Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Att läsa svenska pjäser

Publicerat torsdag 10 december 2015 kl 09.00
"Svensk dramatik är trots alla rykten om motsatsen vid liv och i position"
(12 min)
Dramatikern Mattias Andersson
1 av 3
Dramatikern Mattias Andersson Foto: Adam Ihse
Dramatikern Mirja Unge
2 av 3
Dramatikern Mirja Unge Foto: Jessica Gow
Dramatikern Alejandro Leiva Wenger
3 av 3
Dramatikern Alejandro Leiva Wenger Foto: Sofia Runarsdotter

Det har blivit alltmer vanligt att dramatisera romaner på svenska teaterscener - gärna kioskvältare och medialt uppmärksammade verk, som Karl Ove Knausgårds "Min kamp" eller Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande".

Samtidigt hittar vi en del av den originalskrivna svenska dramatiken i bokform. Under hösten har tre namnkunniga svenska dramatiker kommit ut i tryckta volymer: Mattias Andersson, Mirja Unge och Alejandro Leiva Wenger.

Maria Edström som gärna läser pjäser tecknar en bild av tre svenska dramatiker.

"Min kamp", "Egenmäktigt förfarande", "Gösta Berlings saga", "Ingenmansland", "Främlingen", "Världens bästa Karlsson", "Kunskapens frukt", "Farmor och vår herre", "Äldreomsorgen i Kågedalen", "Svindlande höjder", "Idioten" - några av årets alla teateruppsättningar som spelats på landets scener, ingen en pjäs från början utan alla bearbetningar och dramatiseringar. Även filmer har gjort i scenversion och en mängd seriealbum.

Vissa har blivit till fantastiska föreställningar, andra inte - men det är inte riktigt det som är frågan här. Den är snarare hur svensk dramatik ser ut, vilken gestalt tar den i ett kulturellt klimat där så många olika aktörer springer på media-logikens bollar. Och bäst kanske det här syns om man också kan läsa pjäserna, vilket man kan i rätt begränsad utsträckning när det gäller modern svensk dramatik - vilket egentligen är konstigt.

August Strindbergs dramer kom i stort sett alltid ut i tryck i samma veva som de eventuellt också sattes upp på någon teater. Och det har sin poäng, det är som om texterna blir självständiga i sin egen kraft när de finns att läsa och inte bara i en regissörs tolkning, utan att de inlemmas i en tradition och att de ger teatern ett tydligare avtryck i tiden.

En av de i början uppräknade föreställningarna "Idioten" är dramatikern Mattias Anderssons version av Dostojevskijs roman och just Andersson är en av de dramatiker vars pjäser kommit ut i bokform under hösten. "United States of Sweden" heter volymen med Anderssons två - kanske hans nyckelpjäser -"The Mental States of Gothenburg" och "The Mental States of Sweden".

Och det intressanta med Mattias Andersson pjäser vid läsning är att de två är resultatet av ett tydligt estetiskt och etiskt val, att skapa teater utifrån ett vetenskapligt ihopsamlat dokumentärt material, ge den en form som till synes är enkel, formlös och improviserad men som sakta formar sig till en rörelse, till en närmast musikalisk form.

Det här skenbart enkla tror jag har lurat många av Andersson epigoner - och de är många - det hela kan bli en lite trubbig journalist-teater, en quick-fix av aktualitet utan riktig analys. Men vem är Andersson egentligen att ta sig för att skildra detta Göteborg, detta Sverige genom att be alla om en viktig händelse ur deras liv att gestalta på just hans scen?

Det exploaterande i detta finns också med i pjäserna, Andersson själv alltid med på ett hörn och inte alltid så himla sympatisk, hans roll i maktstrukturen är tydlig. Men det dokumentära får alltid en gestalt vilket är mycket viktigt i sammanhanget och att Andersson som konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg genom åren kunnat förfina och utveckla sin stil hör också till saken.

Annars kan man möjligen tycka att en av teaterns vita fläckar att ju mer utsatta människor är, ju mer dokumentärt ska de skildras, helst ska de spela sig själva, som vore det mer realistiskt eller liksom autentiskt att vara fattig, diskriminerad, utsatt?

Men Andersson har ju också en fot hos klassikerna, hos Dostojevskij, Gombrowicz eller Thomas Mores Utopia eller för den delen Strindberg och han skapar liksom alltid ett slags drömspel, ett mentalt tillstånd och så även i de här två "The Mental States…"- pjäserna. Om än inte "på en obetydlig verklighetsgrund" som Strindberg skrev i sitt förord till sitt drömspel men väl likt hans "Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla." Som Mattias Anderssons slutreplik i föreställningen "The Mental States of Sweden", där hans inspelade samtal med tiggaren Gabriel hörs ur högtalaren: "You don´t get any money for just telling your story."

"Jag kan önska att fiktionen skulle få ta mer plats. Allt jag skrivit är icke-realism, men tolkas ofta som realism." så sa författaren och dramatikern Alejandro Leiva Wenger i en intervju i Flamman 2013. Nu i höst har hans "Fakta. 3 pjäser" som innehåller "Författarna", "No Limit" och "127" kommit ut i en blodapelsinröd volym med hårda pärmar. Leiva Wenger debuterade 2001 med novellsamlingen "Till vår ära" som både hyllades stort men som också drabbades av "rösten-från-förorten-syndromet". Och med Leiva Wenger inser man hur svårt det är att skilja på form och innehåll för många i den medelklass som "vill ut i verkligheten". Och i pjäsen "Författarna" finns en närmast komediartad skruv kring författaren Alvaro, skådespelaren Ali och Alex, en kille i rullstol, med "lingot från orten" men med fel färg! Kanske kan de lära upp Ali som har mer "rätt" färg att prata "abou, ey len" etcetera.

Och det är liksom det han gör Leiva Wenger han drar till och skruvar åt i ett slags fantasteri som också kan se ut som något autentiskt och avlyssnat som i "No limit" - bara telefonsvararen med "Hej du har kommit till Ramona Nilsson på Skrattets hus" är ju närmast en Staffan Göthe-formulering! Göthe som anses vara en av de stora dramatiska uttolkarna av det typiskt svenska! "No limits" handlar ju också mycket om vem man är, hur man definierar sig "nej, kickers, vi var inga kickers" som de tre, sinsemellan mycket olika tjejerna säjer.

Och här någonstans får jag också den där krypande känslan av att allt som ligger utanför en vit medelklass referenspunkter också automatiskt ses som autentiskt, realistiskt, dokumentärt.

Medan det mångfasetterade, motstridiga och hur ska jag säja specificerade är förbehållet de med tolkningsföreträdet - inte så att inte andra röster får komma fram, men de ska inordna sig i det förväntade. I "127" slutligen, postnumret till Stockholmsförorten Skärholmen, en monolog om klassresan eller snarare myten om densamma.

Det intressanta med att läsa Alejandro Leiva Wenger är att man hoppas att hans pjäser också får regissörer som tar fasta på det artefaktiska, det konstruerade. Att inte vår tids benägenhet att ta allt så förtvivlat bokstavligt och budskapsorienterat förminskar eller reducerar ett författarskap som hans.

"Det var ur munnarna orden kom" heter författaren och dramatikern Mirja Unges debut i det sena 1990-talet och den titeln kan ses som en rubrik till hela hennes skrivande, både prosan och dramatiken. Nu i höst kom samlingsvolymen "Var är alla och andra pjäser" som förutom titelpjäsen innehåller "Mariella", "Klaras resa", "Man är väl fri" och "Johanna". I alla finns, trots olika teman, det här språket som liksom just "kommer ur munnarna".

Ett språk väldigt nära kroppen som ett sätt att skydda och gardera, hindra att de där känslorna eller tankarna röjs, ett sätt att försöka skapa gränser och skydd med orden men som ofta misslyckas. Det är i stort sett alltid unga flickor eller unga kvinnor i Unges rollista av den typ som för inte så länge sen gärna kallades "språklösa" - även här röjs ett medelklassöra.

Det är oftast landsort, på sitt sätt närmast arkaisk och tidlös i ett slags allmän modernitet från säj 1970-tal och framåt. Ofta övergrepp, gränslösa vuxna, en flock unga utelämnade åt sig själva i en grym omsorg med våldsinslag men ingenting beskrivs utifrån utan vi är hos rollgestalterna.

Även här är det spännande att läsa, vissa uppsättningar har kanske inte riktigt gjort Unge rättvisa tänker jag, andra har varit riktigt bra. Tricket är nog att helt underkasta sig språket, inte försöka göra det realistiskt eller avlyssnat. Som Mariella som håller på att storkna av ett yttre och ett inre tryck:

"Man kanske inte orkar hålla på och veta en massa grejer om folk eller hur kan ju vara jävligt jobbiga grejer och sånt som man ska hålla på och höra och ha i sig, vad ska man göra av allt det sen va som man går runt och vet."

Och till och med när hon är skitglad att kompisarna ska hjälpa henne att röja upp hemma i lägenheten så:

"Fattar jag väl att ni inte kommer men det gör fan inget."

Språket som ett skyddande elstängsel runt kroppen med sina känslor som annars tippar över, väller ut och förblandar sig med andras kroppar, utsätts för andras kroppar.

Mirja Unge, Alejandro Leiva Wenger och Mattias Andersson är födda mellan åren 1969 och -76, tre svenska dramatiker från olika håll men som strålar samman i ett slags mittpunkt i att skildra vårt samhälle och dess människor i en mycket medveten estetik, också den unik för var och en. Men kanske kan man däremot säja att de delar ett slags etik, en syn, en respekt och att ingen av dem faller för media-brusets locktoner om snabba klipp i dess värdecirkulation.

Sen finns det fler svenska dramatiker att läsa, i bokform: Martina Montelius, Christina Ouzounidis, Sara Stridsberg, Lotta Lotass, America Vera-Zavala, Jonas Hassen Khemiri, Lars Norén, Marcus Lindeen, Johannes Anyuru och Aleksander Motturi, och Mattias Brunn för att nämna några som getts ut senaste åren, både på större men framförallt på mindre förlag.

Kanske skulle till och med romantikens gamla genre läsdrama kunna få en ny vår, en ny intressant form med "långa passager av berättande och resonerande som riskerar att bli vulgariserat på en scen" för att tala med Nationalencyklopedin. Vare därmed hurusom, svensk dramatik är trots alla rykten om motsatsen, vid liv och i position!

Maria Edström, teaterkritiker

Mattias Andersson; United States of Sweden (Med pjäserna The Mental States of Gothenburg samt The Mental States of Sweden)

Alejandro Leiva Wenger; Fakta. 3 pjäser (Med pjäserna Författarna, No Limit samt 127)

Mirja Unge; Var är alla och andra pjäser (Med pjäserna Var är alla, Mariella, Klaras resa, Man är väl fri samt Johanna)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".