Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.

DEN OMÄNSKLIGA HISTORIEN & Herta Müllers subjektiva kraft

Publicerat torsdag 8 oktober 2009 kl 16.18
Ulf Peter Hallberg

Det grandiosa med valet av Herta Müller som årets nobelpristagare i litteratur är att hennes författarskap så djuplodande problematiserar all historieskrivning. I Müllers första romaner Flackland (1985) och Människan är en stor fasan på jorden (1987) möter vi de små och svaga byborna i ett litet tyskspråkigt hörn av Rumänien, sedda genom ett författartemperament som har mycket av barnets direkta frågvishet och begränsade perspektiv.

   Som läsare upptäcker vi nyanserna gradvis; Herta Müllers språk påminner om barnets blick i dörrspringan. Därinne i ljuset står de vuxna och förråder allt barnet tror på. Skildringen fastslår aldrig detta, ett konstaterat faktum är främmande för Müllers uttryckssätt. Hon laddar i stället språket med undertext, med frågor och oro, med sprickor och tvivel. I barnets rum och medvetande råder skumrask, blicken förvillas av illusioner. Men vad är det de vuxna gör?

   Barnet och den unga människan upptäcker sakernas tillstånd efterhand, och sanningssökandet utmynnar precis som hos Sokrates i en okunnighetsförklaring. Man kan inte veta, man skalar i medvetandet, man kommer till insikt – och det är oftast smärtsamt men alltid nödvändigt. Sanningen är en strävan, inte ett faktum.

   Språket är nämligen perforerat av lögn och sken. Inte ens i språket är vi säkra, trots att det är det enda berättaren tror på. Det officiella, politiska och konsensuspräglade språkbruket bryts upp av det skönlitterära språkets anspråk som alltid är extremt subjektivt och glasklart skärskådande.

   Så framstår Ceausescus Rumänien i all sin blodiga förljugenhet hos Herta Müller i ett slags världshistoriskt panorama: Kungen bugar och dödar. Den officiella makten har alltid karaktär av nattsvart förklädnad, egomanisk omskrivning och perverterat sjukdomstillstånd. Den är ett delirium som tränger in i alla medborgares medvetanden, den finns i alla sammanhang och strukturer.

   I sina essäsamlingar, exempelvis Kungen bugar och dödar (2005) och Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007), är Müller upptagen av språkets uttryckskraft och begränsning. Hennes historieskrivare, berättaren, är alltid en ensam kvinna som ifrågasätter alla helhetsperspektiv. I glappet mellan vad människor säger och vad de gör – diktaturens och människolivets huvuddilemma – belyser hon hur all sammanhangslös maktsträvan, allt oproblematiserat instinkts- och driftsliv, lösgör individen från moralen och historien.

   Människorna i hennes böcker skildras utan förskoning, de är förfärliga. Deras handlingar är vettlösa, egenmäktiga och förråade.

   Men det är som om det finns ett medvetande i hennes text som är huvudsaken, en klarsyn som förtär berättarens hjärta med sin djuriska drift att förtälja historien.

   Hennes språk är ett hjärtdjur.

   Det slår snabbt och pockande, det vibrerar och skälver.

   Längst därinne finns en stark förtvivlans sanning.

Ulf Peter Hallberg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".