Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Filmen är bra, men boken är bättre

Publicerat måndag 7 december 2015 kl 08.00
"Va?! Hur ska det gå till? Vad ska det bli för film?"
(6:00 min)
Diary of a teenage girl
Kristen Wiig, Bel Powley och Alexander Skarsgård i "The diary of a tenage girl".

The diary of a teenage girl har fått strålande omdömen av filmkritikerna.

Men vad går förlorat när den illustrerade romanen iscensätts av skådespelare på vita duken?

När jag får höra att boken "Diary of a teenage girl" ska bli film och till och med gå upp på bio i Sverige, är min tanke: Va?! Hur ska det gå till? Vad ska det bli för film?

Boken i fråga är serietecknaren Phoebe Gloeckners, och den bygger på hennes tonårstid i San Francisco på 70-talet. Den handlar om femtonåriga Minnie som inleder en relation med sin mammas pojkvän, som i sin jakt på kärlek hamnar i en nedåtgående spiral av utnyttjande, övergrepp och droger. Det är en serie-roman-hybrid, som blandar långa textsjok, med lekfulla illustrationer och rent serieberättande. Här blandas humor med obehagliga övergrepp, skratt med äckel och bottenlös förtvivlan med torra skämt. Läsupplevelsen är omskakande och störande eftersom den både är upphetsande och vidrig.

Jag funderar på hur regissören Marielle Heller ska ro hem det, och tänker att den här boken nog skulle behöva bli två filmer: En obehaglig och rå film om övergrepp, och en rolig och varm om en tonårstjejs sexuella eskapader. Jag kan helt enkelt inte föreställa mig boken med sin dubbla natur, på en svensk biograf.

Phoebe Gloeckner säger själv i en intervju att regissören Marielle Heller är en lycklig person som förstår boken, men att hon valt ett ljusare perspektiv. Och att om Gloeckner själv gjorde film på sin bok, skulle det bli en film som gjorde ont att titta på. En underground-historia som knappt någon skulle se. Ändå har hon själv gjort en bok som klarar av att vara rolig samtidigt som den gör ont att läsa. Varför tror hon inte det går att göra som film om det går att göra i form av serier och text?

Den tecknade serien dras med ett ibland hopplöst arv av att vara rolig. Även om det för en seriös serieskapare med stora konstnärliga och litterära anspråk kan kännas tröttsamt att fortfarande sorteras under samma avdelning som Kalle Anka, så ligger det också en kraft i detta. Att serien kan blanda så friskt, att den är så obrydd i att vara både tragedi och komedi. De amerikanska alternativseriernas drottning Aline Kominsky gör i sitt klassiska verk "Love that bunch", just detta: på sitt skeva, naivistiska sätt tecknar hon våldsamma scener sida vid sida med humoristiska, oskuldsfulla tonårsminnen. Österrikiska Ulli Lust lyckas på samma sätt få med både våldtäkt och festlig känsla av tonårsäventyr i sin bok "I dag är sista dagen på resten av mitt liv", och så Phoebe Gloeckner då. Vars antihjälte Minnie är både offer och initiativtagare, kåt och utnyttjad.

Att förmedla denna dubbelhet i en hyfsat bred biofilm tror jag skulle resultera i ett vilset svävande mellan genrer. Biopubliken skulle fråga sig: Är det en härligt kittlande historia om en ung kvinnas sexuella uppvaknande, eller är det en mörk film om hur illa det kan gå för en tonårstjej som hamnar snett? Våldet och övergreppen skulle bli för obehagliga, överrösta de skojiga inslagen. Humorn skulle kännas malplacé och smaklös.

Att göra underhållning av våld är inget nytt för filmindustrin, men att mixa humor och våld är svårt. Breda och populära filmer som "Kick-Ass" (som också bygger på en tecknad serie), där slap-stick blandas med rena avrättningar, lämnar i alla fall mig med en obehaglig smak i munnen. Våldet blir för grafiskt, och humorn bara konstig.

Men bild och text: serier, klarar däremot av just detta märkliga: att i bild visa obehagligheter, ja rena helveten, men samtidigt skämta under tiden. För feministiska alternativserier har det blivit närmast ett kännetecken. En politisk dystopisk konst som skriker av såväl energi, som lust och desperation.

Hur blev då filmen Diary of a teenage girl? Jo jättefin, välgjord, rolig och med Minnies sexuella hunger som starkt tema. Minnies relation med sin mammas pojkvän, i filmen spelad av Alexander Skarsgård, får vara komplicerad och mångtydig, och Bel Powley strålar i den svåra rollen som Minnie. Phoebe Gloeckner skymtar själv förbi som statist i en scen och som en blinkning till originalverket är filmen delvis animerad, Minnies teckningar får liv på ett lekfullt sätt.

Men regissören HAR valt en ljus tolkning av boken, den väljer bort det allra djupaste mörkret, hissar upp botten ganska många snäpp. I filmen räddar Minnie sig själv i sista stund, och slutet är feministiskt, försonande och stärkande. Kvinnor kramas.

Phoebe Gloeckners bok däremot stannar i hopplösheten, den visar livet som den vidriga helvetesvandring det faktiskt kan vara. Utan kramar. Utan försoning. Men ändå med några skratt.


Sofia Olsson, serietecknare och kulturjournalist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".