Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Vem är en svart kvinna?

Publicerat måndag 21 december 2015 kl 08.00
"Jag känner till den verklighet som Ndow Norrby beskriver"
(5:59 min)
Fanna Ndow Norrby.
1 av 2
Fanna Ndow Norrby startade "Svart Kvinna", som nu finns som bok. Foto: TT
Minna Salami Foto: privat
2 av 2
Minna Salami Foto: privat

På kort tid fick kontot @SvartKvinna tiotusentals följare. Fanna Ndow Norrby har samlat flera av bidragen och bjudit in fler skribenter till en antologi som skärskådar vardagsrasismen i Sverige.

Minna Salami, före detta Malmöbo som skriver åt bland andra brittiska Guardian, har läst boken.

Frågan jag ställer mig efter att ha läst antologin Svart Kvinna som Fanna Ndow Norrby har varit redaktör för, är, vem exakt är en svart kvinna?  

Utgår man ifrån boken, så är den svarta kvinnan i Sverige en kvinna som känner sig kränkt, förtryckt och tvungen att ständigt förklara sig. Hon är sårad, trött och arg. 

Hon har starka grunder till dessa känslor, det råder det ingen tvekan om. När Svart Kvinna, det vill säga bloggen som sedan 2014 via sociala medier har dokumenterat rasistiska och sexistiska kommentarer och incidenter som svarta kvinnor i Sverige upplever dagligen lanserades, sa Ndow Norrby, “För att bekämpa rasism och sexism måste vi våga tala om det". Boken som nu publicerats har samma ändamål. Som hon säger, "Att inte prata om färg eller om diskriminering på grund av olika identitetskombinationer, som till exempel svart och kvinna, är att förneka en verklighet.”

Jag känner till den verklighet som Ndow Norrby beskriver. Särskilt detta som hon säger: “Att existera som svart kvinna i Sverige resulterar inte sällan i sexualiserande, exotifierande och rasistiska utageranden från omgivningen.” Dessa ord inleder boken, och de stämmer precis som beskrivning utav de tio åren som jag bodde i Sverige. Jag känner igen mig i historierna som beskrivs i boken - att ständigt behöva svara på en oändlig drös av löjliga frågor om hudfärg, hår och kropp. Att jämt behöva redogöra för varför man bor i Sverige och inte i Afrika där man, så att säga borde bo när man inte har vit hy. Att känna sig utanför, otillräcklig, missförstådd, för att inte nämna att bli utsatt för våld från rasister som jag blev vid mer än ett tillfälle. Det var onekligen några av de mest sårbara åren jag upplevt.

Men det var också i Sverige som jag formades till den svarta kvinna som jag är idag. Jag växte upp i den kosmopolitiska staden Lagos i Nigeria, där människor från Afrikas alla hörn bodde och blandades trots sina olikheter. Det var ett privilegium att inte som barn bli utsatt för kommentarer som, ‘Nämen, oj kära vän, jag tror du har kommit fel. Afrika ligger åt andra hållet,’ som en av skribenterna i Svart kvinna blev. 

Trots min mångkulturella uppväxt, så var det i den mer trångsynta staden Malmö som jag tvingades bli inte bara kvinna utan en kvinna som inte är rädd för att försvara sig, eller för att uttrycka sig. Det var i Sverige som jag lärde mig att om man inte tar ansvar för sin egen glädje i denna värld som är så uppdelad utifrån kön, hudfärg, så kommer man aldrig att finna den.

Denna läxa bär jag fortfarande med mig femton år efter att jag flyttat ifrån Sverige. Och det är nog enklare, härifrån London där jag nu bor, att till och med uppskatta hur vardagliga rasistiska påhopp kan få en att inse en att det inte lönar sig att spendera tid på att känna sig kränkt, förtryckt, sårad, trött och arg. Det är en insikt som den här boken inte förmedlar.

Och det är den här insikten som jag undrar om boken kan förmedla. Men jag försöker också att läsa Svart Kvinna så som mitt yngre jag hade läst boken. För till övervägande del är författarna yngre än jag, och boken riktar sig antar jag trots den breda titeln, till just unga svarta kvinnor i Sverige.

Men, sanningen är att även mitt yngre jag, skärrad och förbittrad som hon var, skulle ha behövt en något mera nyanserad bild av svarta kvinnors situation i Sverige; en med en mer kritisk analys av svarthet och kvinnlighet i den svenska miljön. Eller åtminstone en större tydlighet kring sina politiska och ideologiska utgångspunkter som boken har. En ideologi som antar att svarta kvinnor har liknande åsikter angående religion eller relationer med svarta män. Och det stämmer inte. Mitt tonåriga jag skulle gynnats, tror jag, av en starkare koppling till sina systrar i Europa, snarare än att bara fokusera på dem i USA.

Men samtidigt, om mitt tonåriga jag hade haft tillgång till en bok som Svart Kvinna, så skulle hennes frustration fått utlopp på sätt som nog hade varit läkande. Att känna sig mindre ensam i sin oro, det skulle hon ha gynnats av. Att veta att hon har systrar i kampen och att de uttryckt sig i bokform, det skulle ha gett henne styrka och hopp.

“Det här är mitt tillfälle att ventilera”, skriver Marilyne Ntumba Mabambu i sin essä, Komplimanger. Och det är just vad denna bok ger läsare också, en chans att ventilera. Att behovet fortfarande är så stort, det säger kanske mer om vita svenskar än om svarta.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".