Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Sara Lidmans dagböcker: författare och debattör, en sant glokal människa

Publicerat tisdag 29 december 2015 kl 13.00
Missenträsk.
1 av 2
"Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma."
Sara Lidman (1923-2004) - nu kan man följa hennes kamp med sig själv i dagböckerna från åren 1975-85. (Foto: Cato Lein.)
2 av 2
Sara Lidman (1923-2004) - nu kan man följa hennes kamp med sig själv i dagböckerna från åren 1975-85. (Foto: Cato Lein.)

Sara Lidman är en av Sveriges mest lästa och hyllade författare ända sen debuten "Tjärdalen" 1953.

Förra hösten kom hennes författardagböcker mellan åren 1975-1985 ut, "Stilens munterhet", sammanställda av litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman.

Katarina Wikars har läst och grävde sig också ner i radions arkiv för att höra Sara Lidmans egen stämma.

Den här essän sändes första gången den 21 november 2014.

Författaren Sara Lidman, oändligt uppmärksammad redan under sin långa levnad, hennes debut Tjärdalen som kom 1953 sålde i häpnadsväckande 80.000 exemplar, och också hennes romansvit om Jernbanan som hon skrev från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt med några sena eftersläntrare älskades  - av både läsare och kritiker.

Och samtidigt hennes energi och världssamvete, hur hon engagerade sig för gruvarbetarna i Kiruna under strejken och mot apartheid i Sydafrika och hur hon i tio års tid stred mot Vietnamkriget, hundratals debattartiklar och föredrag, Sara Lidman var både i gamla testamentet och i västerbottendialekten och i världspolitiken samtidigt, en sant glokal människa. Om det ordet hade funnits då.

  Inblick och utblick. Lokal och global samtidigt.

 Hösten 2014 kom en riktigt tjock bok om Sara Lidman, men också av. Det är hennes författardagböcker från Missenträsk 1975-1985, som litteraturprofessorn Annelie Bränström Öhman redigerat.

  Missenträsk är barndomshemmet i Västerbotten dit Sara flyttade just 1975, från världen och från en olycklig utdragen kärlek i Stockholm till sina gamla föräldrar, Andreas och Jenny, för att vara med dem deras sista år. Och det var de här åren som Sara också skrev de fem första delarna av Jernbarnesviten. Historien om Didrik Mårtenssons vanära och fall, historien om järnvägen som skulle förbinda Norrland med Sverige.

   Är dagboken en del av författarskapet? Det är det första hon frågar sig, ABÖ, eller tillhör den privatlivet? Och naturligtvis är det så, att en redan död författare kan ju inte sitta och sovra själv, välja vilken sida man vill visa upp utåt, men Sara Lidmans vaxdukshäften och handskrivna kollegieblock ger som ABÖ säger, en bild av en författare i arbete. Och efter att ha läst en sexhundra sidor kan jag nog bara hålla med, Sara Lidman skriver liksom ut sig själv ur dagboken.

   Men det här med livet och litteraturen och korsbefruktningarna. Saras pappa Andreas som verkar ha varit den viktigaste inspirationskällan var en man full av berättelser om de som levt före, hon hade en sån skattkista att ösa ur, historien om farfar var till viss del en förebild för Didrik i romansviten, men även drömmar kunde knådas och få sin litterära form, och så mycket tid hon satt i arkiven, för att få all fakta rätt. Gränsen mellan liv och fiktion är citat från förordet” en mild störning, en kännbar friktion både för läsare och utgivare.”

 Stilens munterhet heter denna författardagbok, efter en dagboksnotering från nittiotalet: En text måste vara lättsinnig på ytan, medan allvaret är dolt. Och jag märker att jag söker mig till de delar som handlar om själva skrivandet, Annelie Bränström Öhman har inte velat sovra i dagböckerna, menar att urvalsprincipen kan leda till missriktad välvilja både mot författaren och läsaren. Och ibland när jag ledsnar på Sara Lidmans egen ledsnad vid medmänniskorna och hastar lite förbi, så kommer den igen, den där försonligheten, kärleken, dessa himlar och gryningar.  

  Ett gediget förord har hon skrivit, Annelie Bränström Öhman, där hon drar ut olika teman ur dagböckerna, som en ledstång för alla oss som inte känner författarskapet, och ett efterord om dagboken som kvinnolitterär tradition, som mobilt andrum, biktrum och övningsrum.

  Hon pekar på elementet av fiktion och ett tilltal som väntar på sin läsekrets. Kanske en författare alltid har nån som sneglar över axeln. Är aldrig bara för sig. Jag vet inte.

 Det går ju inte och sitta här och recensera en dagbok, men det som griper tag i mig är Saras omsorg om föräldrarna, som båda dör redan 1976, och sen fortsätter de att ge sig till känna, Sara Lidman skriver om ljusskenet efter fadern, ropen från modern, själva husets sorg är ett begrepp hon återvänder till, och hennes fråga allteftersom hon själv åldras och Jernbanesviten förlöper är ska hon hinna skriva fram till sin mor, till Jennys sorg.

  Något annat hon handfast ägnar sig åt i huset i Missenträsk är själva ommöbleringen för att nå fram till den ultimata skrivplatsen och ställningen, hon målar om, byter rum, står, sitter, ligger, skaffar skrivmaskin efter att länge skrivit för hand och sen talat in texten på kassettband och lämnat för renskrift.

   Här finns också något utmärkande för författarskapet som Annelie Bränström Öhman kallar för att stå i svarsberedskap. Sara växelbrukar engagemanget i världen med romanskrivandet, säger romanen stammar sina svar på en livslång utmaning, artikeln är stubbe och stubin. Har hon svikit kampen, frågar hon sig allt som oftast, har hon svikit Vietnam, men de här åren kommer hon också fram till att  jag har ett Vietnam i Västerbotten.

  Och byn, Missenträsk, är också något vars förtroende man inte kan missbruka, ett åtagande som måste fullföljas. Gud låt mig leva och skriva något bra om denna by, skriver hon.

  Ett annat teman är hennes fixering vid trä, något hon själv liknar vid alkoholism, det där ha-begäret. Ingen shoppar längre med samma självförakt som Sara Lidman. Hon kallar det: En rutten fläck i min karaktär. Och när hon är hemma hos kolleger kan hon utbrista: Jag skulle aldrig våga bo så här vackert. Det skulle ta all min tid och skam.

   Jag kommer på mig själv med att sakna en Sara Lidman jag såg på teve en gång och som talade så vackert om att alltid vara förälskad och jag minns vad Elisabeth Rynell skrev om Sara i sin bok Skrivandets sinne häromåret: hur Sara sa att romangestalter måste älskas till liv, att de åtminstone på någon fläck måste bli älskade, även de vidrigaste. Att hitta något älskansvärt i alla, och stå ut med att utsäga det. Inte ställa en förstående diagnos utan älska fram dem.

  Och med det för ögonen ger jag mig vidare in i Stilens munterhet. Lär mig ord som drömstulen och fördystra, ett sväv och förfåglad. Och när hon ibland som om författaren och nobelpristagaren och vännen Nadine Gordimer och annan skrivarkollaga utbrister: De upplever bara det de kan skryta med. De omkommer aldrig, så frågar hon sig genast i nästa mening: Och som om inte detsamma kunde sägas om mig? Så blir då hennes dagböcker också en ständigt värkande självprövning.

   Annelie Bränström Öhman har i möjligaste mån sparat hålen och luckorna som fanns i den handskrivna dagboken, hålen mellan orden, menar att det är där som författarens närvaro är allra mest påtaglig. Citat: Här faller ljuset in. De många klockornas tickande kan höras – då och då ett frasande, suckande, susande som när någon vänder blad, byter ställning i stolen och slutligen reser sig upp för att titta ut genom fönstret.

  Och jag går hem och vattnar min stickling som i tredje led kommer från Missenträsk, min alldeles egna Sara Lidman-blomma.

 

Stilens munterhet, Sara Lidmans författardagböcker från Missenträsk, sammanställda av Annelie Bränström Öhman.

Vi hörde också uppläsningar av Sara själv ur romanerna Vredens barn, och Din tjänare hör. Och några citat ur Svt: s porträtt från 2000 – Det står efter livet, som man också kan hitta på Svt play under Öppet arkiv. http://www.oppetarkiv.se/video/1134787/det-star-efter-livet

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".