Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Julminnena tar aldrig slut ...

Publicerat tisdag 19 december 2006 kl 11.09

Lyssnarnas julberättelser fortsätter att dimpa ner i Barnens brevlådor. Var så goda! Här blandas både roliga och mindre roliga minnen.

Ur en nyutkommen bok ”Mitt liv som mongol, kines och svensk” av Evert Marthinson 

Julafton 1943 var kall och ganska snöfattig. Tidigt på morgonen upptäckte pappa några svarta prickar vid horisonten.

– Inte nu igen, sa han förtvivlat. Mycket riktigt. Efter ett par timmar körde ett par lastbilar fullastade med japanska soldater upp framför stationens huvudingång. Som vanligt rusade de in i matsalen, satte sig med sina vapen på stolarna och en del fick stå utefter väggarna. Pappa och mamma, som var höggravid, fick stå vid dörren, och så började förhöret. Frågorna haglade, och många var helt oväsentliga och ställdes bara för att man skulle visa sin makt. Till sist ombads pappa att hämta radion. Det var inte nyttigt för mina föräldrar att ha en radio, tyckte man. Efter ett par timmars intensiva förhör, lämnade japanerna stationen. Radion följde med, den såg vi aldrig röken av mer. Innan de åkte hade de, som vanligt, blivit bjudna på fårsoppa och bröd. De fick äta så mycket de orkade.

Nu var vi helt isolerade från övriga världen, mer än tusen mil fågelvägen ifrån Sverige. På stationen var bara mina föräldrar och tant Vivan. Tant Gerda hade en tid innan farit ner till Peking. På kvällen samlade vi alla mongolerna på stationen till en liten fest. Mamma hade dekorerat missionshuset så trevligt som möjligt med pappersgirlanger i röda och gröna färger. Efter gudstjänsten delades en enkel julklapp ut till alla mongoler. Man fick ett par nävar jordnötter var. Alla ville att pappa skulle dela ut, för han hade så stora händer, tyckte man.

Efter julfesten i missionshuset firade vi vår egen jul. En grön bordsgran, som bestod av två träskivor med ljushållare, som trätts ihop till en julgran, stod på bordet. I granen fanns ett antal julgransljus. Ett snöre med många svenska små flaggor hängde över dörren, och tomtegubbar urklippta i papper stod lite varstans. Flera ljusstakar med ljus lyste upp rummen.

Det var så högtidligt, att för en gångs skull slippa de osande fotogenlamporna. I matrummet dukades det upp nybakat bröd och risgrynsgröt, något man endast fick till jul. En julskinka, gjord av oxkött, stod garnerad på bordet. Julkorven, som jag hade stoppat med köttkvarnens hjälp, låg kokt på ett stort fat. Mamma, som med enkla medel kunde få fram så mycket gott, stod med sitt nystrukna förkläde och önskade God jul. Det var krig och oro i världen, men inte förstod jag då det allvarliga i den situationen. Allt var spännande och färgrikt så här vid juletid. En gång blev det så spännande, att jag blev sjuk dagen före julafton. Pappa var tvungen att ge mig en julklapp i förväg för att jag skulle bli lugnare. I en hel vecka hade mamma och barnhemsflickorna städat hela huset. Allt var skinande blankt och fint.

Dagarna före jul hade vi till och med badat. Ett stort sittbadkar i zink togs in på pappas arbetsrum och fylldes med varmt vatten. Jag fick bada först, och sedan fick pappa och mamma bada i samma vatten. Det gick åt mycket kogödsel och fårtorv för att värma upp så mycket vatten. En mongol hade nog dött om han badat, tror jag. Mongolerna ansåg, att det inte var nyttigt att tvätta sig för mycket och särskilt inte hela kroppen på en gång.

Dagarna före jul såg jag att mamma sysslade med något bakom spisen i pappas arbetsrum. Hon hade något i en raggsocka. Plötsligt hördes en knall, och en stråle av någon sorts vit vätska sprutade uppåt väggarna mot fönsterna och de nytvättade gardinerna. Hon ropade: – Gode Gud, och fick till slut bukt med strålen. Hon höll en flaska i handen, som var nästan tom.

Några dagar innan hade hon blandat lite deg från föregående bak och några andra ingredienser i en flaska för att framställa jäst. Jäst fanns ju inte att köpa, och hon hade gjort det många gånger. Nu hade det jäst alldeles för fort. Därför flög korken, med en smäll, ur flaskan, och jästen sprutade utöver hela rummet och upp i taket. Flera dagar före jul kom mamma med en chokladfigur, inköpt i Peking. Figuren föreställde en söt liten flicka med en ovanligt stor mage. Jag fick titta på figuren, och mamma lovade, att jag skulle få äta upp den på julafton. Till dess fick jag inte röra den, och hon placerade figuren högst uppe på ett skåp, med glasdörrar, i vardagsrummet.

Det var ju spännande, och choklad hade jag inte smakat på länge. Ibland fick jag lite chokladpulver, som blandades med lite socker och några droppar vatten till en chokladröra, men en chokladfigur hade jag aldrig sett. Det var ju frestande att titta på den lite närmare. En dag blev frestelsen för stor. Jag hämtade en stol, och på stolen la jag en sockerlåda av trä. Det hela var inte högt nog, så jag fick sätta en pall på toppen för att riktigt nå upp till figuren. Den luktade väldigt gott, och innan jag riktigt visste hur det gått till, så var det ett stort hål i figurens mage och en massa choklad runt munnen på mig. Genast förstod jag, vad jag gjort och blev förlägen och lite rädd. Jag vände figuren med ryggen ut mot rummet och gick ner från min rangliga ställning.

Det var snopet, att jag gjort något som var otillåtet, och jag ville inte se på figuren mera. När julaftonen var inne, skulle jag ju få figuren. Mamma sträckte sig upp efter den och blev naturligtvis mer än förvånad över att se det gapande hålet i flickans mage. Snopen fick jag figuren, men den smakade inte så gott, tyckte jag. När vi hade spelat några skivor på grammofonen och läst julevangeliet, försvann mamma utan att jag märkte det.

Rätt vad det var knackade det hårt på dörren och in trädde en tomte. Han hade inte någon luva utan en orangeflammig sjalett. Tomten såg mycket gammal ut, särskilt vid munnen. Han liknade mest en gammal gumma. Han undrade om det fanns några snälla barn, och det fanns det ju. Till julklapp fick jag julen 1943 en ny blyertspenna, en något använd börs, en ny ovikt mongolisk dollarsedel och en ask med tomtebloss. I en gammal koffert som någon missionär hade lämnat kvar, hittade pappa en ask med tomtebloss. Jag hade aldrig sett sådana i hela mitt liv, så det var ju min bästa julklapp. Tomten bjöds på en stor portion gröt, som tant Vivan serverade. Han hade all möda i världen att få ner all gröt, då han alldeles nyss hade ätit sig mätt. Tänk att jag inte kände igen min mamma, som var tomte. En förklaring kunde vara, att hon hade sjalett, och att hon tagit ut sina löständer. Det var en stor händelse för mig att få tända ett tomtebloss för mina mongolkamrater, som inte nog kunde beundra detta stora underverk. Sorgen var stor när det sista blosset slocknade för alltid.

_____________________________________________ 

Bjällran klingade

Jag föddes 1938 och växte alltså upp under andra världskriget. Det var ransonering på viktiga förnödenheter och allt skulle sparas på. Men jularna betydde något extra. Jag minns plommonspäckad fläskkarré, mums! Och kanske några apelsiner, äpplen och knäck. Mamma lät mjölken stå i kallskrubben över natten. På morgonen skummade hon av grädden till knäcken, som skulle kokas. Men nu till ett av de vackraste minnena:

Pappa lånade Bojan av Bengt,

Risslan med fällarna likaså.

Jag bäddades ner

Mellan farmor och mamma,

Pappa smackade

Och Bojan började dra.

Bjällran klingade, snön var ren och vit,

och rök kom ur Bojans näsborrar.

Vägen ner mot älven lutade brant.

Dosseringen var förrädisk.

Bojan och pappa kämpade med släden,

Den svarta risslan,

Som ibland ville glida till vänster

mot diket.

Plogkanten räddade oss från att stjälpa.

Över bron travade Bojan,

tog sats för att orka sig upp

längs nipan på andra sidan.

I skymningen

Kom vi fram till Solberg.

Morbror Ville och Allan

tog hand om svettiga Bojan,

medan vi gick in i till moster Ellen

i huset med snickarglädjen.

Maträtterna var många.

Till jul knusslade man inte.

Karotter och fat tömdes

Av alla kring köksbordet.

Morbror Villes mustasch vippade

För varje tugga.

Pappa längtade mest efter saftsåsen

Och Ris á la Maltan.

Ofta talade han om den

Med saknad i rösten,

Då minnena kom farande

Liksom från ingenstans.

Jag höll mig mest till farmor,

följde de vuxna en trappa upp,

där den trekantiga munkstolen fanns,

lyssnade till samtal

utan att förstå eller bry mig om.

Det var mörkt ute,

När vi skulle hem.

Ylledamasker på benen

Och över inneskorna vita galoscher

med slejf och knapp,

halsduken, kalvskinnsmössan,

de grå vantarna,

som farmor stickat.

Stjärnorna var gömda bakom moln,

Mörkret var mycket mörkt.

Men Bojan stod trygg,

Selad, mätt och otörstig,

redo att dra oss hem

till Bjurbo och Lyckebo.

Under hemvägen somnade jag,

vaggad av risselljuden i snön

och farmors lågmälda samtal

med mamma och pappa.

Varje jul bjöds vi till Solberg,

Med detta är mitt första minne

Av dessa vänliga, varma jular.

Märtha Malm i Rosvik

___________________________________________________ 

Jag tjöt hela julen

Jag var 9 år, lekte aldrig med dockor. Jag hade djur och speciellt hundar och hästar som mina favoriter. Önskade mig mest av allt en hund. Var absolut inte en flicka i fina kläder. Min moster, som tyckte att vi skulle få mig mera ”tösaktig” föreslog mina föräldrar at köpa en dockvagn. Moster köpte en alldeles förtjusande docka, sydde en hel fin utstyrsel till henne. Mamma stickade en klänning. Vagnen var absolut toppen fin med kudde och ett ljusskärt vadderat täcke.

Jag tjöt hela julen. Detta var ett hån mot mig. Trots min ålder 86 år, glömmer aldrig denna jul, lekte aldrig med vare sig dockan eller dockvagnen. 

Ingeborg Myrtelius i Malmö

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".