Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.

Program om Stradella, del ett

Publicerat torsdag 13 april 2006 kl 15.22

P1 Långfredagen 14 april 2006 16.05 med repris 22.05

”De har mördat en Orfeus” – om tonsättaren Stradellas korta liv och brutala död.

Per Feltzin berättar, tillsammans med Vassilis Bolonassos, om barocktonsättaren Alessandro Stradella som samarbetade med, bland andra, Drottning Kristina. Del 1 av 2. 

Detta följer i stort programmets innehåll, men här och var kan små förändringar vara gjorda. Text inom parentes har redigerats bort i slutskedet av produktionen, men kvarstår som extra information

Det var den 25 februari, det var onsdag kväll, året var 1682 och Stradella var på väg hem, betjänten hade sin herres kappa över armen och gick några steg framför honom och märkte inte vad som hände förrän Stradella låg där med ansiktet nedåt, direkt mot marken. Han hade fått tre knivhugg i kroppen och dog direkt, han hann inte säga ett enda ord och ingen vet vem som gjorde det.

I de här två programmen ska vi få möta en amerikansk professor boende i Italien, en grekisk-svensk radiomakare från Sveriges Radios P2, jag själv som gör program på Kulturredaktionen och vår huvudperson, den italienske tonsättaren Alessandro Stradella - en tonsättare knivmördad på ett litet torg i Genua. Det ligger nära hamnen, ett kvarter innanför raden av butiker, pensioni, alberghi, skeppsklarerare och handelsmän från hela världen. Efter mordet började rykten spridas, Stradellas liv blev en fabel, en kittlande moralisk saga som berättats och återberättats gång efter gång.

Vassilis Bolonassos och jag är på plats på Piazza Banchi i Genua.

Musik och samtal på plats.

Vassilis Bolonassos och jag själv - på samma dag, på samma klockslag och på samma plats som Alessandro Stradella mördades. Och vi går vidare i gränderna, bort från Piazza Banchi och tar oss till kyrkan där han ligger begravd.

Kanske att det här ljudet är det ljud vi ska tänka oss när vi tänker på Stradella.  

Inga motorer, ett vindsus bara.  

Kanske tar vi in ett hästhovsklapper på gatstenarna. 

Kanske trähjul som knirrar: 

Kanske raspet av en gåspenna mot en grovt papper: 

Kanske en luta från den tiden: 

Musik

Där har vi Stradellas ljud - den miljö han levde i.  

Stradella själv lär helst ha spelat just luta... Det är många ”lär ha” när det gäller Stradella.  

Det vi har hört hittills är inledande Sinfonian till oratoriet La Susanna och Ensembel Aurora spelade ledda av Enrico Gatti. De spelade också musik ur Stradellas Triosonat nr 4. Och här, nu, hörde vi Herodes ur oratoriet San Giovanni Battista, Johannes döparen. Les Musiciens du Louvre spelade. 

Det oratoriet är det mest kända stycket av Stradella - förutom de som man länge trodde att han hade skrivit men som sedan visades sig vara sena påhitt för att passa myten.

Vassilis Bolonassos läser

”Alessandro Stradella föddes i den lilla staden Nepi, en timmes nutida resväg från Rom, nära Viterbo. Han föddes den 3 april 1639, men det finns inget solklart datum, här finns bara indicier, troliga slutsatser efter att man har studerat ofullständiga arkiv. Länge trodde man att årtalet var 1642 eller 44.

I tonåren flyttade han till Rom tillsammans med bland andra sin mamma, som då var änka. Så småningom inledde Alessandro Stradella en musiker- och tonsättarkarriär. Den ledde bland annat till kontakter med Drottning Kristina. Både arkiven och ryktena talar om diverse äventyrliga episoder. Till exempel ett arrangerat giftermål där den enda uppgiften var att få tillgång till pengar. Så han reste, kanske tvingades resa, till Venedig där han arbetade som privatlärare i musik och fortsatte att skriva musik. Från Venedig var han tvungen att fly på grund av en otrohetsaffär och så hamnade han i Turin där han var nära att tvingas till giftermål. I samband med det misshandlades han svårt och till sist hamnade han i Genua.

Han skrev, vad vi vet idag, mer än 300 musikstycken, kantater mest, men också oratorier, sakral och sekulär musik, instrumentalmusik och operor.

Han är musikaliskt mest känd för att ha varit den första som använt och, enligt vissa, uppfunnit begreppet Concerto Grosso.  Enkelt uttryckt handlar det om att variera en stor och liten grupp musiker inom samma orkester. Solisterna samlas i Concertinogruppen som spelar tillsammans med, men också i relief mot, den stora ensemblen.

Stradella mördades i Genua och hans liv och död har alltså lockat fram många fantasifulla berättelser om hans liv. Romaner är skrivna, precis som sånger, poesi och pjäser. Och minst sex operor handlar om honom.”

Det här är ett exempel, det mest kända. Friedrich von Flotows Alessandro Stradella.

Musik

Jungfrau Maria, Stradellas bön, en populär tenoraria. Nicolai Gedda sjöng ur von Flotows opera Alessandro Stradella.

I den här operan från 1844 mördas Stradella när han repeterade en fest för Madonnan. Han bärs till en kulle utanför Rom där pilgrimerna väntar på den nåd som hans musik ska skänka dem. Skönhet och gudomliga kvaliteter hade musiken, menade man och på så sätt fick också Stradella själv, efter döden, njuta av det.

Ja, musiken är detaljrik skön barock. Han arbetade i en tradition som inte gav så mycket utrymme för totalt förändrade idéer, det var musik skapad på beställning för ett eller annat ändamål. En motet, eller en religiöst uppbygglig text som ska få människorna att agera moraliskt riktigt - eller en sång till någons ära.

Eller en liten konsert för att glädja för stunden. Ett divertissement.

Och sedan legenden om honom. Hur hänger det ihop? Det har Vassilis och jag tänkt under årens lopp. Om bara hälften är sant, vilket liv…en ynglings dröm, ett liv som klippt och skuren ur en romantisk italiensk film.

Och sedan, vår journalistiska längtan efter sanningen…

Den som nu är världens största Stradellaexpert är musikvetaren, den amerikanska professorn Carolyn Gianturco, Professor i musikhistoria vid universitetet i Pisa och boende i Rom sedan många, många år.

Ljud från Romvandringen 

Vi träffar professor Gianturco i den gamla delen av Rom. Mellan den stora genomfartsgatan Corso Vittorio Emanuele och Tibern, där ligger husen tätt, tätt. Mindre palats som då, på den tiden, för det mesta innehöll bostäder för de riktigt rika. Här i närheten ligger Campo de Fiori, Palazzo Farnese och Piazza Farnese där Birgittasystrarnas kyrka och gästhem finns. Här, i något av dessa palats, bodde Stradella med sin mor - han var en adelsman, inte särskilt rik sådan men dock. (Han bodde också hos hertigfamiljen Lante.) Man vet inte exakt var på Via Giulia, men det finns nedskrivet att här och hit skickade adelsfamiljen Chigi en person med en summa pengar till Stradella. I vanliga fall kan man hitta exakt vilka som bodde var, och när de gjorde det, och då ska man leta i församlingsböckerna, men tyvärr är de försvunna för just de här åren.

Så läggs ett pussel, små, små bevis i arkiven berättar om hans liv.

Hur det går till kommer vi prata mer om i nästa program om Stradella. Hans musik finns spridd i över 50 olika bibliotek runt om världen.

Han var produktiv och arbetade nästan uteslutande på beställning. Det här är långt ifrån 1800-talets romantiska syn på konstnären, som en person som satt med sin gåspenna och luta nere vid stranden och sökte efter inspiration. Stradella jagade uppdrag, letade efter möjliga källor till inkomst. Han var snabb, flyhänt, det ser man på handstilen, det är en rastlös men lycklig man som skriver ner sina noter, lycklig över att få skriva musik. Mellan 1667 och 1681 skrev han mer än 300 olika verk.

Ljud från Romvandringen med Carolyn Gianturco mixat med musik.

Carolyn Gianturco och vi hörde också countertenoren Gérard Lesne sjunga en del ur Kantat Vår Herre Jesu Kristi Korsfästelse och död. Il seminario musicale spelade.

Det finns inget målat porträtt på Stradella och det finns ingen dåtida hel levnadsteckning, ingen dåtida väldokumenterad biografisk linje att följa. Här finns några brev han skrev och de handlar nästan uteslutande om musik han vill sälja eller om pengar han vill låna för att kunna skriva den musik han sedan ska kunna sälja vidare.

Inte undra på att det kliar i fingrarna på alla – här finns lagom mycket sanning och lagom mycket fantasi.

(Tillåt mig göra en utvikning.

Stagnelius - hans öde, hans eftermäle, det liknar vår man, Stradellas. Vi har några mer eller mindre exakta notiser och av det skapar vi oss en person. Stagnelius var ful, underlig och levde i misär. Hans kärlek var mest en skrivbordskonstruktion säger man, erotiken var inte verklig. Det är så svårt med människor som är både tydliga och otydliga.

Gunnar Ekelöf skrev så här om poeten: ”Uppgifterna om Stagnelius liv är så sparsamma att hans bild närmast kan liknas vid en skugga på väggen, som om någon ställt ett ljus mellan sig och honom, så att dragen blir både förstorade och förvrängda.” Jag hittar uppgiften i Folke Isakssons bok om poesi: Gnistor under himlavalvet. Isaksson konstaterar att allt som viskades om Stagnelius inte var lögn, men att luckorna i biografin lämnar ett spelrum för spekulationer. Vi ser en skugga på väggen med förstorade och förvrängda drag.)

Ett rykte påstår att Stradella är tysk och heter Stradel, ett annat menar att han dödas i en säng tillsammans med sin älskarinna. Andra röster säger att de första lejda mördarna inte mäktade med att döda Stradella för att de hörde hans musik och att den var för vacker. Rossini berättade att i hans barndom talades det om Stradella som kastrat, sedan om honom som en okastrerad röstmirakelman...

Det här är bara en del av en hel hoper rykten som den första gången formuleras på ett spännande sätt under 1700-talets början av två fransmän och som sedan spritt sig och formats till en legend.

Den som stod för den mesta informationen var en Bourdelot. Han var på olika sätt knuten till det svenska hovet i Rom under Drottning Kristinas tid och efter att han senare återvänt till Frankrike höll han och Drottning Kristina kontakt via brev. Eftersom Stradella vistades nära henne fick Bourdelot höra om hans olika eskapader. De sanna detaljerna blandades med förbättringar och en vandringssägen skapades som sedan delade sig i flera.

(Och i Sveriges Radios musikbibliotek står Remo Giazottos mycket omfångsrika biografi över Stradella. Han skrev den så sent som 1962 och han hänvisade i den till en mängd olika arkiv och material. Men ingen har efter honom någonsin hittat arkivmaterialet. På försättsbladet har en bibliotekarie skrivit med blyerts ett citat en recension ur Musical Times: ”Bör arkiveras under roman i stället för under biografi.”)

Och massor av musik har förknippats med Stradella och på så sätt fått näring av ryktena, auran kring Stradella har gjort musiken finare, ädlare.

Musik

Det här är Luciano Pavarotti som sjunger Pietà, Signore...... Med all sannolikhet är det skrivit av Francois-Joseph Fétis på 1800-talet. Tillskriven Stradella.

(Som expert får professor Gianturco alltid förfrågningar från hela världen om musik som tillskrivits Stradella. Hon berättar om en rysk kontakt som hittat uppgifter att Tjajkovskij skulle arrangerat Stradellas musik. Men det är, enligt Gianturco, musik av Gluck som vandrat vilse. Men andra forskare menar att det är Gluck som hört nåt av Stradella som han arrangerat och använt i sin egen opera under eget namn och som sen Tjajkovskij hittat.

Men Gianturco slår fast att då, på den tiden, hade man inte tillgång till den historiska musiken från olika länder. Så det är Glucks musik.)

Mer än 250 andra kompositioner har tillskrivits Stradella, utan andra skäl än att de skulle dra nytta av hans namn. Det gav uppmärksamhet åt musiken. Legender skapar nya legender.

(En ung begåvad tonsättare med rykte, en man som ingen vet hur han såg ut och som samtidigt lockade kvinnor i mängd. Som gjort för en legend.)

Och så arbetade han nära vår abdikerade Drottning Kristina.

Vassilis Bolonassos och jag letar vidare, kryssar mellan skrönor och sanning.

Vassilis Bolonassos läser:

”Kristina kom till Rom, den 23:e december 1655. Hon hade abdikerat året före, den 6:e juni och reste sedan genom Europa under det dryga kommande året. Hamburg, Antwerpen, Bryssel, Köln, Augsburg, Innsbruck, Ferrara, Bologna, Pesaro, Assisi och till sist Rom.

Häst och vagn – en klassisk resa för den bildade adeln. Men Kristina reste med enkelbiljett…

Hon kom till Rom och ville ägna sig åt kultur, i synnerhet åt musiken. När hon officiellt konverterade till katolicismen i Innsbruck ingick det i festligheterna att det spelades en ny opera av Cesti, och en ny prolog till Kristinas ära framfördes.

Påven hade bett tonsättaren Marazzoli att skriva en opera tillägnad Drottningen.

Kristina knöt till sig en rad musiker och tonsättare, hon påverkade Påven att godkänna öppnandet av Roms första offentliga operahus, Teatro di Tordinona och hon arbetade själv aktivt med de verk som skulle spelas på antingen Tordinona eller hos hennes hov.

Och hon lärde på så sätt känna vår Stradella. Carolyn Gianturco har hittat bevis för att Drottningen själv skrev ett scenario för en serenata. Hon var klar och tydlig vad det gällde ändamålet för den musikaliska underhållningen, hon ställde krav på vilka typer av röster som skulle sjunga vad, Drottningen gav till och med namnförslag på vilka sångare som skulle göra rollerna.

Librettot till La Forza delle Stelle - Stjärnornas makt - skrevs sedan av en Baldini. Men det var Stradella som fick beställningen och skrev musiken.”

Musik

Susanne Rydén och Stockholms Barockensemble - musik ur Stradellas La Forza delle Stelle, en serenata som Drottning Kristina skrev scenariot till och som professor Gianturco hittade för en tid sedan - i arkiven. Där finns bland annat så kallade Avvisi, 1600-talets officiella rapporter från provinsen till centralorten, som till exempel mellan Modena och Rom.

Gianturco talar

Ibland kunde de här rapportörerna inflika nyheter från kulturvärlden, oftast inte, så det är ett drygt arbete att leta fram en mening här och en mening där.

Gianturco talar

När jag letade i Vatikanens arkiv var jag där varje dag i tre månader och det arbetet ledde till en enda mening. Men vilken mening.... Den meningen som beskrev hur Stradella mördades. Ingen kände till det förut och nu hade jag hittat ett ögonvittne, säger Gianturco.

Givetvis måste man i den akademiska världen alltid kunna bevisa sina fynd, ge belägg för sina påståenden. Och på vår fråga om inte det har varit särskilt svårt för henne - som kvinna i en mansdominerad värld, som utlänning i ett italienskt ämne, så medger hon att hon varit på väg att ge upp några gånger.

Gianturco talar

Och här, mitt i ett vanligt musikaliskt tonsättarliv, mellan Drottning Kristina och andra uppdragsgivare, mellan flörtar och idogt arbete, så tar musikhistorien ett litet skutt framåt.

Knappa hundra år tidigare hade tonsättare som bland andra Gabrieli i Venedig skapat Concertos... ordet betyder ursprungligen att sätta samma saker som inte var lika, att sätta samman röster och instrument så att de fungerade tillsammans. Det gav både en likhet men öppnade för att leka med skillnaderna.

Gianturco talar

Så musikerna spelar och tonsättarna skriver som de är lärda, musiken nyss följde i stort den gängse formulan.

Men något gör att någon prövar ett alternativt sätt. Olika utvecklingsgrenar löper genom tiden och generalbasen, alltså grunden för konsertstycken, kompgruppen skulle man väl säga nu, den strukturen på musiken gör det möjligt att lägga solisterna ovanpå i olika flerstämmiga grupper och plötsligt har man skapat spänning i musiken genom att ta två instrument eller instrumentgrupper och få dem att bli rivaler om uppmärksamheten.

Det blir en liten kamp och så skapas en liten grupp solister, concertinon, som kämpar lite framför den stora gruppen av grundinstrument, Concerto Grosso. I början handlar det bara om stränginstrument och ni kommer strax att kunna höra själva. Stradella var den i musikhistorien som första gången använde sig av de här begreppen på det här sättet.

Gianturco talar och musik

Stockholms Barockensemble spelar ur serenatan Il duello - ett tidigt exempel på Stradellas bidrag till musikhistorien.

För när allt från legenden om Stradella försvunnit in i glömskan är det den tydliga indelningen av orkestern i liten och stor grupp som man kommer att minnas honom för. Hans bidrag till musikhistorien. En liten glimt från ett hetsigt, framrusande liv, där, precis som nu, berättelserna om otrohet och våld lockar mer än berättelser om det där vardagliga livet. Det där springandet i gränderna mellan olika beställare och olika musiker och olika mecenater. Det där som inte är knivblad i gränderna.

Utan det där som är vagnsknirr, och rop mellan smala hus. Artiga böner om arbete och pengar för de toner man satt på pränt.

Men vem låg då bakom Stradellas död? Handlade det om pengar eller en otrohetsaffär? Arkiven berättar en hel del – det är där vi hittar lappen med den sorgsna kommentaren: De har mördat en Orfeus.

Vi berättar mer om det i nästa program. Hur letar man efter sanningen? Hur går det till? Vilka arkiv berättar? Hur mycket kan man anta, hur mycket kan man veta?

Extra info:

Professor Carolyn Gianturcos bok heter Alessandro Stradella - his life and music och finns enbart på engelska. En ny italiensk version kommer ut under det närmast året.

I Vassilis Bolonassos program Alltid på en söndag kommer man under de närmaste tiden höra mycket av Alessandro Stradellas musik. Alltid på en söndag sänds söndag morgnar mellan 9 och 10.45 i P2.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".