Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Läsupplevelse som vaccinerar mot förenklade ”berättelser"

Publicerat måndag 11 januari 2016 kl 13.00
"Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare"
(13 min)
Författare.
Lotta Lotass. (Foto: Dick Claesson.)

Sommaren 2014 kom författaren och akademiledamoten Lotta Lotass ut med "Örnen", den tredje och avslutande delen i en trilogi. "Sparta" och "Mars" hette de två första delarna.

Varje del har haft en upplaga på endast 300 exemplar och Lotass har prövat olika form- och distributionsgrepp.

Maria Edström, som följt författarskapet, har läst "Örnen" och hittat en spännande och viktig kontrast mellan Lotass skrivande och vår tids besatthet vid "berättelsen" som fenomen.

Den här essän sändes första gången den 12 december 2014.

"Nu behöver politikerna nya berättelser" - ungefär så utbrast flera kommentatorer dagarna efter regeringskrisen. En berättelse som kan övertyga och skapa mening för att locka väljare. Den här som jag skulle vilja kalla övertron på berättelsen är ingenting nytt, såväl politiker som journalister och allsköns experter har i flera år låtit som PR-byråer. Minsta café eller hamburgerbar ska ju ha en berättelse som om vi liksom inte begriper någonting om det inte förpackas som i en saga, som ginge vi alla under utan en bärande myt om vad vi ska konsumera, rösta på, tro på. Problemet med dessa "berättelser" är naturligtvis förenklingarna, felaktigheterna och riskerna för ren demagogi. Ju enklare berättelser ju slagkraftigare och det kanske är ett mindre problem om det gäller var vi ska dricka vårt kaffe men definitivt ett större om det handlar om hur vi ska förstå världen.

Vad har nu det här med författaren och akademiledamoten Lotta Lotass författarskap att göra frågar sig vän av ordning? Jo, även inom litteraturen där man ju i och för sig kan tycka att berättelsen har en given plats, så har den även här lyfts fram som ett eftersträvansvärt föredöme och då talar vi om den lättillgängliga, begripliga, episka, händelsedrivna berättelsen. Och just med tanke på Lotass kan man i efterhand se en tidens brytpunkt i kulturdebatten som har en viss bäring på den här tankefiguren om berättelsens hegemoni.

 Lite bakgrund: Lotass gav 2007 ut första delen i en planerad trilogi ”Den vita jorden” i en lite ovanlig form, 148 tunna häften i en vit liten papplåda att läsas i valfri ordning. Innan dess hade hon sen debuten 2000 med romanen ”Kallkällan” alltmer kommit att experimenterat med form och distribution och skulle så fortsätta. Nästa bok efter debuten var som en del i ett uppslagsverk ”Band II Från Gabbro till Löväng”, sen följde en förstautgåva i pocket, romaner bestående av en enda lång mening, labyrintiska texter med rumsbeskrivningar, dikter enkom på nätet publicerade tillsammans med bilder av amerikanska redwood-träd, amerikanska sinnessjukhus, cirkuselefanter och en enda lång dikt på en filmad telexremsa.

 Så 2009, två år efter ”Den vita jorden”, publicerade några författare med Jerker Virdborg i spetsen ett manifest för ett nytt litterär decennium där man pläderade för en mer episk ung litteratur: " Vi känner en stark kärlek för böcker som förenar konstnärlig kvalitet med självständigt tilltal och en hög tillgänglighet.." och man efterlyste också en tydlighet i en romanfigurer, platser och handling i motsats till det man såg som samtidens abstrakta romankonst och där Lotta Lotass pappask med häften fick symbolisera denna litteraturens urartning. Naturligtvis kom ett motmanifest där flera namnkunniga författare skrev under och där en nyckelmening som jag ser det lyder:

"Vi vill skriva i full medvetenhet om att stilen och formen också är en del av budskapet."

 Så här fem år senare skulle jag ändå vilja påstå att de episka, tillgänglighetsförkunnarna vann eller i alla fall var i takt med en tid där just en sådan syn på "berättelsen" växte fram och spred sig. Däremot bör man i hederlighetens namn invända att dessa första manifestskrivare inte alls avsåg att förenkla men ändå blev en del av ett slags obönhörlig förenklingens utveckling. Jerker Virdborg har sen dess tillsammans med författarkollegan Daniel Sjölin under pseudonymen Michael Mortimer skrivit två tegelstenar i ett slags äventyr, dystopi, spion-genre i ett, som förlaget beskriver det: "berättardriv som saknats i senare tiders litteratur".

  Och det är någonting som skaver runt allt detta ”berättardriv”, där en svårtydd, mångfacetterad och motsägelsefull värld till varje pris måste göras enkel, lätt att tyda och lätt att tillägna sig.

 Och där kan ett författarskap som Lotta Lotass komma in som en motrörelse med ett helt annat sätt att utöva och att se på litteraturen och dess uppgift. Lotass har skrivit poesi, dramatik och prosa – det har handlat om fattighjon på hemmet, de sovjetiska kosmonauterna, amerikanska seriemördare, bibliska ökenvandringar, första världskrigets skyttegravar, arktiska utfärder. Ofta i en värld som känns som ett parallellt universum eller i en skapad värld, ett slags scenografi, en fantasi i ett grumligt sinne eller som i en av hennes mest ifrågasatta böcker ”Den svarta solen” som kändes som att läsa ett märkligt dataspel, en labyrintisk rumsbeskrivning i 342 numrerade stycken där man ständigt skulle välja väg efter varje stycke och riskerade att bli ”fast” i spelet/texten för evigt.  

 Lotass senaste trilogi påbörjades 2010 med ”Sparta” och efter ”Mars” avslutades den i år med ”Örnen” - en trilogi om kriget, dess historieskrivning, minnen, krönikor. Små nätta volymer, en vit, en grå och en brun. Alla utgivna i blott 300 exemplar – ungefär så stor som min läsekrets är, har Lotass förklarat och även detta har nog retat upp i ett kulturklimat där masseffekt alltid verkar vilja uppnås.

Och det är som om krigstemat från ”Den röda himlen” inte velat släppa taget.

I den första ”Sparta” befinner vi oss i ett slags antikens krigarstat eller är vi i minnet av den?

”Stensoldater. Stensoldater. Vi är väntan. Vi är tystnad. Vi är tyngd och stillhet. Vi är ordhållighet, visshet, återstod.” Så blir dessa stensoldater till alla soldater som levt, dött, blivit till historia, till sten. Och så finns W – gamle ”double-w” – kommentator och spelledare, en som raserar gamla världar och bygger nya ”Snart skall inget återstå.” och han fortsätter ”Allt kan brukas till att bygga världen.”

I den andra ”Mars” är legionen på marsch i ett landskap likt den röda planeten i titelns dubbelexponering med romerske krigarguden Mars. Den gamla myten om ansikten och spår av liv och kulturer i sten och berg, av forntida hav, kanaler, monument, stenstäder på den främmande planeten handlar också om vår planet och dess lager av tider, förstörelse och glömska.

 Lotass är på inga vis en modern språkförstörare, det är inte genom att desarmera själv språket som hon utvinner sina fynd om hur vårt tänkande, våra uppfattningar skapas. Tvärtom skulle jag vilja kalla henne för ett slags språk-upprättare, i den meningen att hon återupprättar ett gammalt språk, ett ibland närmast bibliskt språk, ett språk där verktyg, fågelarter, adjektiv som skillrande, glanskande, ting som flitter, flisor och flarn, uppräkningar av saker som till slut låter som musik. Lotass språkradikalism ligger kanske snarare i att just undvika alla de ord och uttryck som vår samtid klär sig i. Däremot är hon i allra högsta grad en berättelseförstörare, problematiserar hela idén om en berättelse, frågar sig hela tiden – om vad berättas det, vem berättar, när berättas vad det nu är som berättas?

 Det finns alltid denna osäkerhet hos Lotass och däri ligger hennes ständiga obstruktion mot en den tidstypiska och tillrättalagda berättelsens idé. Däremot avisar Lotass inte alls ett slags samtidsavkänning – vem är väl den gamle W med alla sina krig, med sitt skapande av nya världar?

 I så nu i den sista delen ”Örnen” så är vi som från början i en artefakt, ett teatralt minnesrum – ”Invid horisonten reser sig bergskedjor av söndermalt papper som blandats med mjöl och vatten. Ståltrådstommen skymtar i enstaka klev, skrevor och rämnor. Stift och klamrar döljs nogsamt av bergssidornas patinering”. Våra hågkomster är alltid en konstruktion, en reproduktion tycks Lotass mena – ”Ridån går upp. Spelet kan börja.” så slutar första kapitlet. Och ”Örnen” den emblematiska titeln där örnen som symbol går igen i de många av världens stora riken; det romerska, det amerikanska, det nazistiska, och där jag möjligtvis tror att bokvolymens bruna färg faktiskt betyder något. Det finns också en figur här i en gammal dammig vapenrock, ett spöke liksom materialiserat och i samspråk med ett jag: ”Rädslan för en utplånande, tillintetgörande glömska griper”, säger han, ”som en kall, obarmhärtig hand runt hjärtat.” Jaget ser plötsligt en bild, som ett fotografi av honom ”På ett avplanat fält står han och hans mannar uppställda. De trampar otåligt, ler obekymrat, djärvt mot kameran.” 

  Kanske är alltihop ett barn som leker med sina tennsoldater – ”Mor, var är du?” utropas på en sida och ingen enskild tolkning göras till den bestämmande. ”Örnen” blir också med sin flerskiktiga teknik en på sitt sätt skrämmande förevisning i hur det förflutnas reminiscenser återskapas, ges ny dräkt, inte känns igen utan tolkas som nya.

 Lotta Lotass är en av våra mest uppfordrande författare, ett slags civilisationskritiker som vår tid inte riktigt verkar ha förmåga att ta till sig annat än i mindre kluster. Men för den som tar sig tiden väntar en sällsam läsupplevelse som för alltid vaccinerar mot förenklade ”berättelser” var de än uppträder.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".