Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

25 år av självständighet - men vart är Litauen på väg idag?

Publicerat torsdag 17 december 2015 kl 08.00
"Litauens historia är utan tvekan en historia av mångkultur"
(7:01 min)
Påhl Ruin.
Påhl Ruin, frilansjournalist. Foto: Vidmantas Balkunas

Vad hände med framtidsdrömmarna i Litauen efter den sjungande revolutionen? Frilansjournalisten Påhl Ruin berättar om ett land som sakta mejslar ut en nationell identitet.

I år är det 25 år sedan Litauen utropade sin självständighet, och nästa år är det 25 år sedan självständigheten också blev verklighet efter gammelkommunisternas misslyckade kupp i Moskva. Vilket samhälle drömde man om att skapa, när ockupationen äntligen var över? Och hur väl har man lyckats?

Först måste det konstateras: de tre baltiska ländernas första kvartssekel som pånyttfödda nationer är en solskenshistoria. Att de lyckades bryta sig ur det ryska greppet och återuppstå som fria nationer utan omfattande blodspillan är ett av de vackraste kapitlen under det annars så mörka 1900-talet.

De sjungande revolutionerna i Baltikum skiljde sig en del från revolutionerna i övriga Öst- och Centraleuropa – vilket i sin tur har påverkat idédebatten ända in i dessa dagar. De baltiska revolutionerna handlade inte i första hand om demokrati och mänskliga rättigheter, de handlade om nationell frigörelse - om att återfå sin suveränitet.

När jag ber vänner och bekanta minnas sina framtidsdrömmar för Litauen just efter självständigheten, säger många att de hoppades att allt skulle gå så mycket snabbare. Att landet skulle komma ikapp sina rika västeuropeiska grannar på 10 eller kanske 15 år. Så blev det inte.

90-talet blev en svår tid i hela Baltikum, även om Estland klarade sig något bättre tack vare ett skickligare reformarbete. Den ekonomiska blockaden från Moskva bromsade tillväxten, samtidigt som länderna skulle införa egna valutor, egna banksystem och egen utrikeshandel. Krisen blev extra traumatisk när den ställdes mot de förväntningar om en ljusare framtid som revolutionerna skapat. Målet var ju att nå upp till västländernas levnadsstandard, men istället fick man högre arbetslöshet, djupare klyftor och sämre socialt skyddsnät än under Sovjettiden.

De övergripande målen för alla tre länderna var medlemskapen i Nato och EU – mål som uppnåddes 2004. Nu var länderna integrerade i den europeiska familjen - både säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Men resan mot EU-medlemskap betydde också något annat. För att bli medlemmar i EU måste ansökarländer uppfylla de så kallade Köpenhamnskriterierna, där respekten för mänskliga rättigheter ingår.

I Litauen bidrog detta tryck från EU att landet fick nya lagar som bättre värnar minoriteters rättigheter och ger ökat skydd för utsatta barn och kvinnor. Men när EU-medlemskapet väl var i hamn kom ett bakslag. ”Före 2004”, berättade barnombudsmannen för mig ” kunde jag använda EU som en murbräcka för barnens rättigheter, jag kunde påminna om att vi inte kan bli medlemmar om förbättringar uteblir”. ”Men nu”, fortsatte hon, ”nu är den murbräckan borta, EU kommer inte att kasta ut oss bara för att vi släpar efter i vårt reformarbete ”.

Sexuella minoriteter har varit i fokus för människor som kämpar för mänskliga rättigheter i Litauen. ”Vi måste skapa ett samhälle som står upp för alla människors lika värde” säger dom. Men motståndet är starkt, den katolska kyrkans familjevärderingar är djupt rotade. Och kontrasten mot Estland är slående: där infördes nyligen en partnerskapslag, här i Litauen kan frågan inte ens diskuteras. Andra försiktigare steg framåt har förvisso tagits vad gäller HBT-frågor, men det går långsamt.

För några år sedan bildades en kommitté med skarpa hjärnor som skulle samla in synpunkter och formulera en vision för Litauen fram till 2030. I slutdokumentet uttrycks stolthet över de senaste decenniernas utveckling: samhället har moderniserats, ekonomin har vuxit och exportföretagen har erövrat nya marknader. Ihop med sina baltiska grannar har landet utvecklats mycket snabbare än alla andra forna sovjetrepubliker.

Men kommittén ser också baksidor, bland annat just denna ”intolerans” mot minoriteter och allt som avviker från normen. Samtidigt som man uttrycker en oro för den brain-drain som den stora utflyttningen till andra EU-länder medför - konstaterar man att många återvänder från exilen med nya mer toleranta värderingar. Dessa människor är ovärderliga i arbetet att skapa ett öppnare och mer välkomnande samhälle. Flyktingkrisen visar vilken utmaning de står inför: Litauen har förbundit sig att ta emot drygt tusen syriska flyktingar – men över 60 procent av litauerna vill inte ta emot en enda.

Ett annat problem som framtidskommittén lyfter fram är de stora inkomstskillnaderna – som tillhör de högsta i EU. Var femte litauer lever under fattigdomsgränsen. I höstas försökte en socialdemokrat förmå parlamentet att införa progressiv beskattning istället för dagens platta skatt på 15 procent. Men han blev nedröstad, även av sitt eget regeringsparti. Progressiva litauer talar gärna om att införa någon form av nordisk välfärdsmodell – men har svårt att förklara hur den ska finansieras. 

Ett tredje problem som framtidskommittén lyfter fram är landets otydliga identitet.

Det centrala budskapet sedan frigörelsen har varit att litauer ska vara stolta över storfurstendömet på 13- och 1400-talen då landet sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Det är lätt att förstå tjusningen över den perioden, med tanke på den underkuvade roll som landet sedan kom att få i flera hundra år. Men jag träffar litauer som tröttnat på allt tal om stormaktstiden. ”Vi måste väl kunna lyfta fram andra sidor av vår historia”, suckar de. De irriterar sig också över den nationalistiskt färgade bilden av den perioden, att myndigheterna inte tillräckligt betonar att många andra folkgrupper spelade minst lika viktiga roller i riket.

Litauens historia är utan tvekan en historia av mångkultur – och på senare tid lyfts faktiskt det mångkulturella fram allt oftare. Det dröjde två decennier, men för några år sedan började turistbyrån här i staden erbjuda stadsvandringar som inte bara utforskade det litauiska Vilnius – utan också det polska Vilnius, det ryska Vilnius och det judiska Vilnius. Jag ser det som ytterligare ett tecken på en nation och ett samhälle som sakta är på väg att mejsla ut en tydligare identitet och färdriktning.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".