Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

För och emot skamvrån - ännu fler lyssnarsynpunkter

Publicerat måndag 4 december 2006 kl 09.24

Efter förra veckans Barnen, som sändes den 3 november, fick vi ännu fler insändare till barnen@sr.se

Vill du svara på några så skriv så publicerar vi ditt svar!

vänliga hälsningar

Ylva Mårtens, producent

_____________________________________________

Ris till programledaren

Jag blir upprörd över att det finns pedagoger som säger att man kränker barnen genom att lyfta ut dem från samlingen, men barnet kränker ju sina kompisar med sitt beteende. Hur ska jag som förälder göra när mitt barn gör något dumt, för jag kränker ju honom/henne genom att säga vad som är rätt eller fel? Min yngsta son är ”vild” av sig och när han gör något dumt får han gå in på rummet och lugna ner sig ca 5 min sen går jag eller min man in och pratar med honom och hittar på något annat. Det funkar utmärkt och han går in själv när han vet att han gjort något dumt och det bästa är att det inte händer lika ofta längre.

En annan sak som jag blir förbannad på är att folk tror att time-out och skamvrå är samma sak vilket är helt fel! Skamvrån användes i början av 1900-talet där man stod i hörnet med ryggen vänd mot klassen under en hel lektion eller förmiddag. Time-out är att barnet får sitta och göra något annat SAMTIDIGT som barnet får tänka över situationen.

Jag kränker inte ett barn genom att tala om vad som är rätt eller fel däremot kränker jag barnet genom att säga saker som: Du är dum i huvudet, Jävla unge mm.

Tack vare flata föräldrar som inte ”vågar” säga till sina barn vad som är rätt eller fel blir det skolan som får ta över uppfostran, vilket man inte har resurser till, istället för att undervisa. Tack vare detta kan man inte fånga upp barn som har det svårt utan istället hamnar de snett och samhället får betala. Men visst är det skolans ansvar att se till att barnen sköter sig.. för det är ju inte mitt ansvar som förälder… eller?

Trött att bo i ett land där man snart inte vågar lära sina barn sunt förnuft. Ris också till programledaren som inte var objektiv i sin undersökning, detta hörs tydligt vid intervjun med taxichauffören t.ex.

Louise

Svar från Ingrid Larsson till: Bengt Hällgren, Ivan Bogardi och Maj-Len Ahlskog (deras inlägg hittar du längre ner här på sidan)

Allt är en tolkningsfråga, ni talar om att man inte kan behandla barn lika som vuxna. Det är ju helt korrekt men det Lars H Gustafsson sa är att man inte får behandla barn mer kränkande än vuxna, inte att de ska behandlas med samma metod. Det handlar helt enkelt om respekt och empati.

Vänd på resonemanget, är det okej att behandla barn mer kränkande än vuxna, bara för att man som vuxen har en maktposition? Är det okej att genom sin fysiska styrka och sitt mentala övertag utöva ren pennalism mot barn bara för att man kan? Var finns självaktningen hos den vuxna?

Varför vill inte den vuxna personen engagera sig tillräckligt mycket för att lösa problemet på ett annat sätt en det enklast tänkbara - skamvrån. Självklart måste man markera om barn gör dumma saker och beter sig illa, men det finns många andra metoder att göra det på än att använda skamvrån. Att fostra och straffa är två helt olika saker som ibland jämställs.

Det borde vara självklart att vi vill fostra våra barn till att bli starka, trygga, trevliga, snälla, ifrågasättande och självständig personer. Men jag är rädd att genom att fortsätta med makt och straff får vi bara ögontjänare och översittare med dåligt självförtroende. Barn gör inte som vi säger, det gör som vi gör. Så om vi fostrar barnen utan respekt vad skapar vi för mönster och monster i framtiden?

Ingrid Larsson

_____________________________________________

Nyss hemkommen från en resa till Irland

där jag diskuterade Sveriges lag mot att aga barn, olika kulturers syn på barn och försökt förstå varför det är så olika i olika länder kom era program som en skänk från ovan.

Om man som jag har haft sina barn i en förskola som genomsyras av en positiv grundsyn där barnen möter stor respekt, empati och förståelse blir det en smärre chock när man möter personal inom skola och barnomsorg som inte alls har det där genomtänkta förhållningssättet. Vuxna människor som skriker och surar och straffar och hela tiden hamnar i konfliktsituationer med barnen och inte all stycks rustade för att jobba på skolor eller dagis.

En dag när jag var med på min sons skola (lågstadiet) hände det en läskig sak som dök upp igen när jag lyssnat på programmen: när vi skulle äta lunch satt alla barnen tillsammans vid olika bord utom en pojke som satt alldeles själv. Jag frågade om han inte skulle komma och sitta vid vårt bord men fick till svar att han inte fick. Att inför alla andra i matsalen sitta ensam och sona sina synder var väl tanken, men fy vad ont i magen jag fick och vilken obehaglig bild det var.

Efteråt pratade jag med personalen och då fick jag veta att han äcklar sig så med maten och jag blev bemött som om jag var hur larvig som helst som reagerade. Jag kan tillägga att min son inte längre går kvar i den skolan där det, enligt min åsikt, finns stora problem med personalens syn på barnen. Det är väl grundkurs 1A att om han hade problem med att äta så skulle väl han, om någon, ha en personal vid sin sida för att få hjälp med det???

Självklart har vi vuxna ett stort ansvar att ta hand om och hjälpa våra barn. Att framhålla tukt, straff, hårdare tag och skamvrå som en framtida väg tycker jag känns otroligt förenklat och förlegat. Att bygga relationer till barnen och orka vara en seende och lyssnande vuxen känns mer hoppfullt.

Vibeke

som inte nog kan tacka Grynet för att ens döttrar inte trånat efter stringtrosor vid 5-årsålder...

_________________________________________________

Hu för time-outbänken!

Först och främst TACK för programmet Barnen i allmänhet och de senaste om skamvrån i synnerhet.

Jag blev så upprörd att jag fick hjärtklappning. Jag har varit dålig på att titta på Supernannys och annat otäckt så jag har levt i den oskyldiga tron att sånt här inte finns mer, i alla fall inte i Sverige utom i undantagsfall. Men jag förstår nu att det är en slags trend. Hu!

Att man snyggar till det hela och kallar det ”time-out” gör ju inte saken bättre.

Jag har en vän som en bra bit över sin 60-årsålder dagligen lider av att ha blivit satt i en sån garderob.

Pionjärerna som startade förskolan talade om karaktärsdaning, berättar Ylva Mårtens i programmet. Att man vädjade till barnets samvete och ville skapa skuld om de gjorde fel, var ”stygga”. Då hade man ännu inte kunskaperna om hur ett barn ”berättar” att det inte mår bra.

Nu finns ju massor av kunskaper och forskning. Vart har den tagit vägen?

Varför dyker det här upp nu? Är det samma strömningar i samhället som vill ha strängare straff, hårdare tag? Är det samma människor som kallar ansträngningarna att skapa en skola för alla för flumskola?

Jag kan bli livrädd om religiösa och andra friskolor får börja införa sån här mörkermakt.

Och lika livrädd för vår nya folkhälsominister, den blida Maria Larsson som kallar deras supernannysatsning för ”goda morötter för goda beteenden”. Jisses, som om livet handlade om att uppföra sig.

Jujja Wieslander, författare

______________________________________________________

Skamvrå – för vem?

P1’s program om att en ny(?) skamvråepok är på gång, gjorde mig mycket upprörd. Har vår och kommande generation förlorat ”greppet” när det gäller (våra) barn? Minnen väcks till liv, från när mina egna barn var små och min skilsmässa från deras far och som han med barnavårdsutredares stöd såg till, att den också blev från våra barn. Jag blev utpekad, underkänd och svartlistad som mor. I den kris som följde blev mina sinnen uppmärksamma på sådant som förut gått mig förbi. Jag blev varse hur andra mammor – godkända(!) umgicks med sina barn. Och, det gjorde mig oftast förvånad, chockerad och gråtfärdig. Jag fick bevittna, hur barn misshandlades psykiskt av sina föräldrar, oftast mycket propra sådana – till det yttre. Jag färdades t.ex. en gång med buss på väg hem från min terapeut, som skulle hjälpa mig genomleva mitt separationstrauma, då några små ord från en liten flicka nådde mig från bänken snett bakom. Jag upptäckte en mor med sina två minderåriga döttrar. Den ena dottern verkade ängslas över något. Hon hade av allt att döma sagt något som inte föll hennes mor i smaken. ”måste jag sitta i mörka skrubben nu, när jag kommer hem”? undrar flickan. Jag trodde de pysslade med någon sorts lek. Mamman svarade inte, men hade förmodligen något uttryck i ansiktet, som endast döttrarna kunde se. Den oroliga dottern upprepade frågan om och om igen, medan modern mötte upp med tyst terror. Jag hade aldrig bevittnat något sådant tidigare och kände både harm, vrede och ångest över att bli varse att det säkert fanns flera familjer med liknande ”uppfostrings”rutiner.

Senare i livet bildade jag ny familj med en man, som så småningom berättade om ”mörka skrubben” i sin barndomsmiljö. Han försökte framställa det mycket odramatiskt men jag kände en blandning av förvåning och obehag.

Så råkade jag höra det aktuella radioprogrammet och kände hur adrenalinet rann till, speciellt när djursholmsmamman gav sig tillkänna och lät höra hur väl motiverad och väl skött deras skamvrårutiner var. Och! Så mycket kärlek hennes (och makens?) barn fick. Allt skulle gälla för att vara så jävla perfekt! Hon hade till råga på allt anmält sig själv till programmet och tagit emot programledaren i sitt eget ”rena” hus! Jag mådde illa! Och jag kan beskriva varför:

-          I barnens egna kommentarer skymtade något annat än mysig skamvrå och rik varm kärlek mellan föräldrar och barn i den rika villan.

-          I bussupplevelsen anade jag något kusligt svart i relationen mellan mor och barn.

-          I djupet av min andre mans medvetande sitter han i en mörk skrubb, utan att riktigt veta varför.

Jag ser denna uppfostringsmetod som en sorts sofistikerad pennalism, mest tillämpad i s.k. finare kretsar, där man inte besudlar sina händer med konkret aga minsann. Den har/får säkert också fungera som förfinad rumsren avreagering för föräldrar och som de på något sätt mår bra/njuter av för egen del.

Annika, Mor/mormor/farmor

____________________________________________________ 

Pippi är god litteratur

...men ganska omöjlig i möblerade rum. Vill vi fostra civiliserade, kultiverade människor - inte små näsvisa besserwissrar - så ska vi akta oss för att framställa Pippi som ett mönster. Lika litet som det odrägliga Grynet. Förresten apropå skamvrå och skarpa tillsägelser: Lille Emil flydde undan sin upprörda far och räddade sej till skamvrån snickerboa. Och han blev ändå kommunalråd, tror jag. Så, gott folk, fostra era barn med kärlek och öm tuktan och var inte så kategoriska med råd om att det ena och och det andra bör förbjudas

Gunnar Lossmann

_____________________________________________

Har lyssnat på Barnen!

Mycket  bra! Naturligtvis ska barnen inte kväsas/kränkas om man vill att de ska bli kreativa och företagsamma senare. Jag är själv uppfostrad med lydnad som så många andra på 50-talet. Läste då Pippi o det var befriande! Sen har jag själv fostrat 3 barn och tyvärr också försökt att få dem att lyda det är ju praktiskt o lugnt ofta. Har nu barnbarn som jag försöker ge mycket kärlek men ser ibland deras föräldrar mästra barnen till lydnad. Och när de varit hos mig många dagar blir det ibland högljutt och stökigt och även jag börjar kräva lydnad eller vad det nu är!

Nu till min fråga! Vilka metoder kan vi ge dagens föräldrar så att det blir mer rätt, kärleksfullt, lugnt och respektfullt åt alla håll så att både barn och föräldrar mår bra, utvecklas och orkar med livet och vardagens krav. Läste någon gång Anna Wahlgren att man ska behandla sina barn som man behandlar sina goda vänner men det glömmer man lätt i vardagen.

Helena

___________________________________________________

Hej!

Sitter just och lyssnar på programmet om Skamvrån. Tack för detta program! Det är verkligen i hög tid att vi uppmärksammar att barnens situation är mycket svår.

Den nedskärning, som skett under 90 - talet har inte tagit hänsyn till Barnkoventionen och vuxna har försvunnit ur barnens liv. Jag menar att det hänger ihop med kvinnornas frigörelse och det faktum att arbetet med barnen och vården tidigare skett utan betalning.

Lars H Gustavssons inlägg är helt fantastiskt. Vi får inte glömma den kunskap som finns om förskolans uppbyggnad och de metoder som ligger till grund för den. Maria Montessori och Ellen Key, som skrev boken Barnens århundrade, men även Fredrich Fröbel m.fl.som finns i förskolpedagogikens historia.

Jag är förskollärare och specialpedagog, som arbetat med vikten av kunskap i arbetet med barnen. Det finns mycket kvar att arbeta med,när det gäller detta, nu när vi ofta får höra krav på ordning och reda i skolan. Dialogen och samtalet för barns och människors rättigheter är av största vikt i vår tid.

Föreningen SAMBA är ett nätverk, som arbetar för att uppmärksamma barnens situation.

Jag håller på med en dokumentation av mina erfarenheter efter mitt avhopp från Barnomsorgen i början av nedskärningarna. Jag befinner mig nu i gränslandet mellan Företagare och arbetslös, Många inom barnomsorgen är sjukskrivna och arbetslösa efter all omorganisation och nedskärningar. De flesta är kvinnor, som gjort sitt yttersta för att hantera den ibland hopplösa situationen i arbetslivet. Det är en mycket komplex och svår fråga.

Tack för att ni tagit upp denna viktiga fråga i Barnen!

Hälsningar

Görel Almqvist

____________________________________________________ 

Hörde debatten i radio idag.

Vad jag hörde var det en synnerligen ensidig ”debatt” där alla tyckte likadant ”skamvrå/time out ska vi INTE ha”. Och många minnen från en förgången tid som jag inte tycker var tillämpliga på dagens samhälle.

Nej, skamvrå på daghem och i skola är nog ingen bra idé. Men det som visas i Nannyprogrammen i TV är ju i stället för aga (aga är som bekant tillåtet i USA och i många andra länder) i hemmet. Och att säga att det är ”kränkande” tycker jag är dumt. Vad får föräldrar egentligen göra om de ska undvika allt som kan upplevas kränkande av barnen? Inte får man skrika åt dem, inte får man skälla ut dem, inte får man ge dem ”time out”, inte får man kritisera dem, inte får man säga Nej till något, inte får man ta dem i armen för att hindra dem att slå sitt syskon el en själv etc.

Jämförelsen med vuxna är också synnerligen haltande. Man blir inte inlåst på rummet på jobbet om man gör fel, säger de. Nähä, men om en anställd vägrade göra som chefen sa, som hindrade sina arbetskamrater från att arbeta, som skrek skällsord åt chefen och arbetskamraterna, som spottade på och slog dem, som slog sönder möblerna etc, vad skulle hända den? Stor risk för att förlora jobbet, alltså att bli förvisad ur gemenskapen för alltid (i motsats till att bli förvisad några minuter) eller kanske åtalad. Uppför man sig illa, får det konsekvenser. Vi kan inte ge barnen samma konsekvenser om de vuxna, alltså är jämförelsen irrelevant.

Tills något rättsfall tagits upp i domstol, vägrar jag gå med på att ”time out” är en olaglig kränking. Dessutom, varje gång nån fördömer vad föräldrar gör för att uppfostra sina barn tycker jag vederbörande borde tipsa vad man skulle göra i stället.

Vad ska t ex en invandrarfamilj från en helt annan kultur egentligen göra? Här i Sverige är det förbjudet att aga barnen (helt rätt tycker jag). Men allt annat verkar också vara förbjudet för då kränker man barnen. Allt som gör barnen arga eller ledsna är ju tydligen kränkande. I Sverige får man låta bli att uppfostra barnen och hoppas på det bästa.

Maj-Len Ahlskog

___________________________________________________

Åkte bil och lyssnade på Barnen

Jag lyssnade på utsändningen om skamvrån i dag medan jag åkte i bil. Det kändes ganska tydligt, att dom som står bakom utsändningen verkligen tar barnen på allvar. Dom är empatiska med barnen. Det gäller även Lars H. Gustafsson, som jag uppskattar mycket för sitt klara medkännande syn.

Skamvrån är tillsammans med alle de andra medlen (förnedrande, kränkande, straffande) en länk i den till synes ändlösa kedjan av en socialisation, som bygger på att bli bra i att förtränga känslorna.

För mig som är född 1939 och har vuxit upp som en sårbar liten pojke under krigsåren i Tyskland hade denna utsändning en läkande verkan till och med i dag. En stor tack för det.

Holger Heide

___________________________________________________

Apropå skamvrån....

så tycker jag det är helt fel, men innan ni dömer ut COPE,KOMET osv så vill jag bara berätta att jag deltagit i ett KOMET- program (där time-out finns med i manualen), men där ledarna valde att inte lära ut time-out. Det fantastiska med KOMET var dock att inga föräldrar i gruppen behövde tillämpa gränssättning eller time-out eftersom de flesta problemen i familjen löste sig enbart genom positiv förstärkning och att föräldrarna tillbringade mer tid med sina barn!

Pia Laurin

____________________________________________________ 

Barn är inte vuxna

Någon finkänslig psykolog sa i programmet att man ska inte göra mot barn som man inte skulle göra mot vuxna. Om en vuxen kastar grejer på andra, slåss eller beter sig som barn, då blir man visst omhändertagen, antingen som psykfall eller som brottsling. I så fall skamvrån heter fängelse. Man kan diskutera om det behövs bestraffning eller inte, men barn beter sig inte som vuxna, följaktligen är man tvungen att använda metoder som man inte skulle använda mot vuxna. Och tvärtom: om en vuxen beter sig barnsligt, då kan mandra på sig straff som de flesta vuxna klarar sig utan. Rädslan att fostra och ibland  straffa barn syns tydligt på Stockholms gator på kvällen.

Ivan Bogardi

___________________________________________________

Skamvrån!

Vad är det som händer i Sverige? Har vi fullständigt tappat  kontrollen över oss själva. Varför söker vi desperat efter enkla  lösningar? Har vi inte tid att vara föräldrar längre, inte ork, inte intresse?

Ja, barn är i föräldrarnas våld det har vi kunnat läsa mer än en  artikel om. Vad är det budskap som trummas in i barn. Du är dålig. Du är så dum så det är ingen ide att tala med dig för du fattar inte.

Hur menar man att barnen från skamvrån skall kunna bete sig vettigt när föräldrarna inte är där. De har inte lärt sig tänka. Bara lyda, föräldrar finns inte för att straffa barnen. De finns för att förklara, lotsa, hjälpa. Men det har vi tydligen inte ork och tid med längre. Ego-föräldrarna.

Visst kan man hindra barn från att drunkna genom att aldrig låta dem gå nära vatten. Men är det inte vettigare att lära dem simma.

Visst kan man hindra dem från att råka ut för en olycka i trafiken genom att förbjuda dem att gå ut på gatorna. Men är det inte vettigare att lära dem trafikvett. Självklart förstår barn när man förklarar för dem varför de inte får göra vissa saker eller måste göra andra. Om vi ger oss tid att förklara. 

Vill vi verkligen ha barn som tvivlar på sin egen förmåga  och är ögontjänare?

Ingalill Enbom

___________________________________________________ 

Skamvrån är helt OK

Maken till flummare som tydligen anser att fostran är onödig får man leta efter bland vuxna.

”Kränkt” är ett missbrukat ord ”liksom” . I Japan är Astrid Lindgren ett avskytt namn - låt oss få balans och mer samhälleligt ansvar i debatten.

Erik Axelsson i Sandviken

____________________________________________________

Bestraffa vuxna och barn?

Av en slump lyssnade jag på senare delen av programmet om skamvrån. Där anförde en intervjuad expert  som argument mot skamvrån att man inte skall utsätta barn för bestraffningar som vi inte skulle utsätta en vuxen för. Enkel och bra regel för barnuppfostran eller …?

Låt oss en stund reflektera över vilka bestraffningar som tillämpas mot vuxna.

På en arbetsplats bestraffas oacceptabelt beteende med muntlig eller skriftlig varning och därefter uppsägning eller avsked. Vad skulle motsvarigheten i barnuppfostran vara? Varning och sedan för alla framtid indragen veckopeng?

I samhället ställs den som misstänks ha begått ett brott inför rätta. Om brottet är av ”allmänt intresse” eller den misstänkte råkar vara en kändis inleds ett fullt lagligt mediedrev vare sig personen är skyldig eller inte. En värre skamvrå kan man knappast tänka sig. För den som fälls i domstol kan straffet bland annat bli böter eller fängelse. Hur skall det översättas till barnens värld? Konfiskerade sparmedel respektive rumsarrest?

Den vuxne som sätter sig till motvärn mot samhällets rättsskipning blir med våld omhändertagen av polis. Han/hon riskerar till och med att bli misshandlad med batong eller i extremfallet skjuten till döds. Jag vill inte ens tänka mig vad motsvarigheten för barn skulle vara. Med det här som bakgrund ställer jag mig mycket frågande till att ha behandlingen av vuxna som rättesnöre för barnuppfostran.

Det ställs stora krav på moderna föräldrar. Med övermänsklig självbehärskning och psykologisk fingertoppskänsla skall man ta sig förbi alla svåra situationer man ställs inför. Några egentliga maktmedel att falla tillbaka på har man knappast.

Det vore intressant om ni ville ta upp följande två exempel till diskussion i ert program:

1) Du veckohandlar i en stor livsmedelsaffär. Du har med din treårige som Adam. Nu står du med full shoppingvang i en lång kassakö mellan två höga godishyllor. Adam säger att han vill ha godis. Du säger nej, för du vill inte etablera en vana som är dålig både för hans tänder och för hans hälsa i övrigt. Adam börjar skrika. Du argumenterar med honom. Plötsligt sparkar han till den ena godishyllan. Hundratals godispåsar rasar ner på golvet. Samtidigt börjar Adam tjuta som om han satt fast. Alla stirrar på er. Vad gör du?

2) Din dotter Susanne är tretton år. På senaste tiden har hon flera gånger kommit hem senare än ni kommit överens om. Nu är det fredagskväll och hon vill gå på stan med sina kompisar. Du har fått veta att en av dem, en några år äldre kille, nyligen blivit tagen av polisen med hasch i fickan. Du säger till Susanne att hon skall vara hemma klockan 23. Hon vägrar. Ni argumenterar en stund. Då skriker Susanne: ”Jag kommer hem hur sent jag vill! Jag skiter väl i dig, djävla kärring!” Hon drar på sig skorna och rusar på dörren. Vad gör du?

Med vänlig hälsning

Bengt Hällgren, fyrbarnsfar

_____________________________________________

För stressade föräldrar!?

Lyssnade på Sveriges Radio P1 om att sätta barn i skamvrån då de gjort något som inte passar dagens stressade föräldrar.

Barn är små människor, livliga, kreativa, känsliga och större realister än många gånger vuxna människor! Hur skulle du som förälder reagera om barnen satte dig i skamvrån för att du inte håller vad du lovat, inte är konsekvent, glädjeskriker när du kommer hem från jobbet för att det är så skööönt att komma hem, leker i snön och kommer in med blöta kläder (minns du snöängeln och snögrottorna?), ja, listan kan göras lång.

Att sätta barn i skamvrån är en kränkning som sitter i hela livet! Det är att lägga skuld och skamkänslor på små människor som kan förfölja dem livet ut. Jag vet för jag är själv ett sådant barn.

Mobba inte era barn! Prata med dem redan i vaggan, lyssna på dem och förklara varför man gör ”si eller så”. Ge barnen mycket kärlek och omtanke och stort tålamod.

Du får tusenfallt tillbaka och dina barn blir harmoniska och självständiga barn. Vilka underbara barn och barnbarn jag har fått som aldrig suttit i skamvrån!

med vänlig hälsning

Laila Husén i Uppsala

_____________________________________________Hej! Tack för att ni tog upp företeelsen skamvrån!

Jag kom i kontakt med detta hemska påhitt redan för 5-6 år sedan då jag i mitt dåvarande arbete som förlagsredaktör (nu pensionär) arbetade med litteratur om barn med adhd. Flera svenska experter föreslog då att förlaget skulle låta översätta amerikanska böcker med råd till föräldrar med barn med adhd. Böckerna var upplagda enligt beteendetränande belöningsmetodik.

Man kunde förstå att råden säkert fungerade och kanske var nödvändiga för mycket gravt störda barn. Men så kom man då till kapitlet Bestraffning. Det var otäckt att läsa om de bestraffande metoder, bl a skamvrån, som dessa högt uppsatta doktorer kunde föreslå. Jag och mina kolleger avstod från att översätta böckerna. Vi tyckte inte de passade för en svensk marknad. Dessutom ansåg vi att råden inte var förenliga med svensk lag.

Flera år senare såg jag delar av Nannyprogram och förskräcktes av metodiken. När jag nu hör den äppelkäcka doktoranden som förespråkar skamvrå och förstår att förskolor tagit upp idén så blir jag mycket upprörd. Lars H Gustafsson var naturligtvis mycket bra i ert program. Jag hoppas människor vaknar och stoppar vansinnet. Jag anser fortfarande att dessa kränkningar inte är förenliga med lagen mot barnaga som även förbjuder psykisk misshandel.

Själv är jag så gammal att jag började skolan 1948. Då hände det fortfarande att lärarna slog barnen men skamvrån fanns inte i vår skola.

Med vänlig hälsning

Ninni Ericsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".