Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Det är män som startar krigen

Publicerat torsdag 17 december 2015 kl 08.01
"Ok, kvinnorna är inte heller oskyldiga"
(6:02 min)
Aase Berg, poet
Aase Berg, poet.

Livet är en existentiell avgrund, och man har rätt att bli förbannad. Men man har inte rätt att fylla igen avgrunden med infantil trivsel eller regredierat våld. Det menar Aase Berg som slår ett slag för ett mer vuxet förhållningssätt till livet.

Vad är det för skillnad mellan ett spädbarn och en vuxen? Känslomässigt, alltså? Jo, den vuxna förväntas ägna sig åt komplexitet. När man är vuxen ska man helst ha utvecklats så pass mycket att man har tagit sig förbi kravet på omedelbar behovstillfredsställelse, man ska kunna härbärgera frustrationer och se nyanser, klara diskrepansen mellan verkligheten som den är och som den borde vara.

Man ska också kunna stå ut med att inte hela tiden skvalpa runt inne i trygghetens livmoder, trösten vid modersbröstet.

Den amerikanska filosofiprofessorn Susan Neiman beskriver de här mekanismerna i boken Why Grow up?, och hon tar hjälp av filosofer som Kant, Rousseau och Hume.

För spädbarnet finns två bröst: det goda, som ger tillfredsställelse, och det onda, som inte finns där exakt just när bebisen vill ha mat.

Susan Neiman använder Immanuel Kant för att undersöka en tredje väg. Kan filosofin hjälpa oss att hitta fram till en mognad som inte innebär uppgivenhet? Det här är viktigt: vi lever i en tid när världen står och faller med människors mognad.

I synnerhet män är ofta regredierade småbarn som behöver vård och omsorg vid det goda bröstet, och de reagerar som ursinniga spädbarn med våld eller passiv aggressivitet när vård och omsorgstillgången hotas.

Här börjar all politik. Det är män som startar krigen. Det är den manliga infantiliteten som fäktar med vapen, spränger bomber och krossar människoliv. Ok, kvinnorna är inte heller oskyldiga. Det kryllar av Daddy´s girls, moderliga madonnor eller hjälplösa våp som uppmuntrar regressionen i utbyte mot beskydd.

Politik är psykologi. Ekonomi är också psykologi. Kapitalismen till exempel, den vore inte möjlig utan infantila vuxna som skriker efter omedelbar behovstillfredsställelse eller trygghet köpt för pengar. Självmordsattacker vore inte möjliga utan längan efter en flight till paradiset. Långsiktig och mogen vinst ger ingen snabb kick. Ingen snabb trygghet heller.

Idag i medelklasshelvetet Sverige står valet mellan att förbli evig bebis - dvs att fixera sig vid matlagning, mindfulness och småborgerlig trygghetsfamilj - eller att göra uppror. Men upproret är inte heller enkelt, man riskerar att bli evig tonåring - dvs att protestera mot precis allt och bli en negativ spegelbild av det förtryck man försöker bekämpa.

Att bli vuxen är inte enbart att sänka förväntningarna på livet och bli tacksam över det man har i nåt slags anda av stoicism light som lärs ut i självhjälpsböcker. Att tänka "det är bara smärta, det går över" kanske funkar om man stukar en fot, men inte vid livssorg och avgörande förluster. Susan Neiman påminner om att Friedrich Nietzsche kallade stoicismen en slavmoral för de maktlösa. Stoikerna ville släcka passionen. Kant däremot, han hade ingenting emot passionen, men han sökte sätt att vara levande på som inte behöver vara samma sak som lycka. Att bli vuxen måste inte innebära att bli känslomässigt avtrubbad. Man behöver inte bli nån hjärndöd grönsak i trygghetens prydliga växthus.

Kant satte mod och livserfarenhet högt, men erfarenheten skulle utövas i växelspel med förnuftet. Förnuftet tvingar dig att ifrågasätta och söka vidare istället för att dväljas i bekväm tacksamhet över det lilla. Tacksamhet är en förtrycksmekanism.

Susan Neiman skriver att filosofi, det är inte tröst. Filosofi utmynnar istället i klarsyn, och klarsynen gör livet mer plågsamt. Ja, livet är en existentiell avgrund, och man har sin förbannade rätt att vara förbannad! Man har däremot inte rätt att försöka fylla igen avgrunden med hjälp av infantil trivsel eller regredierat våld.

Världen är alltså full av män som kompenserar sin rädsla för avgrunden med våld, övergrepp eller grumliga lögner, och kvinnor som inte ser nåt annat syfte med livet än att kastrera dessa män och ofarliggöra dem till bebisar. Tonåringarna inger lite mer hopp, men problemet är att det bara är män som får förbli rebeller i vuxen ålder. Kvinnliga outsiders avfärdas som psykfall eller trashbrudar.

Why grow up? Ja, varför ska vi växa upp: för annars dör vi, vi går under i oreflekterat politiskt kaos. Det är vår plikt att vara levande, att skaffa livserfarenhet, tänka jobbiga tankar, se klart på världen istället för att kasta oss in i första bästa paradisiska livmoder. De infantila reptilreaktionerna kommer i längden att döda oss. Trygghetsnarkomanin likaså. Så börja med att läsa Susan Neiman, fortsätt med Kant, gå sen ut i livet och skärp er fort!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".