Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Valda delar ur P1 Kultur - programmet som introducerar, fördjupar och analyserar.

Program om Stradella, del två

Publicerat torsdag 13 april 2006 kl 15.22

P1 Annandag påsk 17 april 2006 16.05 med repris 22.05

”De har mördat en Orfeus” – om tonsättaren Stradellas korta liv och brutala död.

Per Feltzin berättar, tillsammans med Vassilis Bolonassos, om barocktonsättaren Alessandro Stradella som samarbetade med, bland andra, Drottning Kristina. Del 2 av 2.

Detta följer i stort programmets innehåll, men här och var kan små förändringar vara gjorda. Text inom parentes har redigerats bort i slutskedet av produktionen, men kvarstår som extra information.

Alessandro Stradella. En tonsättare som blev knivmördad på ett litet torg i Genua, nära hamnen, ett kvarter innanför raden av butiker, pensioni, alberghi, skeppsklarerare och handelsmän från hela världen.

Ett ouppklarat mord.

I det första programmet hörde vi om hans 1600-tals liv och musiken han skrev. Om att han tillskrivits både musik och händelser. Att det finns en verklig Stradella, en legend Stradella och, kanske, den Stradella vi nu, dryga 300 år senare kommer åt. Att det har kliat i fingrarna på författare, musiker och andra när det gäller vår man.

Precis som i det första programmet kommer vi att få träffa en amerikansk professor boende i Italien – Carolyn Gianturco, den grekisk-svenske radiomakaren från Sveriges Radios P2 – Vassilis Bolonassos, jag själv som gör program på Kulturredaktionen och Stradella.

Men hur kan vi veta så mycket om Stradella? Så mycket och så lite - ja, det finns ett avslöjande svar.

Det vi vet, vet vi för att pengar har bytt hand.

Pengar kräver kvitton och bokföring och därför skrivs det ner och arkiveras. Och till arkiven finns det dörrar.

Samtal på plats

Vi är på Archivio di Stato i Genua, i princip statsarkivet, här finns de dokument som samlades ihop efter att Stradella klockan sju på kvällen den 25 februari 1682 knivhöggs tre gånger i ryggen och dog där, utan ett ord, med ansiktet mot gatstenarna.

Musik

En del ur Il Barcheggio för trumpet och stråkorkester – Niklas Eklund och London Baroque spelade.

Samtal på plats

Vad vi väntar på är just de små och stora pappersbitar som notarien Gerolamo Camere skrev ner och samlade ihop tiden efter mordet. Bouppteckningen, listan på kostnader för Stradellas begravning, som bärare, vax till ljusmakarna och sen finns där också de många anonymt skrivna notiser som man kunde lämna in för att tipsa polismakten om vem som hade utfört eller stod bakom mordet. Biglietti di calice. Raka utpekanden, med namn och allt - eller mera poetiskt formulerade: Hanno assassinato un Orfeo - de har mördat en Orfeus.

Vi återkommer till Archivio di Statos papper senare, vi lämnar nu Genua för att vandra i andra arkiv efter de spår som finns - den 42-årige tonsättaren har haft tre olika födelseårtal. Platsen är dock en liten stad någon nutida timmes väg från Rom, mot Viterbo.

Staden heter Nepi.

Samtal på plats

Ja, vi står där tillsammans med en av Nepis män, Alvaro de Paolis, en fritidspolitiker som gjort mycket för att öppna arkiven för professor Gianturco. Med oss är också professorns make, Franco Gianturco, en teoretisk kemist och så vandrar vi runt, det lilla Stradella-gänget, en dag i Nepi.

Staden är liten, ligger uppklämd på ett berg och vi har en fin utsikt över en kuperad omgivning. Det här är början på den umbriska delen av Apenninerna. När vi är där är det en varm novemberdag, grönskan är ganska gråbrun och sorlet på den lilla affärsgatan nedtonat. Runt två mindre torg snirklar sig olika smågränder och gator. Flera kyrkor finns och det här är en trakt där krigsmakter på väg till eller från Rom ofta dragit förbi. Det fanns arméer som brände inne människor som sökte skydd i kyrkan. Här, i den här trakten, fanns olika skolor som var direkt kopplade till kyrkan, det var ofta där man lärde sig att musicera.

Musik

Den inledande Sinfonian ur oratoriet San Giovanni Battista - Orchestra Harmonices Mundi spelade. Ett av Stradellas mest kända verk, det handlar om Salome och Johannes döparen.

Och församlingen höll reda på vem som bodde var och när de var födda.

Samtal på plats

Men församlingsarkivet kan komma i oordning. Carolyn Gianturco berättar att ett tag var det svårt att verkligen få reda på varifrån familjen Stradella kom. Det talades om Neapel eller Modena eller om en stad som hette Stradella.

Gianturco talar

Det är som ett detektivarbete. I Nepi hade jag tur som faktiskt kom lite sent till stadens församlingshus, jag hade fullt upp med annat arkivletande. Men när jag kom till Nepi hade prästen just påbörjat ett stort arbete med att sortera alla högar av material. Hade jag kommit tidigare hade jag inte hittat något.

Vassilis Bolonassos läser

”I sin bok, Alessandro Stradella - His life and music, beskriver Carolyn Gianturco hur hon lagt ett logiskt och logistiskt pussel med hjälp av olika uppgifter från församlingsboken och Viterbos Archivio di Stato.  Prästen som skrev in de barn han döpte, gav troligen vår tonsättare samma namn som hans storebror. Plötsligt fanns det två Stefano i böckerna. Det kan ju vara så, föräldrar kan ju ge samma namn till ett nyfött barn om det första barnen dött. Men Stefano fanns då i livet och andra barn i familjen som faktiskt hade avlidit har haft helt andra namn, så troligen är det en felnotering. Det kan man bland annat kontrollera genom att titta tjugofem år framåt, när Alessandro säljer sin del av sitt arv till en annan bror. Han signerar själv atto notarile, så då måste han ha varit över tjugofem år, helt enkelt myndig, annars måste någon annan göra det. Allt detta pusslande bevisar i princip att han föddes den 3 april 1639.

(Att det här systemet fungerar har Gianturco i sin tur dubbelkontrollerat flera gånger genom att jämföra helt andra personer och deras personliga historier i arkiven.)

Så här arbetar en forskare och professor.”

Hur lät det då, det där som Stradella bidrog med till musikhistorien? Begreppen concertino och concerto grosso. Vi talade om det en del i det första programmet, vill man höra det igen finns det på P1s hemsida här i Sveriges Radio. Där finns också fullständig information om all musik vi spelar.

Återigen blir det musik ur San Giovanni Battista - här Herodes aria ur akt 1 - lyssnar ni till orkestern hör ni hur den lilla solistiska delen av orkestern, concertinon samspelar i relief mot den stora orkestern, Concerto Grosson. Och mitt i allt: Herodes.

Musik

Orchestra Harmonices Mundi spelade.

Stradellas musik finns spridd i ett 50-tal olika bibliotek runt om världen. Sedan finns det i sådana här sammanhang alltid rykten om nya arkivfynd, eller människor som påstår sig ha notblad men som aldrig visar dem. Så länge ingen kan motbevisa en, är man någon i de rätta kretsarna, om man har ett stycke originalmanus.

En högst förståelig känsla. Att sitta där, med en sida från 1681 i handen, en sida som Stradella själv har skrivit sina noter på, alltså ingen kopist, ja det är en alldeles särskild känsla. Vi vet eftersom vi reste till Turin för att med egna ögon se och känna på ett komplett partitur av den ännu ospelade Moro per amore, Stradellas sista opera.

Samtal på plats

Ja, där sitter vi på Biblioteca Nazionale Universitaria i Turin med partituret i hand. Det är inte helt lätt att förstå själva upplägget, vi letar efter skillnaderna i handstil, vilka sidor som är hans och vilka som är kopisternas. Och hur man ska tolka noterna. Professor Gianturco har givit oss handledning.

Gianturco talar

Hon har nyligen utkommit med en källkritisk utgåva av Moro per amore, en påkostad publikation försedd med ett kraftigt rött omslag. Här går hon genom text och musik sida för sida och sätter det i sitt sammanhang.

Samtal på plats

Ja, det står inte på ett sätt vi är vana vid här och nu. Det är verkligen som att kika in i en annan tid. Här, framför de här papperna, satt han och skrev. I skenet av levande ljus, i värmen från en eld, i hast, in fretta…

Samtal på plats

Har ni hört papperskvaliteten? Man hör när vi vänder blad - knubbig bok, tjockt papper - en hälsning genom seklerna.

Moro per amore är aldrig uppförd - vi kan inte låta er höra musiken. Men ungefär samtidigt skrev Stradella en serenad som är ganska ofta framförd, det finns hela sex inspelning i vårt arkiv.

Musik

Il Barcheggio - en serenad skriven för att hylla bröllopet mellan Carlo Spinola och Paola Brignole och uruppförd i Genuabukten 19 juni 1681. Gästerna kördes dit med olika båtar, fyra större och massor med små.... och själva scenen utgjordes av några båtar som hade förts samman, knutits samman...

Canzona ur detta stycke spelades av Crispian Steele-Perkins och The Parley of instruments.

Ett av de mera kända styckena alltså, som undan för undan får sällskap av tidigare okänt material.

För arkiven håller på att öppnas. Och material som legat gömt dyker plötsligen upp. Någon behöver en slant och bestämmer sig för att sälja till högstbjudande. Och så, närmast från ingenstans, läggs ytterligare en pusselbit till berättelsen om en musikers öde.

(Till exempel har ett universitetsbibliotek i Chicago, Newberry, köpt in nytt.)

(Återigen – pengarna styr det vi vet om historien.) Transaktionerna mellan köpare och säljare gör det möjligt för oss att veta hur det egentligen var för Stradella.

Han kom från en tidigare välbärgad familj, som hade nära kontakter med de verkligt höga adelsmännen. Men han var fattig och gång på gång skriver han till vänner eller familjevänner och ber om lån. Han är känd hos det stora - familjenamn som Colonna, Pamphilj, Altieri, Cesarini och Chigi figurerar hela tiden i hans korrespondens. Ett av många brev går till en inflytelserik Cardinal Flavio Chigi.

Vassilis Bolonassos läser

”Högst framstående och vördnadsvärde, mest ärade Herre,

När jag fick möjlighet att träffa er, ers excellens, blev jag så förvirrad av storheten i er närvaro att jag samtidigt tappade modet att be er om den mest betydelsefulla tjänst jag kunde önska. Blotta anblicken av en sådan prins framkallar ofta stor rädsla och respekt. Därför, eftersom jag nu inte verbalt kan uttrycka mig inför er, ers excellens, om vad som händer med mig, så har jag skrivit ner allt på ett papper, utmattad och besegrad, vid ers excellens fötter, på knä framför ers nåd för att be om hjälp, och för att anhålla om er betydelsefulla hjälp med att befria mig från en skandal som svävar ovanför mig, en situation som kan, om jag inte blir beskyddad, kan beröva mig från mina ägodelar, mitt anseende och, kanske, också min frihet.”

Brevet fortsätter rad för rad över flera sidor - Stradella har en skuld på 7000 scudi som han måste betala innan veckan är slut - annars blir han ”målet för den mest våldsamma storm”. Det här är en ansenlig summa och han hade, skrev han i brevet, pengar att vänta som betalning för musik han hade skrivit, både i Rom och på annat håll, troligen Venedig. 5000 scudi hade han fått ihop - nu behövde han 2000 till och han skriver att han skulle stå ut med vilka villkor och vilken ränta som helst.

”Om ni på något sätt kan hjälpa mig är era pengar i trygga händer, trots att jag inte vid denna tidpunkt kan ge er någon annan säkerhet än min egen person, mitt blod och min styrka.”

(Han fortsätter att böna och be och efter signaturen och datumet den 27 november 1670 tillägger han i ett PS.

”Jag ber ers excellens att vara tyst om detta eländiga brev - om det inte är att be om för mycket. Ett Ja eller Nej, tillsammans med ert sigill kan vara det enklaste sättet och det kan lämnas till Signor Apolloni. Och trots att jag inte har något annat hopp än hjälpen från ers excellens - jag väntar på ert domslut, det som kan återföra mig till livet - så, oavsett vad ert besked blir, ska jag leva för evigt i tacksamhet till ers excellens.”)

Det finns inga säkra dokument som berättar om kardinal Flavio Chigi hjälpte honom eller inte, men eftersom det inte någonstans står att hans ägodelar beslagtogs eller att han hamnade i fängelse så bör han ha fått ekonomisk hjälp från något håll.

Det här var bara ett exempel på den frilansande musikerns och tonsättarens situation i 1600-talets Italien.

Stradella var långt ifrån en varsam och ekonomiskt sinnad person så allt ekonomiskt trassel följde honom genom hans korta liv. Pengarna som kunde förtjänas hängde ofta ihop med beställningar från adeln och privatlektioner för adelns kvinnor. Ett situation som ledde till mycket arbete – många verk, många kärlekshistorier. Och flykten från Rom, flykten från Venedig, flykten från Turin och döden i Genua.

Musik

Purcellkvartetten spelade ur Sinfonia för två violiner och generalbas nr 17.

Vi är tillbaka i Genuas gamla kvarter. Stadsdelen är stor som Gamla stan i Stockholm, ungefär, kanske lite större. Små vindlande gränder, hamnkvarter, fortfarande lite skumma uppblandat med nysatsningar på fina nya hus. Och nyrenoveringar. En bit in ligger Strada Nuova som den hette när Stradella bodde här – nu heter den Via Garibaldi. Här bodde de rika, det var här, i de stora palatsen som adeln levde. Här fanns ännu tidigare andra kända människor: till exempel Rubens.

Här finns alltså de viktigaste platserna för en studie av Stradellas sista dagar – både när han levde och när han dog. Här fanns hans uppdragsgivare, deras vänner och deras familjer. På ett torg här stacks han ner av okända mördare.  

Och här finns också stadsarkivet. Archivio di Stato.

Samtal på plats

Det vi just fått i vår hand är alltså de dokument som en notarie 1692 samlade ihop direkt efter mordet. Bouppteckningen, begravningskostnaderna och sen finns där också de många anonymt skrivna tips som man kunde lämna till polisen. Utpekanden, med namn och allt - eller mera poetiskt formulerade ord: Hanno assassinato un Orfeo - de har mördat en Orfeus.

Det tog oss en bra stund att leta. En bra stund.

Samtal på plats

Ja, där finns de. Någon har, arkivregelvidrigt, gjort en bunt av alla Stradellas papper och fäst ett svart band runtom.

Här finns de och vi kan ta i dem, bläddra och själva läsa. Professor Gianturco har förstås uppgifterna i sin bok, men har man som vi blivit så fascinerad av Stradella är det en alldeles särskild, sensationell, känsla att hålla i dem.

Här står det nedskrivet att det kostade lite drygt 139 lire att begrava honom. 8 lire till dem som bar honom hem och tvättade honom, 1 till en vakt, 13 till de sex som bar honom till kyrkan. En av de största posterna var till för klockspel och själva begravningen – det kostade 15 lire och lika mycket fick man betala för böner under natten plus vid hela 24 mässor.

Dyrast, hela 55 lire, betalde man för vax till ljusstöparen.

Stradella har ingen namngiven grav och länge visste ingen exakt var han var begravd. Mässan lästes i Santa Maria delle Vigne i Genua, bara några kvarter från hamnen, från torget där han stacks ner. En kyrka för adeln.

Men för bara några år sedan la Gianturco färdigt ännu en del av det stora Stradellapusslet. Det finns en grav från den tiden, i kyrkans böcker stod att en kvinna, ett litet barn och Stradella dog i februari 1682. Och vid den evigt pågående renoveringen av kyrkan öppnade man en specifik grav från just denna tid. Där fanns en man med radband med sig – vår Stradella.

Det här, och den ordentligt genomförda begravningen, betyder att han inte vara en syndare i kyrkans ögon och att han hade högt placerade vänner. Allt tal om att han förförde och rymde med en nunna och allt annat av det slaget som legenden berättat om, ja det kan inte ha varit så förargelseväckande.

Gianturco talar

Ingen dömdes för mordet. Två bröder satt fängslade under några månader men inget kunde bevisas, inget kunde binda dem vid brottet. Både vanligt folk och de styrande kunde alltså ge anonyma tips och bland dem var det påfallande många som pekade ut bröderna Lomellino. Här fanns moraliska påpekanden om att Stradella försökt nå högre än han borde, att han försökte komma för nära solen. Men de mest konkreta anklagelserna handlade om att Stradella hade förfört Lomellinobrödernas syster…eller en skådespelerska som bröderna hade tagit hand om. Men det finns massor av frågetecken kvar, händelser som motsäger det här.

Direkt efter mordet flydde tre andra musiker från Genua. Kan det ha varit andra mekanismer i samhället som gjorde musikernas närvaro osäker? Var de för fria?

Stradella hade inga barn, ingen fru och han hade inte skrivit ett testamente, så det var brorsbarnen som fick ärva. Det handlar om möbler, kläder, silverarbeten och en tobaksask i guld med diamanter – det vad som står i bouppteckningen. Men det tycks ha funnits en inofficiell lista – det borde ha varit så. Den officiella bouppteckningen innehåller nämligen inga skor, underkläder och toalettsaker – men framförallt inga musikinstrument eller noter. De spreds på annat vis.

I början av 1900-talet köpte universitetsbiblioteket i Turin stora samlingar av noter till tidig musik, berättar Carolyn Gianturco. Bland flera olika tonsättare hittar man musik av Vivaldi och Stradella. Då, för bara 80 år sedan gav man en spottstyver för ett stort material av vår tids kanske mest kände barocktonsättare Vivaldi. Det som då verkligen kostade en rejäl summa, det var några få blad av den då mycket kände Stradella.

Pengasummor avslöjar återigen hur vår syn på den konstnärliga kvaliteten hela tiden förändras. Kanske, om vi ser 80 år framåt i tiden igen, heter den mest kände barocktonsättaren något helt annat än Vivaldi. Kanske har en ordningsam präst valt att ordna upp ytterligare några av församlingens papper, kanske har ett litet bibliotek öppnar en dörr som varit stängd sedan urminnes dagar, kanske har ett europeiskt familjearkiv öppnats, eller så har en fattig filantrop valt att låta världen upptäcka en ny-gammal tonsättare. 

Kanske heter den tonsättaren, igen, Alessandro Stradella.

Musik

Extrainfo:

Slutmusiken var ur Sinfonia för violin, violoncell och generalbas, d-moll.  Accademia per musica spelade.

Professor Carolyn Gianturcos bok heter Alessandro Stradella - his life and music och finns enbart på engelska, En ny italiensk version kommer ut under det närmast året.  

I Vassilis Bolonassos program Alltid på en söndag kommer ni under de närmaste tiden höra mycket av Alessandro Stradellas musik. Alltid på en söndag sänds söndag morgnar mellan 9 och 10.45 i P2.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".