfarande behöver tas för att nå ända fram.

Men - det är ju inte därför som FN förbundet,TCO, LO och några till gått samman för att sponsra att denna skrift ska delas ut till 100 000 gymnasister

Det är ju inte heller därför som Beyonce för två år sen samplade delar av Chimamanda Ngozi Adichies TED talk till sin låt Flawless.

Istället - detta enorma sug efter feminism i lättbegriplig, tillåtande, välkomnande förpackning.

Jag får associationen till en annan till USA invandrad kvinnlig författare som lagt en hel del energi på att ge feminismen "a good name", Roxane Gay vars textsamling "Bad feminist" nyligen gavs ut på svenska. Också Gay ägnar sig åt att definiera allt en feminist minsann inte är. Hur långt ifrån klichébilden av den foträta manshatande kvinnosakskvinnan hon minsann är.

Det är så outsägligt sorgligt. Att det är det vi måste ägna oss åt nu.

Och ja, nog handlar min förfäran främst om det stillastående i världens tillstånd snarare än det stillastående i Chimamanda Ngozi Adichies feminism. Bland finns det alldeles säkert en hel drös som diskuterar intersektionalitet och transrättigheter med samma självklarhet som fredagens fest. Men tyvärr också en hel hoper som hur mycket den där orättvisan med de där killarna som tar över varje samtal, brölar sönder varje diskussion, skaver alldeles säkert aldrig skulle kalla sig feminister eftersom de ju inte är fula, bittra, eller hatar män.

Kanske kan de känna sig stärkta av "All borde vara feminister".

Men jag vet inte, är det inte snarare en förbluffande råsop från sidan som påverkar en i en ny och oväntad riktning under de där sköra och starka åren? Snarare än en försynt påminnelse om att det minnas är viktigt att tänka på att män och kvinnor är lika mycket värda - den sortens information matas trots allt svenska skolbarn med från första klass. Läpparnas bekännelse finns redan på plats i skolan. Däremot lever landets skolbarn i en värld som ofta motsäger allt det fina de få lära sig om lika rättigheter, de möter en skärande motsägelse mellan vision och verklighet. De förtjänar en text med kraft att förändra på riktigt.

Jenny Aschenbrenner, kritiker

Chimamanda Ngozi Adichie
Alla borde vara feminister
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".