Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Jenny Diski och döden

Publicerat torsdag 31 december 2015 kl 09.00
"Jag har hållit på att dö sen jag föddes"
(12 min)
Jenny Diski
Jenny Diski Foto: Dan Hansson/SvD/TT

När den brittiska författaren Jenny Diski fick diagnosen inoperabel lungcancer i slutet av förra sommaren fortsatte hon göra det enda hon kunde - att skriva. Hennes krönikor i London Review of Books blev till en slags cancerdagbok och hennes blogg och hennes twitter ger fragment av tankar och bilder av vad hon beskriver som vägen tillbaka till därifrån hon kom - ingenstans.

Jenny Diski, född 1947, är kanske mest känd för sina existentiella ovilliga reseskildringar och självbiografier: På tunn is, Främling på tåg: hur jag med vissa avbrott, dagdrömde och rökte mig runt Amerika och Den Motvilliga resenären. Senast kom på svenska 2012: Allt jag inte vet om djur.

Katarina Wikars, sedan länge ett fan av Jenny Diski, följer hennes skrivande mot döden.

Den här essän sändes första gången 12 juni 2015.

Sedan hon fick sin lungcancerdiagnos förra sensommaren har Jenny Diski kan man säga av nödvändighet och av gammal vana skrivit sin cancerdagbok, eller snarare en krönika i månaden i London Review of Books, där hon medarbetat i decennier.

Från det att hon får diagnosen, inoperabel, bearbetar hon det förutsägbara med att bete sig som en cancerpatient, hur hon till Poeten drar ett skämt från teveserien Breaking bad om att börja tillverka metaamfetamin, och hur hon fasar för att alla andra patienter kör det också, den första plattityden på cancervägen. Jag var redan en förutsägbar cancerpatient, skriver hon. Och så skräcken som kommer krypande in i texten, nej förresten, inte krypande, men som en sorts avklarnad insikt. Att hon och poeten inte kommer att åldras tillsammans. Gnabbas om vem som ska ta hand om vem, vem som blir senil först. Att först förstå kopplingen död och sorg när man tänker utifrån dem som kommer att fortsätta att leva när man själv inte längre är i världen. Att lida den andres saknad av en. Både en lektion i empati och narcissistisk njutning. Och kanske, menar hon, en övning i kärlek.

Jag vet inte hur många cancerdagböcker som har skrivits men Jenny Diski vore inte Jenny Diski om hon inte också parallellt med funderingarna om hon kommer att dö före batterierna på tevens fjärrkontrollen tar slut, hur förhålla sig till detta förutsägbara cancerée-manus, jag slåss inte mot cancern, förlorar, vinner, eller är på en resa, också tar ett nappatag på det hinsides som hon inte mer tror på nu än förr. I texten Facing death skriver hon. Varför skulle jag ändra mig för att jag ska dö? Hur skulle jag kunna tro på något jag aldrig har trott på bara för att jag ska dö? Jag har hållit på att dö sen jag föddes. Jag tror inte på någon frälsning, har aldrig, kommer aldrig att. Det finns inget där. Du kommer att återvända dit varifrån du kom. Ingenstans. Och det var inte så dåligt där, eller hur?

I en vecka nu har jag hållit på att läsa om Jenny Diskis cancer, ett sorts pågående arbete som också har en annan parallell komponent, författaren Doris Lessing. Alla som läst Diski tidigare vet att hon i sina motvilliga reseskildringar som den till Antarktis, På tunn is, har olika berättelser på gång som kanske förr eller senare skrivs ihop, då var det hennes extremt trasiga barndom, hennes oansvariga föräldrar inkapabla att ta hand om både sig själva och Jenny, hennes tonår på mentalsjukhus och flykt in i drogdimman som löpte sida vid sida med den medelålders kvinnans resa in i isen runt Antarktis. Om det då var mamma och isbergen så är det nu cancern och Doris.

Doris Lessing dog förra året vid en ansenligt hög ålder och först nu berättar Jenny Diski om den här fasen i sitt liv. Hur hon som 15-åring hamnade hemma hos den kända författaren, hur Doris tog sig an henne i en fas då Jenny Diski var utslängd hemifrån, och hur hon hela tiden kände sig som ett sorts hittebarn, som aldrig visste hur länge hon skulle få stanna, hur hon tassade på tå, för att inte göra något väsen av sig.

Det finns en man får inte säga hjärtskärande men remarkabel historia hur 15-åringen slutligen stapplande frågar Doris Lessing om du inte tycker om mig, finns det ingenstans dit du kan tillbaka mig, eller hur? och hur Doris Lessing fullständigt rasande rusar ut ur huset och senare anklagar Jenny för oförlåtlig känslomässig utpressning. Och sedan inte berör frågan vidare men det var ju som hon ändå hade svarat - nej. Vilket de båda visste de återstående femtio åren de fortsatte att umgås. Aldrig nämna något som liknande känslor.

Denna historia om det kantiga barnet som ingen orkar med, och som gör sig själv omöjlig, och dessa gränslösa vuxna driver mycket av Jenny Diskis skrivande. Även här finns föräldrarna, kvinnotjusarpappan som slagit sig till ro med en oglamorös hårfrisörska som tar hand om honom medan han sitter och dagdrömmer om sina förlorade möjligheter framför teven, den utblottade mamman i ett kyffigt hyresrum med sina offentliga sammanbrott, de sexuella övertrampen, institutionerna, Doris Lessings tvärsäkra vänner och ändlösa analyser och Doris stängda dörr, och hur Jenny slutligen vid 19 hamnar på gatan igen, i en härva av droger och psykiatrisk vård och äldre män med litterära ambitioner som drunknat i sprit. Doris stryker henne från listan över julaftonsgäster.

Två till tre år om hon genomgår cellgiftsbehandling och sen strålning är prognosen hon får. Och hon sitter där i väntrummet med ett stort blått akvarium där det inte finns en enda fisk, funderar över den märkliga röntgenapparaturens alla ledade armar och dess mekaniska icke-mönster, skriver om de strukturer hon hittat som ska hjälpa henne på vägen mot döden: den mindfulness som hon aldrig trott på, detta eviga nu hon som alltid bara velat vara i det förflutna och framtiden, men visar sig vara användbar mot smärta, och att hitta en terapeut att tala med som arbetat länge med de döende, och så skrivandet förstås, en struktur mot kaos. Kanske måste jag fylla upp mitt inre tomrum med skrivande säger hon i en intervju. För att det inte finns någon därinne.

En krönika i månaden i London Review of Books. Och jag vill aldrig sluta läsa, som om detta pågående arbete om döden och behandlingarna och Doris Lessing och barndomen och den inre exilen långsamt skapar ett nytt sammanhang, varje del en bit av pusslet, och Jenny Diski själv skriver någonstans att fastän allt alltid bara handlat om henne och henens egna erfarenheter är de slutligen ändå helt privata fastän hon skrivit om dem. Och i cancervärlden skriver Diski efter behandlingarna återstår bara väntan. Som att se ut över kanten på världen med glasögonen kvar på köksbordet. Och till poeten, som hon i en annan bok, kallade min geriatriska kärlek, säger hon: jag kommer att behöva ett täcke, du vet hur mycket jag hatar att frysa. Han svarar: Du kommer inte att vara där och känna kylan. Och så gråter dom. Jag vet att jag inte kommer att behöva. Men jag vill att du lovar mig ett. Han säger: Ett enkelt eller dubbelt?

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".