Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Författarens död och återuppståndelse

Publicerat tisdag 12 januari 2016 kl 13.00
"Vem vill veta vad kritikern tänker när Knausgård själv säger hur det är?"
(11 min)
Skrivmaskin
Foto: Laineys Repertoire / Flickr

Går det att skilja ett litterärt verk från sin författare?

Alltså: när du läser en bok, går det att bortse ifrån vem som en gång skrev texten? Om författaren var man eller kvinna? Arbetare eller medelklass? Och går det att bortse ifrån vad författaren hade för avsikter med texten?

Detta var något som den franske litteraturforskaren Roland Barthes (1915-1980) hade rätt kontroversiella teorier om. Kulturredaktionens Mikael Timm har läst om hans essä "Författarens död" och står för dagens OBS.

Inslaget sändes första gången den 5 juni 2015.

För närmare ett halvsekel sedan, år 1968, förkunnande den franske kulturskribenten och universitetsläraren Roland Barthes "Författarens död". Hädanefter skulle kritiker och litteraturvetare ägna sig åt texten, inte åt författarnas liv. Författaren stod i vägen för förståelsen av verket. Ju mer man visste om författaren, desto mindre blev verket.

Artikeln väckte en med dagens ögon sett en närmast absurd uppmärksamhet. Barthes var en ledande intellektuell i generationen efter Sartre. Ja, genom boken Mytologier från 1957 var han internationellt känd. Men den medelålders, milde, närmast engelskt artige Barthes som aldrig höjde tonen träffade samtidens kulturella etablissemang i solar plexus med sin plädering för en textorienterad kritik.

Visserligen var han inte ensam i sin nyorientering och kanske inte ens först, men under det kommande decenniet dominerade han den kritiska debatten och satte sin prägel på flera områden utanför litteraturen: teater, arkitektur, reklam, den nu blomstrande modekritiken, och inte minst fotografi.

Grunden för hans texter i olika ämnen var hans idéer om mötet mellan läsaren och texten. Istället för att läsa hur Strindberg hade levt, hur han behandlat sina fruar och hur han utifrån det skrivit skulle kritiker och läsare ägna sitt intresse åt själva texten. Ja, ni hör själva hur förlegat det låter.

Nej, författaren dog inte. Redan i galleriet på Bibliotheque de France som ordnat en utställning till hundraårsminnet av Barthes födelse, inser jag att inte ens Barthes beundrare verkar sätta texten i centrum. Här finns bilder på Barthes, privata brev och anteckningar och i en ny uppmärksammad biografi finns mängder med hittills okända fakta om hans personliga liv. Undrar vad Roland Barthes själv skulle ha sagt om detta. Något ironiskt, helt säkert.

Själv minns jag hur vi satt i hans hem, stillsamt blossandes på var sin cigarr och talade om den intellektuelles ansvar. Så här på avstånd verkar det nästa vara en teaterscen. Vad bestod det där ansvaret av? Barthes menade den intellektuelle alltid måste bemöta utfrågare med artighet. Därför accepterade han alltid inbjudningar också till fåniga sammanhang eller krystade intervjuer. Vem som än ville veta något skulle få svar - eller snarare nya frågor att fundera över. Han gjorde sina intervjuare till medskapare.

Barthes hade en mästares ödmjukhet, men Bernard Comment en av författarna i utställningsbroschyren på Bibliotheque de France, understryker att bakom denna ödmjukhet fanns också våldsamhet. Ja, Barthes invigningsföreläsning på Collège de France som uppmärksammades som hade det varit en rockkonsert, handlade om att det i varje yttrande ryms en språkets fascism.

Barthes ofta upprepade tes om att varje språklig handling innehåller våld dyker upp när jag ser två svenska dokumentärfilmer: en om författaren Stig Larsson, en om skådespelaren och dramatikern Lo Kauppi. Bägge bygger helt på huvudpersonernas liv och personliga egenskaper. Det sägs en del om Larssons texter, men rätt pliktskyldigt. Kauppis skådespeleri eller hennes egen dramatik analyseras inte, däremot får tittaren se henne besöka släktingar och urinera vid vägkanten medan kameran följer Larsson på sjukhuset. Uppenbarligen är det huvudpersonernas liv, inte deras verk, som intresserar filmarna.

Barthes avled 1980 och numera är hans verk om inte bortglömt, så åtminstone i skugga. Jag stänger av läsplattan och dyker ned i en brevsamling med Barthes-citat.

Schuberts die Winterreise var en av Barthes favoriter. Sådant minns jag, men inte alltid det han har skrivit. 35 år efter hans död är det han själv som finns kvar. Alla vet att han gillade Brahms, att han rökte cigarr, att han raggade älskare ensamma kvällar. Allt detta har han inte berättat själv, det har kommit fram efter hans död, i texter som inte var tänkta för det offentliga rummet.

Barthes skulle kanske inte ha motsatt sig att hans anteckningar publicerades. Trots allt menade han att allt en författare skrev var del av verket. Alla texter var - som underjordiska vattendrag - förbundna med varandra. Men med tiden förflyttade han intresset från verket till läsarens möte med det skrivna. Först i det mötet uppstår texten menar Barthes.

Redan under hans livstid blev det uppenbart att tesen om författarens död inte var möjlig att driva ens för honom själv. Barthes var intresserad av sina favoritförfattares liv. Och hans egna skrifter, till exempel den berömda boken om fotografi, utgick inte från studier i ämnet utan från det mest personliga: Längtan efter modern som fick honom att noga betrakta ett fotografi av henne, därifrån byggde han ett tankesystem om fotografiets förhållande till ögonblicket.

Tesen om att verket är skilt från författaren förefaller rent absurd i dag. Biografier har blivit en nästan lika livskraftig genre som deckare; dagskritiken har blivit alltmer beroende av fakta kring upphovsmannen. Framförallt är läsarna intresserade av författarnas som personer.

Jag blev medveten om denna förskjutning för några år sedan då jag efter att ha recenserat en bok fick ett brev av en lyssnare som påpekade att han visserligen inte läst boken men att jag ändå hade fel i min bedömning. Brevskrivaren hade nämligen träffat både författaren och hans hustru och intygade att bägge var mycket trevliga människor.

Också professionella läsare har svårt att bortse från författaren. Numera använder svenska kritiker ständigt författarens kön och klasstillhörighet i läsningen. Och då har jag inte ens berört kulturjournalistiken där texten mest är en biprodukt. Till det kommer att en författare bör vara genusmässigt, åldersmässigt och etniskt uppskattad för att få medias uppmärksamhet.

"La naissance du lecteur doit se payer de la mort de l'auteur", skriver Barthes

Läsarens födelse betalas med författarens död. Stämmer det?

Tvärtom kan man hävda att många nya läsare når texten via ett intresse för författaren. Och många verk blir olästa på grund av läsarnas ointresse för författaren som person.

Men Roland Barthes tänkte sig alltså att läsaren skulle närma sig texten på ett annat sätt än vad som varit det förhärskande i decennier. Det är inte en slump att den berömda artikeln om författarens död publicerades samma år som majrevolten. Här fanns en litteraturanalys som vette mot en ny tid.

Barthes menade att Litteraturvetenskapen länge nog sysslat med att leta efter författarens avsikt. Men den går inte att få reda på menade Barthes. Avsikten är en sak, det färdiga verket en annan. Eller för att citera filmregissören John Ford, som när han fått frågan om en films budskap svarade, att när jag har ett budskap skickar jag ett telegram. En film är inget budskap. En film är en film.

Numera är vi alltså tillbaka vid den biografiska fixeringen. Varför?

Man kan naturligtvis tala om marknadsföring och banalisering av det offentliga samtalet. Men i grunden tror jag det handlar om något annat: Människan är människans mått.

Också Barthes eget verk är biografiskt. Barthes är sannerligen närvarande i sina texter, de må handla om en novell av Balzac eller om längtan efter det neutrala. Hans sista, aldrig avslutade projekt, var ett försök att skriva en bok i Prousts anda. Hade den blivit klart hade läsarna förvisso haft bilden av människan Barthes med sig in i texten som Proust hade Reynaldo Hahns musik med sig in i sin text.

Är det då bara att acceptera att författaren återuppstått för gott. Att hen hädanefter kommer att styra mottagandet, läsarten?

Ja, det verkar vara en lågoddsare. Men möjligen har maktförhållandena förskjutits. Medan det innan Barthes var litteraturvetarna som bestämde hur verken skulle tolkas tycks det nu som författarna föregriper sina uttolkare genom att inte bara uppträda i sina verk utan dessutom gestalta sina böcker i intervjuer och framträdanden. Vem vill veta vad kritikern tänker när Knausgård själv säger hur det är?

Men kanske hade Barthes trots allt känt sig hemma i dagens kulturklimat, själv menade han att allt en författare skrivit var del av hens verk: också banala anteckningar och fragment.

De ingredienserna finns förvisso med i dagens kulturdebatt, men spelet är ett annat. Verket syns inte bakom upphovsmannen. Och ibland syns inte människan bakom bilden av människan som den spelas av författaren.

Där hade Barthes haft något att skriva om.

Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".