Här är glesbygdsskolan som växer

Förskoleklassen har tio barn för tredje året i rad, så det går alltså tio barn både i ettan och tvåan. Tina Henriksson från Tångeråsen är en av dem som börjat nu i höst, hon har två syskon också.

-- Jag tycker om att ha många barn omkring mig, säger hon.

Det var Tinas mamma Jenny Henriksson som gjorde oss uppmärksamma på glesbygdsskolan som växer och inte krymper.

– Jag följde flickorna till skolan första dagen och tyckte att det var så himla kul att det var fler barn. 52 barn, det är ju fler än på många år.

Glesbygden lockar trots allt
Glesbygden är ju känd för alla jobb som inte finns. Men Jenny Henriksson ser massor av jämnåriga som vill bo i kaxåstrakten och ser till att det går.

-- Det är väldigt många, mest kvinnor, som flyttat hit. Man bor i gårdar som man tar över efter farföräldrarna.

Det är något med utrymmet som lockar. Man vill bo där och ser till att det går. Man skaffar sig arbete på rimligt pendlingsavstånd. Många avstår från karriär och hög lön för att det passar bättre att ta ett städjobb nära orten.

– Det är väl många som har upptäckt hur bra det är att bo så här, säger Jenny Henriksson. Vill man ha lugn och ro så finns det, annars kör man till stan på mindre än en timma.

Peter Hallberg är lärare sen tolv år i Kaxås och han är inne på samma tankegångar.

-- Jag tror att allt fler lockas av att bo på landsbygden och folk som bor här är mer kreativa när det gäller att hitta sysselsättning så att man kan bo här.

– Man får hoppas att skolpolitikerna inser att man ska ta det till vara och satsar på att renovera skolan. Den är i dåligt skick både invändigt och utvändigt.

Sliten skola
När man kommer ner till skolan i Kaxås så slås man faktiskt av att den ser så sliten ut och att färgen på fasaden har blåst och regnat bort för många år sedan.

Vid entrén ser det trist ut men på baksidan är det fint. Fast lekredskapen är torftiga och det behövs mer och roligare saker, säger Peter Hallberg. En del togs bort för att dom inte stämde med EUs bestämmelser om hur lekställningar ska vara. Men skolan fick inget i stället.

Och när man kommer in verkar det rörigt. I hallen står det saker, dom får inte plats någon annanstans. Och i trappen är det klädkrokar. Barnen tar av skor och hänger ytterkläder där.

Trots att alla är glada över skolans utveckling med flera elever flera år i rad så är man också missnöjd med att den är ful och har omoderna och primitiva lösningar. Den värms till exempel med oljeeldning och på vintern hänger istappar meterlånga.

När jag frågar Jenny Henriksson om vad hon tycker om miljön så skrattar hon, fast lite uppgivet.

 – Jag vet inte om jag vill svara på den frågan, säger hon. Det är bedrövligt, fruktansvärt. Många som kommer hit blir säkert chockerade.

Det finns ett beslut på att renovera skolan och det är en ny hall som behövs först, tycker hon.

– Barnen ska inte behöva stå i en trapp och ta av sig ytterkläderna. Jag bara väntar på ett benbrott eller en hjärnskakning när någon snubblar och drar med sig många fler nerför.