Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Stora och små julminnen

Publicerat torsdag 7 december 2006 kl 16.58

Tack Kära Lyssnare för alla era mail och brev! Vi fyller på så fort ni skickar in flera julminnen.

Julaknudor - ett gammalt julhyss

Jag skickar ett litet julminne från en jul på 1940-talet i den lilla göingebyn Slättsjö i norra Skåne. Det var sed i byn på den tiden, att julen inte bara firades hemma utan även tillsammans med grannarna, i vårt fall de yvå närmaste granngårdarna.

Efter julmaten hemma tog vi upp en gammal sed med ”julaknudor”. Det bestod i att man lade in någon liten ”klapp” i ett paket och smög ut för att ta sig osedd fram till grannens dörr och kasta in den utan att bli fasttagen av husets folk. ”Straffet” i så fall var att bli inbjuden att smaka något gott, men det var ”förnedrande” att bli fasttagen....

Just den här julaftonen var jag, nio år, grannflickan, som var åtta år äldre, och min faster på väg till den tredje granngården, som låg c:a en km uppe i skogen. Det var mörkt i skogen, inga gatlyktor här inte.

När vi kom fram, smög vi oss fram till köksdörren och kastade in den lilla ”klappen” med ett brak. Sen rusade vi i full fart neråt vägen för att undkomma...Det vi inte hade tänkt på var, att det fanns en dörr till i huset. Därifrån störtade husets unge snabbe svärson ut för att fånga oss... Och naturligtvis var det mig, som var yngst, han fick tag i och förde in i huset i triumf....

Vilken förnedring, hela resten av julkvällen var förstörd för mig, trots de goda kakorna jag blev bjuden på. Min jämnårige klasskamrat bodde i huset, och det gjorde kanske att det kändes lite extra förnedrande...

Seden att kasta in ”julaknudor” var gammal i bygden. Det fanns många dråpliga historier om hur det kunde gå. En gång var det någon som slängde in ett inlagt vedträ i paketet i ett kök. Det bar sig den gången inte bättre, än att vedträet träffade gårdens husmor, där hon stökade i köket. Och det gjorde förstås rejält ont...

Adventshälsningar

Ingrid Engvall

___________________________________________________

Julgrälen

Minns mina barndoms jular med blandade känslor.Visst var det roligt med julklappar och lite extra gott att äta,särskilt mycket uppskattade jag risgrynsgröt och apelsiner, vilket vi inte fick så ofta.Men, och nu kommer ett verkligt stort men.

Julen kostade mer än min grovarbetande pappa hade råd med. Julen innebar bekymmer för honom och mamma.Och ur detta kom julgrälen. Redan på jag la mig på julafton började jag lyssna efter mina föräldrars röster.Skulle dom bråka den här julen också? Nu undrar jag om barn i dag upplever gräl i sina familjer i samband med julhelgen? Om det grälas mellan föräldrarna;vad grälar de om? Hur känns det för barnen att höra dessa gräl?

Astrid 65 år,

som önskar både små och stora en fridfull jul.

______________________________________________

Gökuret i salen

Jag är fyra år och leker med korten i ”Löjliga familjen” på golvet i min farmors kök. Bredvid mig står farmors Singer trampsykaskin, och jag lägger upp mina favoritfigurer på trampan. Just nu tror jag att jag tycker mest om ”Fröken Rattman”.

-  Nu Kerstin, ska vi gå in i finrummet och sätta igång gökklockan, säger farmor plötsligt. Jag är inte sen att resa mig, för jag vet vad det betyder. Fast jag ännu inte upplevt så många jular, vet jag att detta är upptakten till julfirandet.

Farmor tar sin svarta schal över axlarna och går genom matrummet, där det sprakar ljudligt i kakelugnen. Dörren till finrummet är stängd, och när hon öppnar känner jag den lite unkna kyliga lukten därinne. Finrummet står oeldat hela vintern utom under jul-och nyårsfirandet. Jag fryser i min kofta eller också ryser jag av välbehag inför det som ska komma. Nu går farmor fram till gökklockan som stannat på något klockslag som jag inte kan avläsa. Hon får ingång klockan och jag hör dess välkända tickande. Farmor för den långa visaren uppåt så at göken kommer ut och ko-koar vid varje jämt klockslag. Sista gången hör jag fem ko-ko.

Sedan för farmor den långa visaren neråt till något som de vuxna visst kallar halv sex. Mig gör det detsamma vad det heter – jag är lycklig för att klockan går och undrar om farmor ska göra fler förberedelser. Jodå, hon går fram till den vackra kakelugnen och börjar prassla med tidningspapper som ska hjälpa henne at få vedträna att brinna. Det tar en stund innan hon får fyr, och det är jag bara glad för – jag vill stanna kvar i finrummet och tänka på hur härligt det kommer att bli att sitta där på julafton och öppna paket i soffan, soffan som farmor är så rädd om. Jag kanske skulle våga mig på att krypa upp i den nu och provsitta, men farmor är tydligen nöjd med brasan och säger att vi ska gå därifrån. Jag traskar villigt med och tänker på att farmor säkert tar in granen i morgon. Sedan klär hon den med glitter och små stearinljus och sätter en hink med vatten bredvid – ifall det skulle ta eld i granen under julen.

Året är 1935, och ännu återstår många jular hos farmor i Rydöbruk i Småland.

Med vänlig hälsning

Kerstin Digmar

____________________________________________________

Pulkaåkning och grötlunch

Hörde just på radion att ni ska ta upp barndomsminnen om jular. Jag är 42 år idag och har många julminnen som utmärker sig genom att det är lugn, ro och familjetid. Mina mor och farföräldrar fanns i Skåne och Danmark och min familj -mamma, pappa och 3 syskon- bodde i Sigtuna. Detta ledde till att vi alltid firade en liten familjejul utan att behöva fara runt och passa tider. En julhelg bestod visserligen av många gäster som kom på lillejulafton eller på julaftons förmiddag men det viktigaste som jag vill ge mina barn idag är hemmamyset.

Julaftons morgon började med att smyga ner för trappan och titta på granen som föräldrarna klätt efter att barnen gått och lagt sig. Gott om tid att titta på adventskalendern och jullovsmorgon. Lång härlig frukost och förmiddagskaffe när traditionsgäster dyker upp. Kanske pulkaåkning eller skridskotur om väder tillät. Grötlunch och alldeles för många timmar att gå och titta på paketen som ligger och väntar under granen. Kalle Anka klockan 15.00 och sedan i ilfart till kyrkan för att hinna vara med på julspel var också en tradition.

Julaftonskvällen bestod av mycket god mat och en fantastiskt lång väntan på julklapparna. Det skulle nödvändigtvis diskas efter maten så vi hann med juloratoriet från skivspelaren och en hel del choklad och godis. På kvällen fick vi äntligen öppna julklapparna. Det var faktiskt lika spännande att öppna sina egna paket som att se hur de andra skulle ta emot de små alster man gjort i slöjden eller köpt på stan. Efter paketöppning satt vi kvar framför brasan och njöt av julljusen i vintermörkret. Det allra bästa var att gå och lägga sig med de nya julklappssakerna uppradade bredvid sängen.

God Jul önskar

Hanne Uddling

____________________________________________________

Jul på Grönland

Jag är varken ett barn som skall berätta om mina jular eller en vuxen som vill berätta om sin barndoms jular utan en vuxen som vill berätta om ett par jular i vuxen ålder. Men då jag hörde ert upprop kunde jag ändå inte låta bli att skriva och berätta om mina jular på Grönland. Under några år levde jag på nordvästra Grönland och där hade jag mina bästa jular. Julen handlade där mycket om att vara tillsammans och väldigt lite om måsten. Det handlade mycket om ljus i mörkret och på norra Grönland rörde det sig om verkligt mörker. Under hela december månad var det mycket mörkt då solen gått ner redan i slutet av oktober. Men december var ändå en ljus månad på grund av julen.

Jag levde med en man som hade åtta syskon och familjen var viktig så vi var mycket tillsammans och under julen var vi mer tillsammans än vanligt. Julmaten var bara viktig för oss eropéer, vi var ett par som var ingifta i släkten, så några av oss samlades (oftast hemma hos oss) och åt en blandning av svensk, dansk och grönländsk mat.

Ett år åt vi isbjörnsstek med glaserade potatisar och sås från anka, det är nog fortfarande min största matupplevelse. Kanske var det så gott för att jag inte förväntat mig något. Senare på julaftonskväll gick vi till min mans storasyster som köpt en stor gran, som flugits in med helikopter och därför var rysligt dyr.

Granen stod i hennes lilla hus på 50 m2 och där samlades vi allihop. Med barn och vuxna blev vi lite drygt 20 personer. Så blev det julklappsutdelning. Tidigare under december hade vi lagt lappar med allas namn i en kruka och sedan dragit var sitt namn på en person att köpa eller göra en julklapp till. Alla fick var sin omtänksamt uttänkt julklapp, som delades ut och öppnades medan alla såg på under hurrarop.

När julklappar delats ut, var det dans runt granen. Samvaron inne i huset avbröts då och då av att en grupp sångare stämde upp utan för fönstret och vårt stoj hyschades ner och vi lyssnade i andakt till sången, samtidigt som vi gissade vem det var som sjöng. När dansen runt granen och julklappsutdelningen var över följde några av sällskapet med sångargruppen runt byn eller bildade en egen grupp för att gå ut och sprida ljus i mörkret.

Inga Björk, som numera är bosatt i Härjedalen.

___________________________________________________

Julen i prästens hus

Jag är prästbarn. Under en längre tid har jag tänkt att jag skulle vilja ta kontakt med andra prästbarn – i alla åldrar. Julen i en familj där en förälder är präst blir inte alltid så rolig för barnen - om föräldern väljer arbetet och församlingen framför familjen.

Det är säkert bättre nu än förr. Det var säkert olika i staden och på landsbygden. Det är ju skillnad på om man är flera präster som kan turas om att arbeta eller om man är den enda i församlingen. Men jag tror fortfarande att det kan vara svårt att växa upp som prästbarn.

Det är en speciell situation. Du är liksom en offentlig person, även som liten. Du lär dig att möta människor från alla olika bakgrunder – fattig som rik. Utstött som upphöjd. Du nickar och ler, samtalar, lyssnar och får ta del av förtroende. Även som barn. Du blir statist och hjälpreda i din förälders kontakt med församlingsborna. Vem som helst kan ringa när som helst. Mitt i natten kan din förälder vara jourhavande präst och på julen blir kanske de hemlösa viktigare än du och dina syskon. Du lär dig att alltid finnas till hands för andra. Att det alltid är någon annan som är viktigare.

Ett vuxet prästbarn

____________________________________________________

Julspänning

Julen ja, den har sin egen historia. Ni sa ju att det går bra att skriva även om det som inte är så glada minnen. Tyvärr minns jag barndomens jular precis så, inte så glada. Min far led av sitt tvångsmässiga drickande. Alkoholismen sänkte sin skugga över julen och påverkade hela familjen. Som barn väntade jag på julen, klapparna och godsakerna. Jag är känslig och kände även av det andra starkt. Det andra var en särskild julstämning, vi kan kalla den julspänning. Det handlade om att hålla masken och dölja för släkten, som var djupt religiös, fars drickande.

Detta började långt innan julen kom. Mor önskade att allt skulle vara lyckligt. Hon förberedde sig hektiskt med att städa. Städa undan allt som kunde väcka anstöt hos släkten. Det kunde vara tidningar, prydnader och tavlor. De gömdes undan. Hon förmanade och bönade och bad, bråkade och tjatade på far att han skulle hålla sig nykter. Hon gick så upp i allt detta att hon blev frånvarande för oss barn – precis som far redan var.

Själv förberedde jag mig på mitt duktiga vis. Jag kokade knäck, bakade pepparkakor, gjorde julpyssel. Det var kul men lite ensamt. Sen när släkten och julen väl kom så var det svårt att låtsas som att den dritfulla pappan var helt normal. Vi försökte så gott vi kunde. Men jag upplevde ingen julefrid. Det var rätt skönt när julen var över.  

Nu som vuxen upplever jag jularna på ett helt annat sätt. Tillsammans med min egen familj, man och barn är julefriden här. Vi har mysigt tillsammans. Dofterna, paketen, spela spel och knäcka nötter. Vi får vara dem vi är och behöver inte dölja något eller spela teater.  

Men som ett brev på posten kommer till mig varje år innan jul  - just julångesten! Det är de gamla minnena som spökar och som jag får leva med. Men de får inte förstöra julen i  min familj.

Signaturen Julefrid

____________________________________________________ 

Skyltsöndan på 1940-talet i Västergötland

Skyltsöndan! Det började med skyltsöndagen Andra Advent. Från butikernas skyltfönster togs stora bruna papper bort och alla trängdes på isiga trottoarer för att se roliga och påhittiga skyltningar. Vi gick från affär till affär. Byggen av Mekano, leksakståg, dockar och bilar vi önskade oss. I godisaffären , de mest underbra julgranskarameller i silkespapper med bokmärken på. Aldrig kunde jag göra så fina!

På Annadagen den 9 december lade mamma den torkade lutfisken i blöt i en oval balja nere i tvättkällaren. Där stod också den läskiga tomten. En 35 cm hög figur, gjord av någon slags keramikmassa. En tomtenisse egentligen, med påmålad grön blus, blått förkläde, röda trikåer, röd toppig luva och svarta platta skor. Han såg både arg och snäll ut, både gammal och ung på samma gång. En spetsig uppnäsa och rödmålade läppar.  

Till julafton flyttades han upp. Julgranen togs in och kläddes dan före dopparedan. På julaftons morgon var det julmusik i radion, tända ljus och vi fick julböcker att läsa. Väntan för oss, fullt upp för mamma.

Mitt på dan åt vi jullunch med dopp i grytan, vörtbröd som låg en stund i skinkspadet. Julskinka förstås, bruna bönor, grynkorv, fläskkorvar, grönkål, köttbullar, rödbetssallad, kalvsylta, hembakade brödkakor, ostar, god senap som pappa gjort. Sill förstås. Julmust. Svagdricka, i en träkagge med brun stor glasflaska fanns alltid i källaren. Öl.

Eftermiddagskaffe med julkakor och julgodis. Nötter, fikon och dadlar. Vid 17-tiden kom tomten med sin stela ansiktsmask, vi såg ögonen glänsa därbakom. På kvällen var det mat igen!! Lutfisken fram med bechamelsås, kokt potatis, gröna ärtor och senap. Och efter det serverades risgrynsgröt fint dekorerad med diagonala rutor av malen kanel. De vuxna pratade, vi barn lekte med våra leksaker eller spelade spel – Kina-schack med träkulor. Vi kysste farmor god natt, hennes kind var len och skrynklig som ett vinteräpple, som de vi förvarade i trälådor i matkällaren.

En nyårsafton besökte vi släktingar ute på landet, på en gård. De hade hundar och en valp som hade blivit över. Den var glad och tillitsfull. Den hoppade upp till oss barn. Så småningom förstod vi av de vuxnas prat att den måste bort. Och frampå kvällen var karlarna ute på gårdsplanen. Ett skott, ett gevärsskott small av i nyårsnatten. Hunden levde inte mera, den glada, fina, livliga hunden. Hur kunde de vuxna göra så? Det var nyårsfest och många barn var där. 

Julen avslutades den 13 januari med julgransplundring – julgransruste som vi sa i Västergötland. Då var vi på Skara Stadshotell i stora salen. Vi hade sammetsklänningar, Ulla britt en blå och jag en  grön. Halskedjor med hängen i slipat glas som skiftande i regnbågens färger. Ringlekar, fiskdamm och innan vi gick hem kom en tomte med en säck full med påsar. Det luktade så gott i de där påsarna. Gott godis, en apelsin och prassliga julgranskarameller. Sen var det vardag igen och vi var ute och slickade på istappar och åt snö fast de vuxna sa att vi kunde få barnförlamning.

Inger Norén-Larsson

_____________________________________________

Min barndoms julafton på 40-talet.

På julaftonen morgon vaknade jag i kökets utdragssoffa med en förväntan då far och mor, efter det att vi barn somnat kvällen före, gjort jul med väggbonader, tomtar,girlanger m.m. Med lukten av nyfernissad korkmatta och pepparkakor och choklad på säng, så var den efterlängtade dagen äntligen inne. Havrekärven för fåglarna sattes ut på förmiddan och så småningom kom granen på foten och ställdes på sin plats i det stora bondköket. Då kom den kära gamla lådan fram med glitter, flaggor, konfekt och en blå klocka av glas som alltid var med. Stjärnan i toppen ej att förglömma. De små blanka ljushållarna för stearinljusen skulle på plats och efter det att mor och far kommit in från lagårn och julmiddan med hemlagad julmat från den slaktade julgrisen, lutfisk från den hemlutade långan och risgrynsgröten avnjutits då tändes granen med de levande ljusen. Efter att far läst julevangeliet kom då äntligen tomten med paket till de snälla barnen. De flesta paketen var mjuka med kanske hemstickade vantar och sockar och möjligen något hårt paket med någon leksak. Och min barndoms jular var alltid snörika…

Thorvald Svensson

_____________________________________________

En julafton i början av 1950-talet

När jag var barn under andra halvan av 1940-talet och början av 1950-talet tillbringade mina föräldrar, min bror och jag alltid julaftonskvällen hos min mormor och morfar. Där, i deras kök, samlades mina tre mostar och min morbror med familjer år efter år. Kusinerna blev fler och fler. Jag själv var det sjätte barnbarnet men innan traditionen att fira jul hos mormor och morfar tog slut var vi tolv kusiner. Det hände att någon av mostrarna firade jul hos sina svärföräldrar men det blev ganska fullt runt mormors köksbord i alla fall. Jag tyckte på den tiden att bordet var näst intill oändligt stort. Nu står samma bord i mitt kök. Det verkar ha krympt men drar man ut det så mycket det går får 18 personer utan vidare plats att sitta och äta samtidigt. Jag har visserligen inga minnen av att vi någonsin åt något på julaftnarna men rimligen åts det en hel del på själva julaftonen på en bondgård.

En vinter kom ingen snö. Jag kände mig orolig över om det verkligen kunde bli jul utan snö. Lite snö kom det då och då men den smälte bort och kvar blev bara isfläckar på vägen till mina morföräldrar. När julaftonen var inne lastade vi julklapparna på en sparkstötting som halkade sig fram mellan isfläckarna. Det slog gnistor runt medarna varje gång vi fått upp farten lite när en isfläck var av det större slaget och vi sedan slog i en sten som stack upp ur den frusna marken. Inte ens under sparkfärden till mormor och morfar kände jag mig helt säker på att det skulle bli julaftorn som vanligt. Det var ju ingen snö.

Jag kommer inte ihåg vilket år som denna snöfattiga jul inträffade. Kanske var det samma år som en av mina småkusiner blev skräckslagen. I så fall måste det ha varit 1951 eller möjligen 1952.

Som vanligt var mormors kök välfyllt av släktingar. Alla barnen var fulla av förväntan. Skulle inte tomten komma snart? Vi barn gick och kikade ut genom fönstren åt än det ena, än det andra hållet. Plötsligt ropade alla som var stora nog men inte för stora att ropa: Nu är tomten här! De kusiner som uppnått tonåren höll sig lite tonårslagom avmätta. Tomten kom mycket riktigt gående upp längs en liten gångväg eller snarare stig som gick tätt utmed huset. Just där stigen var närmast huset fanns ett av köksfönstren.

Pappan till en av småkuserna ryckte upp sin lilla flicka för att hon, trots att hon var bland de allra minsta, skulle kunna se tomten där utanför fönstret. Just när pappan fått flickan alldeles intill fönstret säkerligen på bekostnad av någon av de lite större kusinerna lutade sig tomten mot fönstret. Lillkusinen och tomten befann sig verkligen öga mot öga. Detta blev för mycket för lillkusinen. Hon uppgav ett skrik som inte var av denna världen och hon gick inte att stoppa. Bättre blev det inte av att tomten snart stod i köket. Flickan skrek och skrek. Min moster måste ta ut henne från köket men hon fortsatte att skrika. Tomten såg lite villrådig ut.

Julklappsutdelningen tog sin tid med cirka tio barn närvarande. Även föräldrarna fick ett och annat paket. Paketen tog så småningom slut. Efter en del procedurer med tomten i centrum gick tomten och stängde dörren efter sig. Jag kommer inte ihåg hur denna julafton slutade men lillkusinen måste rimligen ha lugnat ner sig. Förmodligen drog vi hem ungefär samma saker på sparkstöttingen som vi tidigare på kvällen haft med oss. Men jag har ett svagt minne av att man höll denna lillkusin på behörigt avstånd från tomten under jularna som följde.

Annika Rullgård

_____________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".