Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.
Essä

Konsten och vetenskapen närmar sig varann igen

Publicerat torsdag 14 januari 2016 kl 13.00
"Vad man vill är förstås att få verksamheten betraktad ur två synvinklar"
(13 min)
CERN
1 av 2
Forskningsanläggningen CERN utanför Genève. Foto: Anja Niedringhaus
Skulptur av den konstnären Antony Gormley på CERN.
2 av 2
Skulptur av den konstnären Antony Gormley på CERN. Foto: Karsten Thurfjell/ Sveriges radio

Håller konsten och vetenskapen på att återförenas, efter att ha levt åtskilda liv under ett par sekler? På många universitet och högskolor kan verksamma konstnärer doktorera med sitt eget konstnärskap som verktyg, och i det vetenskapliga lägret intresserar sig många forskare för dom konstnärliga processerna, till exempel CERN i Genève som kontinuerligt bjuder in konstnärer för att följa experimenten i sin partikelaccelerator. Karsten Thurfjell besökte anläggningen för att tänka kring konstens förändrade förhållande till vetenskap.

Essän sändes första gången den 3 november 2015.

Michael Doser, partikelfysiker på CERN, beskriver en skulptur som engelske Antony Gormley lämnat, efter sin vistelse här för ett tiotal år sedan. Den påminner Michael om svårigheterna som forskare att få saker och ting ordentligt definierade, för skulpturen är en molnformad ändlös härva av metalltråd som får honom att tänka på elektroner som rör sig runt en atom, men det finns ingen punkt för elektronen att befinna sig. Det är snarare ett kontinuerligt moln av potential runt en central kärna där kärnan borde sitta. Men, tillägger han, det är bara min tolkning av det jag ser, och har förmodligen inget att göra med vad Gormley ville att den skulle betyda.

Sedan 30 år forskar Michael Doser om antimateria på CERN, alltså fysik om antiatomer, om interaktionen mellan antimateria och gravitation, ett ämne som i likhet med mörk materia är lika omtalat som obegripligt utanför forskarvärlden.

Michael är en ganska typisk CERN-forskare: född i Österrike, men uppvuxen i Frankrike och USA, med några år i Japan dessutom, alltså som många andra på CERN med ganska lös nationell identitet efter alla utlandsvistelser, och nationalitet, märker man, är helt oviktigt i den här miljön.

Vi samtalar i CERNs centrala personalmatsal, där Antony Gormleys skulptur hänger i trappan upp från anläggningens oändliga katakomber kring den mångomtalade partikelacceleratorn i sin tunnelcirkel 100 meter under oss. Överallt står det kaféstolar och bord huller om buller, eftersom dom hela tiden rafsas ihop i olika konstellationer, när några av CERNs 11 000 forskare träder in och grupperar sig för lunch eller fika. För dom bästa tankarna uppstår då man bara snackar informellt, experter emellan, inom och över olika dicipliner.

Konstnärer har bjudits in till CERN under ganska lång tid, men efter hand som intresset växte för att komma hit, blev det nödvändigt att ha ett riktigt ateljéprogram, och för fem år sedan kom brittiska curatorn Ariane Koek hit på ett stipendium för att styra upp det hela.

De konstnärer som kommer dit förväntas alltså absorbera atmosfären, språket och intrycken. Tiden varierar från en vecka till tre månader, och man går igenom programlagda besök på olika håll i anläggningen och får möta ett antal olika experter, teoretiker och dataprogrammerare, och uppleva dom aktiviteter som pågår kring partikelacceleratorn. Och vad man vill är förstås att få verksamheten betraktad ur två synvinklar.

Intresset för att komma hit, både bland konstnärer och allmänhet, har vuxit dramatiskt dom senaste 5-10 åren. En faktor är också att dagens forskning bedrivs mycket mera öppet och i interaktion med det omgivande samhället, där konstprogrammet är en del. När Ariane Koek utarbetade programmet lades stor vikt vid att skärpa urvalet av konstnärer, som idag kommer från hela fältet: koreografer, dramatiker, tonsättare, målare, ljudkonstnärer, skulptörer och installatörer.

Tidigare bjöds dom in lite mer lättvindigt, men nu måste dom verkligen visa att dom har kvalifikationer att ta till sig det dom möter, och det görs genom ett traditionellt ansökningsförfarande, bedömt av en grupp konstexperter - precis som när forskarna söker medel för att få genomföra sina experiment, som ju är extremt kostsamma. Och det har också inneburit en tydlig kvalitetshöjning på de processer som satts igång. För om det är något man på CERN inte är intresserad av så är det att få hit konstnärer för att illustrera forskningen, genom att försöka skildra det som pågår här. Absolut inte, säger Michael Doser och ser förfärad ut. Det finns ju professionella illustratörer, och när vi behöver såna kan vi ju bara beställa dom.

Maxtiden är satt till tre månader, för efter så lång tid på CERN, har konstnärerna absorberat så mycket att dom börjar anamma det vetenskapliga språket, och det vill man inte. Nej, konstnärerna ska doppa ner tån i vetenskapsvattnet och sen åka hem och fundera vidare, men inte repetera vad forskarna sa i en annan form, nej nej nej. Det är bara ett annat sätt att säga samma sak. Man vill att dom ska få en kick, men fortsätta att hålla sig till sitt konstnärskap - och inte till vetenskapen.

Men vänta vänta vänta vänta nu - vad ÄR det här? undrar kanske vän av ordning. Står det konstnärer i kö för att få komma till CERN? Hur blev det så? Har inte den moderna konsten sett till att hålla sig på säkerhetsavstånd från den hopplöst fyrkantiga och positivistiska forskarvärlden, som bara accepterar sånt som går att mäta med statistik, linjaler och mikroskop?

Konsten - Konsten! Med stort K! Måste vara fri och obunden! Och kan bara skapas av en likaledes fri, upplyst och obunden ande, inifrån dennes geni, som en högre ingivelse!

Tja, vi kan nog se att man inom både konst och vetenskap nu försöker hämta tillbaka något som försvann med den moderna urbana era som inleddes på 1800-talet, då hantverkskunnandet kastades ut med industrialismens badvatten, och konstnärerna gick sin egen väg för att just skapa Konsten med stort K.

Vi siktar alltså mot tiden dessförinnan, alltså upplysningstidens 1700-tal, vetenskapens och upptäckternas sekel, då encyklopedisterna samlade vetandet i stora uppslagsverk, som inte gjorde skillnad på konst, vetenskap, filosofi och praktik, det vill säga hantverkskunnandet och den så kallade tysta kunskapen. Då måleri och skulptur var som vilka konsthantverk som helst, som kunde bedömas utifrån ganska tydliga kompositionella kriterier.

För mig kom dom första tecknen på det här närmandet kring 1990, då postmodernismen hade proklamerats inom konsten, och modernismens tro på den konstnärliga skapelseakten som en högre sublim ingivelse började ifrågasättas, då i stället ord som "undersöka" och "utforska" blev favoritord bland konstnärer och konstkritiker.

Så här kunde det låta på den internationella konstutställningen Strata i Tammerfors som jag besökte 1992, och som var ett av dom första försöken att gnugga konst och forskning mot varandra, och då med ett samhällskritiskt, miljöinriktat perspektiv.

Människan använder sig av kärnkraft utan att riktigt veta hur det fungerar, och utan att säkert veta om det håller, och det gör det ju inte. Vilket visar att människan hoppas mer än hon vet. Ja, hon är egentligen rätt metafysiskt inriktad, sa Felix Droese, tysk skulptör och en av dom inbjudna till Strata den där gången för snart 25 år sedan på Tammerfors konstmuseum. För honom var, och är, naturen ledstjärnan, för att den saknar sånt som syfte, mål och mening, eller nödvändighet.

Med stora glasbehållare, som damejeanner ungefär, sönderslagna, med skärvorna ihopsamlade, ville Felix Droese föra oss tillbaka till dom första momenten i livet när vi började lära oss av våra misstag, t ex att man skär sig på krossat glas. En tid innan mål och mening, när språk och natur var ett, något som man speglade sig i för att förstås sig själv.

Dom utställande konstnärerna, ofta med ytterligare någon akademisk utbildning i bagaget, hade en kritisk inställning till idén om framsteg, men kanske inte till vetenskapen eller forskningen i sig, utan till dom inte helt lyckade processer när forskningsresultat omsätts till politiska beslut och samhällsplanering, då dom kan bli ödesdigra och helt motverka sina ursprungliga syften, genom exempelvis den tidens - och vår tids - kärnkraftsolyckor.

Strata i Tammerfors som sattes ihop av Tom Sandqvist måste ha varit en viktig utställning för mig, för jag la många av resonemangen på minnet, och dom dök också upp i dom så kallade dialogseminarierna på Dramaten på 1990-talet, som ofta kretsade kring encyklopedisten Denis Diderot och hans målsättning att inkludera både handens och hjärnans kunskap i det vetande som skulle samlas ihop.

Och att nu utövande konstnärer, regissörer, koreografer med flera tar plats i den akademiska kunskapsproduktionen måste ses som en del i detta. För tio år sedan i Lund disputerade dom första doktoranderna i fri konst, och det håller så sakteliga på att utbildas en praktik i konst som forskning, precis som det gör för andra yrkesutövare som formgivare, sjuksköterskor, kockar och servitörer, som också har möjlighet att omsätta och dokumentera sin egna praktiska och tysta kunskap på doktorandnivå.

På Vandalorum i Värnamo fortsätter dialogseminariet i projektet "Skapandets praktik", i samarbete med Linnéuniversitetet i Växjö som också profilerat sig med att förena konst, filosofi och praktik i handens och hjärnans kunskap.

Och det är uppenbarligen det som Michael Doser och hans forskarkollegor är ute efter även på CERN, det europeiska centret för partikelfysik utanför Geneve.

Forskaren ser det utifrån sin vetenskapliga vinkel som syftar på förståelse genom att interagera med objektet, medan konstnären kanske går in i mötet med en strävan att skapa mening, även om det inte är konstens uppgift, men enligt Michael Doser har det ofta varit så i dessa möten, att mening verkar passa konsten bättre än vetenskapens förståelse.

En annan viktig aspekt på CERNS konstnärsprogram som Ariane Koek införde, är att man inte begär att något ska produceras under vistelsen på CERN, ja man faktiskt avråder konstnärerna från att försöka sätta igång och skapa medan dom är här. För om dom känner pressen på sig att prestera, så är dom inte lika öppna för intryck.

En del av uppgiften för en tremånaders ateljéstipendiat är dock att ordna workshops med grupper av forskare. Det kan vara allt ifrån ett enkelt föredrag till en performance där forskarna är aktörer. När Julius von Bismarck var här så bjöd han ner en grupp forskare långt ner i det underjordiska tunnelsystemet, till en ganska stor samlingssal för 30-40 personer som han hittat. Forskarna fick sätta sig, Julius släckte ljuset och sa: berätta vad ni ser! Det blev tydligen en väldigt intressant performance, för folk talade länge entusiastiskt om vad som kom ut där i mörkret.

Men det resulterar också i publika evenemang, helt enkelt samtal mellan en forskare och konstnär om vad dom varit med om under sitt samarbete, samtal som dragit en stor publik, kanske därför att det är ganska ovanligt att höra just sådana samtal. Och många av dom här samarbetena har så småningom resulterat i gemensamma verk, som på ett nytt sätt närmat sig vetenskap, och som också påverkat forskarna själva.

Ja, så kan konsten komma till användning. Jag vet kulturskribenter som får utslag över hela kroppen när någon talar om konsten som samhällsnyttig eller befruktande för andra sektorer av samhället, eller ännu värre, för kommunalpolitiker! Som om den sanna konsten enbart kan vara en grimas rätt upp i maktens ansikte.

Tja, det är inte lätt att idag bibehålla drömmen om att vara en kompromisslös fri ande, men somliga framhärdar, och det är nog bara nyttigt om det här och var blir kvar några övervintrade modernistiska genier, för tråkigt vore det väl annars.

Karsten Thurfjell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".