Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Cementhögen som blev ett konstverk i egen rätt

Publicerat måndag 28 december 2015 kl 13.00
"Han ville visa vad mänsklig viljekraft kan åstadkomma"
(13 min)
Le Palais Idéal
1 av 4
Le Palais Idéal Foto: Alexandre Piron (Creative Commons) Https://www.flickr.comphotosajp-photos
Le Palais Idéal Foto: Alexandre Piron (Creative Commons) Https://www.flickr.comphotosajp-photos
2 av 4
Le Palais Idéal Foto: Alexandre Piron (Creative Commons) Https://www.flickr.comphotosajp-photos
Detalj från Le Palais Idéal Foto: Karsten Thurfjell/ Sveriges radio
3 av 4
Detalj från Le Palais Idéal Foto: Karsten Thurfjell/ Sveriges radio
Le Palais Idéal Foto: aa.tee (Creative Commons) https://www.flickr.com/photos/teuntje/
4 av 4
Le Palais Idéal Foto: aa.tee (Creative Commons) https://www.flickr.com/photos/teuntje/

Palais idéal är en märklig byggnad. Eller kanske snarare skulptur eller konstverk? Eller bara en dåraktighet? Sedan brevbäraren Ferdinand Cheval uppförde verket drygt hundra år sedan, för hand i cement och sten, har verket omtolkats många gånger. Hör Karsten Thurfjell om det säregna sten- och cementbygget som blev ett konstverk i sin egen rätt.

Essän sändes första gången 19 april 2015.

Hauterives heter den lilla orten, några mil öster om floden Rhône, i höjd med Valence, i ett rätt vackert, lite böljande landskap som kan påminna om Skåne. Det finns några tusen såna här små orter i Frankrike, en ansamling av ljusgråa hus kring ett par vägskäl, och som namnet Hauterives antyder, en flod med höga stränder. En liten kanal finns det också. Man tvekar nästan att kalla Hauterives med sina 1600 invånare för stad efter svenska mått, men den har ju sitt lilla Mairie, med egen borgmästare, och - för att vara så liten har den oproportionerligt många krogar och kaféer, butiker, souvenirshopar, hotell, vandrarhem, en campingplats och inte minst en väldigt stor parkeringsplats - ja trafiken är omledd i en speciell besöksslinga dit, för att avlasta det lilla gatunätet. Och det behövs. Den lördag i maj som jag är där är det knökat av bilar och besökare, årligen runt 150 000. Och allt detta är faktiskt på grund av en enda mans verk. Ni som varit med ett tag vet nu vem jag menar. Just det, Ferdinand Cheval, förmodligen världens mest berömde brevbärare.

Men för er som fortfarande inte vet vad jag surrar om, så lovar jag att ta allt från början, för man kan inte kräva att alla ska känna till Ferdinand Chevals skapelse. Var sak har sin tid, och under det dryga sekel som gått sedan palatset stod klart 1912, har dess popularitet genomlevt olika skeden, beroende vem som hållit i pekpinnen, så att säga.

"Ett bra exempel på särlingskonst", hette det när jag för 20 år sedan första gången läste om Chevals verk. Frågan är om man skulle kunna skriva så idag. Palais Idéal är verkligen en bra mätare på hur svindlande relativt konstbegreppet har varit, om vi nu bara tar dom 180 år som gått sedan dess originelle upphovsman såg dagens ljus.

Ferdinand Cheval föddes 1836, och eftersom han blev ovanligt gammal, 88 år, så levde han ända till 1924, alltså genom Första världskriget och in i modernismens 20-tal, även om han kanske var lite för gammal för att ställa sig och göra om sitt palats efter att ha sett sitt land 1914 ge sig in i en av mänsklighetens största katastrofer.

I alla fall så var han inte från Hauterives, utan byn Charmes halvannan mil därifrån. Föräldrarna var bönder, och det var egentligen ren tur att han under sin skolgång från 6-12 år hade en fenomenalt bra lärare som lärde honom att läsa, skriva, räkna och teckna på rätt hög nivå, innan det var dags att sluta för att ta vid på gården. Vid 19 blev han dock föräldralös, och i stället fick han gå in som lärling hos sin morbror som var bagare, och elaka kritiker brukar säga att det är därför som hans skulpterade palats kan påminna om en jättelik tårta. Han gifte sig vid 22 och kämpade på med olika påhugg som bagare och lantarbetare för att försörja sin familj, innan han till slut, 1867, med borgmästarens vitsord om god vandel, 31 år gammal utnämndes till brevbärare i statens tjänst.

Ja, och sen blev han vid sin postsäck kan man säga. Han gick sin dagliga runda på tre-fyra mil för att dela ut Hauterives-bornas post, och som ni vet så tänker man bra när man går. För att roa sig själv började han fantisera om att bygga ett palats med tinnar och torn, skulpturer och grottor, som skulle överträffa allt man hittills sett. Så där gick han ett tiotal år med sina inre bilder, som han knappast betraktade som realiserbara, eftersom han - som han sedermera skrev - aldrig rört en murslev eller hade den minsta aning om arkitektur.

Men plötsligt en dag, då han var 43 år gammal - knappast den ålder då man drar igång galna projekt, som han skrev - råkade Ferdinand snubbla på en sten som såg väldigt speciell ut, och det tände gnistan. Den dagen inledde han sin jakt på fantasieggande stenar i traktens raviner som han sedan fraktade på sin träskottkärra till den lilla tomt han förvärvat nere mot floden, där han inledde sitt bygge - på nätterna. För på dagarna, ända fram till sin pensionering vid 60, delade han ut post, och på nätterna tillfredsställde han sin kreativitetshunger med murbruk och stenar. För som han sa:

- Eftersom naturen ville sköta skulpterandet av vackra stenar, så kunde jag ta hand om murandet och arkitekturen.

I byn kände han sig missförstådd och umgicks inte särskilt mycket med sina grannar, som undrade vad den stackars Ferdinand skulle göra med allt det där skräpet han släpat hem till sin vackra lilla tomt. Ganska snart kände han sig tvungen att spika upp höga plank runt det hela för att slippa folks spefulla kommentarer.

- Jag kunde ha ägnat mig åt att jaga, fiska, spela biljard eller kort på fritiden, det finns många sätt att sysselsätta sig, men jag föredrog att bygga min dröm i stället.

Två förtrogna hade han dock i byn. Grannen Joseph Cadier som var bra på att teckna och hjälpte honom att rita upp fasaderna, och stans arkivarie André Lacroix som hjälpte till med memoarerna. Och det är i memoarerna som man förstår att det är irrelevant att tala om honom som en särling. Han var en ensamvarg, men samtidigt respekterad tjänsteman i postverket, med ett klarsynt och särdeles redigt sätt att beskriva sig själv.

Han var som sagt en god läsare sedan skolan, och tidskrifterna i brevbärarväskan blev hans universitet, precis som för så många andra som levde på landsbygden. Själv prenumererade Ferdinand på Le Magasin Pittoresque, en tidning grundad av Edouard Charton, en advokat som inspirerats av utopisten Henri de Saint-Simon, som tänkte sig ett idealsamhälle efter upplysningstidens modell, styrt av dom mest välutbildade: vetenskapsmän, industriledare, konstnärer, intellektuella, ingenjörer och entreprenörer - till allas bästa. Med sin tidning tillämpade Charton detta genom att berätta om världen på ett populärvetenskapligt sätt, inte bara om 1800-talets forskning och framsteg, utan också om andra världsdelars kulturer och religioner, allt kryddat med citat av tänkare, från Socrates till Goethe, och inte minst, rikligt illustrerat med bilder, i tidens alltmer förfinade grafiska och så småningom fotografiska tekniker. I Ferdinand Chevals bokhylla stod inbundna årgångar av Le Magasin Pittoresque, jämte bland annat ett geografiskt uppslagsverk, en bok om Gamla och nya testamentets tillkomst och en bok om det Romerska rikets fall.

Det där kan vara bra att veta när man ställs inför Palais Idéal och förundrat frågar sig vilka visioner han ville uttrycka, för vid det här laget har gnetande konsthistoriker lyckats härleda många av dom inristade citaten som chevalska läsefrukter.

Men först och främst ville han visa vad mänsklig viljekraft kan åstadkomma, och det är väl ingen tvekan om att han lyckades, efter att ensam, under 33 års nattligt byggande, med 4000 säckar murbruk och ett oräkneligt antal stenar, och med spårvagnsräls som armering byggt upp detta palats, i storlek ungefär som en herrgårdsbyggnad, 26 meter brett och 10 meter djupt, och som ser ut som - ja, här kommer det svåra, att beskriva hur Palais Idéal ser ut.

Jag skulle vilja anspela på hans bagarbakgrund och använda ordet stiltårta - i god mening, eller en världsutställningspaviljong i tidens anda. För palatset ger, högst medvetet, prov på i stort sett hela världens byggstilar, religiösa och profana, som exempel på den enorma mänskliga kraft som bor inom oss alla och som åstadkommit så många storslagna estetiska uttryck världen över.

Alla har väl sin favoritsida av palatset, och min är nog ändå den första fasaden han byggde, den östra, med ett hinduiskt tempel och tre gigantiska statyer som föreställer Julius Caesar, Archimedes och gallerhövdingen Vercingetorix, krönta av barbariets torn och omgivna av nordafrikanska växter - cicelerade i murbruk och sten också dom, förstås. På andra sidan har vi ett egyptiskt tempel med den gravkammare han hade tänkt åt sig själv, intill livets källa, Sankt Amadeus grotta och visdomens källa. Så rundade han av med det mest detaljerade kraftprovet på den norra sidan: Bibelns skapelseberättelse, ett myller av djur, natur, figurer och ansikten som tittar fram ur ymnigt ciselerad växtlighet.

Och en dag var palatset faktiskt klart, och Ferdinand Cheval signerade fasaden med texten: 1879-1912: 10 000 dagar, 93 000 timmar, 33 års dagligt arbete: Om ni är mer envisa än jag, sätt igång och jobba!

Med bister självsyn erkände Ferdinand Cheval att ett av han syften var att bli odödlig.

- Jag ville visa att det också finns geniala människor av min sort.

Och han slapp dö missförstådd. Tidigt började det komma journalister och intervjua honom, och av det materialet skrev han ihop sin första självbiografi 1897. Snart la han fram en gästbok, och 1905 var besökarna så många att han öppnade biljettkassa och anställde en tjänsteflicka som guidade och sålde vykort. När Ferdinand lämnade jordelivet 1924 hade han kunnat läsa om sig själv i massor av tidningar, från Le Figaro till The Daily Telegraph. Men begrava sig i sitt palats, det fick han inte för kyrkan, så två år efter palatsets färdigställande var det dags att sätta igång bygget av ett eget, lika praktfullt mausoleum på kyrkogården, färdigt i god tid, och två dagar innan han gav upp andan slutförde han med viss hjälp den definitiva versionen av självbiografin.

Men vad sa man då inom konstlivet? Han var ju självlärd, och ingen förståsigpåare försummade att använda epitetet Brevbäraren Cheval, precis som för tullnären Rousseau - bliv vid din postsäck! Men nog följde Cheval sin tids konstsyn att stor konst uttryckte höga ideal, men faktum är att modernismens förkämpar, som gjorde allt vad dom kunde för att bryta mot 1800-talets moralistiska idealism, dom gillade Palais Idéal, inte minst surrealisterna och rörelsen Art brut, som sökte direkta, ursprungliga, oskolade uttryck.

I början av 30-talet kom Pablo Picasso och André Breton dit för att uppleva palatset som en produkt av den rena fantasin, som inte kopierade någon annan byggnad, och som på ett så märkligt sätt trotsade varje beskrivning. Breton och Picasso beskrev båda Palais Idéal som ett centralt konstverk, och en annan efterföljare som tog starka intryck var Niki de Saint Phalle, som deklarerade att hennes verk var direkt inspirerade av Cheval, inte minst hennes stora skulpturpark i Toscana.

Den vidsynte kulturministern André Malraux såg 1969 till att få palatset klassat som historiskt monument, trots bittert motstånd från hans eget departement som i en berömd kommentar beskrev palatset som "absolut förskräckligt. En patetisk hög galenskaper, sammanfogade av en dummerjöns".

Och som sagt, särlingskonst hette det för några år sedan när det begreppet var i ropet, idag kan man nog säga att det är ett verk i sin egen rätt, nära nog sönderanalyserat i en serie avhandlingar, med ett nytt elegant museum om palatsets tillkomst på tomten intill, och med en konsthall, där nutida konstnärer visar sina palatsinspirerade verk.

Den lilla staden Hauterives blir aldrig densamma, även om Palais Idéal slits hårt av alla besökare, vuxna och barn som klänger omkring överallt på trappor, terrasser, i grottor och gångar, ivrigt fotograferande varandra.

Kommer det att hålla? Tja, konservatorer har förstås synpunkter på Ferdinand Chevals självsvåldiga byggnadsteknik, och varje år läggs hundratals timmar på att reparera sönderfallande delar. Men som tur var dokumenterades palatset noggrant av fotografer redan för 100 år sedan.

Så kanske kommer Palais Idéal att stå där för evigt, som det beskrivits av poeten Chérasim Luca: "så att vi en dag ska kunna bege oss dit för att hitta nycklarna till en civilisation som förlorat sina nyckelhål".

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".