Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

10 nya intressanta inlägg i debatten om skamvrån

Publicerat fredag 26 januari 2007 kl 09.09

Ett barn är en planta.

Jag blev både ledsen och upprörd när jag lyssnade på reprisen av Barnen om skamvrån.

Ett barn är en planta

Hur ska man kunna förvänta sig att ett barn ska växa upp och bli en medkännande och god människa när man behandlar ett barn så illa. Det är lika illa med skamvrå som med aga i uppfostran.

Ett barn är en planta som vi föräldrar förärats. Den plantan ska vi vårda ömt och få att växa, med tålamod och kärlek. När du som förälder upplever att ditt barn är olydigt, sätt dig ner och samtala med barnet. Lyssna och försök förstå varför barnet gör som det gör.

När barnet är i den s k trotsåldern är ett bra alternativ att gå ut tillsammans med barnet för att bryta det dåliga beteendet. I trotsåldern genomgår barnet en frigörelseprocess, stötta barnet i denna istället för att banna det. med kärlek, tålamod och tydlig gränssättning kommer man långt.

Vänliga hälsningar

Bodil Silvervåg, Ulricehamn

____________________________________________________

Älska dina barn mest när de förtjänar det minst

Från min skoltid vet jag att all uppfostran består av en kognitiv och en emotionell del. När jag lyssnade på ert senaste, utmärkta program tyckte jag att den formella och kognitiva sektorn dominerade allt för mycket. Det fick mig att skriva nedanstående.

En av de större upplevelserna i en människas liv är att följa nyfödda barns utvecklingoch tillväxt. Att fascineras av hur hjärnan från att ha varit en stor samling celler relativt snabbt förändras så att det blir möjligt för barnet att bättre och bättre hantera sina muskler, använda sina sinnen, dra slutsatser, tillägna sig ett språk och att uttrycka tankar och känslor och så småningom bli en social varelse.

De processer som styr hjärnans och nervsystemets tillväxt är utomordentligt komplicerade, och det är klart att det blir en del felkopplingar under utvecklingen. Det är en fördel bra att barnen är små, för de kommer att snubbla och ramla ett otal gånger och behöver inte skada sig så mycket. De kommer också ofta att missuppfatta och göra felhandlingar som försvårar kommunikationen med omgivningen.

Apropå debatten om skamvrån är det intressant att se hur olika många vuxna reagerar på sina barns misstag. När det blir fel signaler i det motoriska nervsystemets signaler faller det väl ingen in att straffa barnen eller sätta dem i skamvrån därför att de är fumliga, tappar saker eller ramlas så att de slår sig.

Men när barnen gör fel som beror på att de inte lärt sig hantera de sensoriska nervimpulserna blir sker ofta för många något helt annat. Präglingen av olika beteenden sker periodvis och då och då som under trotsåldern blir de extra stökiga. Att då som vårdnadshavare inte idas ta tag i det reella problemet utan i stället straffa barnet med att till exempel sätta det i skamvrå är alldeles galet.

Alla ungar längtar efter att vi vuxna ska ta dem på allvar, lyssna, prata och leka med dem. Gör de något galet känns det tryggt men en vuxen som klart och bestämt kan säga nej och samtidigt ha ett knä som de kan krypa upp i eller ett par armar som kramar om en. De har också ofta en stark lust att göra sådant som vi vuxna gillar.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slaga känsla. Själen ryter för tomrummet och vill kontakt - till vad pris som helst.”

Hjalmar Söderberg

Den rent fysiska, varma kontakten med sina barn kan vara en stark positivupplevelse för de vuxna, och det är märkligt att en del av oss slingrar sig undan den här för barnen så viktiga närheten. Kan brister i den här kommunikationen vara en av orsakerna till att så många barn kommer snett i sin utveckling och i sämsta fall också blir asociala. En del av debattinläggen får mig att förstå hur värdefullt det är att så många av våra barn också får omvårdnad av kunniga barnskötare och förskollärare.

Alla hundägare vet att när man uppfostrar en hund måste rättelsen komma omedelbart efter felhandlingen. För våra barn gäller något liknande. Att spara den stora tillrättavisningen till slutet av läsåret verkar därför enfaldigt.

Vi vet ju av tidigare erfarenheter att det inte fungerar. Det gav då lärarna möjlighet att få sista ordet, att rejält få drämma till de barn man inte gillade och vars föräldrar man inte var rädd för. En återgång till att knäcka eleverna med ett lägre ordningsbetyg har dessutom just ingen täckning hos dagens lärare. Må vi slippa detta kunniga förslag.

Olof Barrefors, Kållered

 ____________________________________________

Jag började darra

Tack för ett mycket viktigt program! När jag hörde det blev jag alldeles tyst, där jag satt och skrev och jag började darra.

Här är ett minne från någon som ofta ”fick sitta på stolen” som vändes inåt mot väggen i köket. Ofta ville jag inte äta för att jag då tyckte att mina föräldrar skulle ta all makten ifrån mig. Jag blev då ensam kvar vid matbordet, för att jag måste äta upp innan jag fick gå.

Mina föräldrar kom var för sig från sina arbetsrum då och då, för att försöka tala mig tillrätta eller försöka tvinga in maten genom att försöka trycka in skeden eller gaffeln, medan jag bara höll emot med tänderna. Efter en timme ungefär eller en halvtimme ibland, tog någon av föräldrarna bort maten och sade: Nu får Du sätta Dig på stolen. De vände den vita stolen om, mot väggen och sa till mina syskon att ingen fick tala med mig. Och jag, jag bara satt där.

En vacker klocka bakom mig tickade in mig till poet, brukar jag säga. Där inne levde jag ett ensamt liv och av bara farten blev jag poet. En mycket skicklig poet men en mycket ensam poet. Sedan dess har jag, som är utåtriktad egentligen blivit ensamgjord och inåtriktad.

Och i skolan fick jag ofta stå i skamvrån dessutom. Jag tyckte inte att det var fel, då jag visste som ännu mindre från mitt hem, att jag ”var så förhärdad”. Min fröken som jag hade som 6-åring, jag började skolan ett år för tidigt, tyckte att jag var så svår för att jag ofta ville diskutera matematikens grunder med henne. Jag började förklara att 2+2 inte alltid behöver bli fyra. Det kunde bli 34+4 också, om någon klöv äpplet som vi alltid räknade med.

Om min lärare hade förklarat att det finns säkert många olika matematiska system, men att vi här i skolan lär oss efter Aristoteles teorier och grunder, då hade jag accepterat det och glatt gjort mina tal även om jag inte förstod dem så väl som jag själv ville. ”Sitta på stolen”, stå i skamvrån, sitta på skambänken, sitta på timeoutbänken är alla lika farliga. Livsfarliga!

Det gör att en människa för alltid känner sig mycket ensam och alltid utanför. En sådan svart pedagogik kan alltid bara leda nedför. Ingen kommer någonsin att tycka om den.

A.S.

_____________________________________________

Är jag världens sämsta förälder???

Just nu är jag så ledsen och arg så jag skulle kunna spricka. HELT TOTALT FRUSTRERAD! Har ett barn på tre som är trotsig - ”naturligtvis, han är ju tre”. Det är inte så att jag inte förstår detta intellektuellt, jag har både lärarutbildning och kurser i bl.a. utvecklingspsykologi, men när det kommer till den egna personen, när man står där i vardagen, har sovit dåligt de senaste tio månaderna (vårt yngsta barn föddes då), har en stor allmän oro inför framtiden, och inte har i princip någon form av avlastning eftersom mor- och farföräldrar bor många mil bort - VAD SKA JAG DÅ GÖRA?

Att lyssna på ert program är att bli totalt nergjord som förälder och som människa. Så lätt att sitta och leverera åsikter om det ena men inte visa på FUNGERANDE alternativ är förkastligt. ”Men vi tog inte ställning i programmet” Inte uttalat nej, men så genomskinligt vilka åsikter som låg under. ”Men man ska ju ha barnens bästa i fokus” NATURLIGTVIS! Som om inte jag och andra föräldrar med mig älskar våra barn, som om vi inte vill deras allra bästa?! Det är skamligt att insinuera något annat. Som om inte föräldrar idag är nog tyngda? Sluta lägga ytterligare ok! Kom till skott!

Presentera FUNGERANDE alternativ, sådant JAG kan göra när jag inte sovit på en vecka och min son kastar rivna morötter över hela rummet, och bara skrattar när jag verkligen på alla sätt försökt förklara - KOMMUNICERAT - pratat med honom om det olämpliga i att göra så, att han inte är dum men att handlingen är fel, men han bara fortsätter.

Om läkaren som ska besöka programmet är densamme som deltog i ett debattprogram i SVT i höstas så kan du hälsa honom att han och övriga deltagare fick mig att känna mig så totalt värdelös som människa, jag grät i flera dagar, så fruktansvärt generaliserande och totalt utan konstruktiva lösningar som är reellt genomförbara när man text.:

- inte har fått sova på ett antal nätter

- inte har någon som helst avlastning

- är orolig för vad som händer efter föräldraledigheten, arbetslöshet?

- hur vi ska få råd att renovera vårt hus, mögel under HELA golvet

- osv...

Sitta där och såga såga såga men inte komma m alternativ. Hur professionellt är det?

Och säg nu inget i stil m ”Kontakta bvc för rådgivning och samtal”. Ska jag ringa dem varje gång jag inte kan hantera barnens och mina konflikter på ett kommunicerande-helt-utifrån-barnets-perspektiv? För uppenbarligen är ju den sista utväg som jag haft hittills för att inte totalt braka – att barnet får vara på sitt rum en stund – så fruktansvärt kränkande för barnet och kommer att ge det skador för all framtid.

Skulle vi aldrig valt att försöka få barn? Ska vi adoptera bort dem?  Överilat och omoget sagt? Javisst! Men vad ska jag göra om jag och mitt barn inte får pausa, och jag VERKLIGEN INTE ORKAR SITTA NER OCH VARA VUXEN varenda sekund av dygnets timmar?

Jag vill därutöver uttryckligen poängtera att det verkligen inte bara handlar om att jag skulle vilja ta en paus från honom, eller snarare situationen, utan kanske än mer att han får möjlighet att ta en paus från MIG! Vi är två individer som i princip umgås 24h/dygn, 365 dagar/år, vilka relationer klarar det utan pauser – kortare eller längre – då och då?

Men, uppenbarligen tar ju mitt barn allvarlig känslomässig skada för all framtid om jag vid enstaka lätträknade tillfällen tar tag i honom, lyfter in honom på hans rum och stänger dörren.

Skulle aldrig aldrig någonsin gå över gränsen och slå mitt barn, skulle aldrig medvetet kränka, skulle aldrig sätta mitt barn i en uttalad skamvrå eller dylikt, skulle aldrig utsätta mitt barn för förnedring eller hänga ut mitt barn att skämmas inför andra.

MEN VAD SKA JAG GÖRA NÄR JAG FÖR SEKUNDEN MÅSTE BRYTA?

Från en helt nergjord och skamtyngd förälder

___________________________________________________

Svar till: Är jag världens sämsta förälder??

Svaret är nej. Du har, genom att vädra dina känslor visat att du bryr dig om dina barn, men just nu är du trött. När man är trött av små barn och ingen avlastning finns, då kommer också känslan av otillräcklighet och värdelöshet. Den känsla av frustration du har när du prövat allt och ingenting hjälper är förståelig. Du valde att lämna ditt barn, på sitt rum en stund, till dess du kunde lugna dig. Det var ett sätt att handla och bättre än att inte göra något alls.

Att vara småbarnsförälder och känna att du ska klara av ALLT är omänskligt. Att inte skada sitt barn är att värna om det. Vad jag skulle vilja säga till dig är att det finns hjälp att få, men du måste söka den aktivt. Jag vet inte hur du tar det här, men inom socialtjänstens familjeomsorg finns möjlighet att söka hjälp. Men du måste berätta vad just du behöver hjälp med. Att få hjälp genom stöd av en kontaktperson kan vara ett sätt. För mig känns det uppenbart att du både behöver sömn och stöttning på något vis. Kan du och din man hjälpas åt?

Det är mänskligt att bli trött, du har två små barn och det är mycket modigt av dig att berätta hur du känner just nu.

Allra bästa hälsningar från en vuxenmamma med tre barnbarn

_____________________________________________

Hej

Barndomen är så viktig!

Jag har tittat på flera av inläggen från andra lyssnare/skrivare. Vi har alla haft en barndom, men inte alltid en bra sådan. Barndomen är så viktig. Jag önskar att vi vuxna kommer ihåg att visa respekt och omtanke om barnen. Då får vi fungerande vuxna.

Jag växte upp när barnaga var tillåten och utbildade mig på 70-talet  till förskollärare. Med stort intresse lyssnade jag på P1:s Barnen som handlade om ”skamvrån”, timeout och busmattan.

Allting går igen. Nu är det skamvrån som gäller. Supernanny i teve har visat hur barn ska skämmas. Jag trodde att den tiden var förbi, när man ville behandla barn illa och få dem att skämmas. Under slutet av 1970-talet kom Thomas Gordon med Aktivt föräldraskap. Han använde metoden ”Jagbudskap”, ett aktivt lyssnade och konfliktlösning där ingen förlorade. Naturligtvis finns det inga universalmetoder. Men det som fortfarande brukar fungera för både barn och vuxna är att lyssna och prata MED barnet. Det är dags att ta del av de kunskaper som funnits om barn och barnuppfostran.

Gustaf Johnsson arbetade fram behandlingsmetoder för stökiga barn- ungdomar. Han startade barnbyn Skå och blev mer känd som ”Skå-Gustaf”. Alice Miller psykonalytiker och känd för sina böcker om barndomen, tillhör dem som har intressanta kunskaper. I baksidestexten till ”Den dolda nyckeln” står att läsa: ”Människan har inte ”anlag” för ondska, utan genom misshandel och vanvård under barndomen kan hon göras till ett monster ”.

Inger Gotlin

_____________________________________________

Pressmeddelande 2007-01-22 

Vi hör med förvåning om hur man på andra skolor vill införa strängare regler och straff. På vår skola försöker vi förstå varandra och jobbar tillsammans elever och vuxna. Vi har bestämt att vi ska bli en skola där ingen vill slå eller reta någon! Vi kommer att lyckas och vi har redan kommit långt!!

Elever och personal vid Diamantens skola i Norrköping

_____________________________________________

Supernanny är till för dysfunktionella familjer!

Tack för ett intressant program om skamvrån. Ni tar upp supernannysyndromet och den moderna skamvrån. Jag vet inte om jag har rätt men programmet är lite tendentiöst då man bara fokuserar på barnen och skamvrån.

TV-programmen om supernannys riktar sig främst mot dysfunktionella familjer. Föräldrar som är inkapabla till ett funktionellt familjeliv vilket går ut över barnen som blir minst sagt besvärliga.

Men det är ju tydligt att det inte är barnens fel. Skamvrån används alltid tillsammans med intensivs, uppmuntran och beröm för att lära barnen tar ansvar. Målet är inte att skapa en ny skamkultur utan att göra barnen delaktiga och ansvarsfulla. En dysfunktionell familj är ofta gränslös för dem blir skamvrån ( i samband med uppmuntran) är ett enkelt verktyg för att skapa gränser och därmed trygghet.

Det stora problemet är hur föräldrarna använder jag av sina barn för att få uppmärksamhet eller struntar i barnen då mamman/pappan upplever att de inte får tillräckligt med bekräftelse av sin partner.

Min största erfarenhet är som Kolloledare, hur snabbt ungar anpassar sig (utan sina föräldrar) efter tydliga ramar och hur bra de mår av det! Vi jobbade inte med skamvrå, men så var vi också ett arbetslag. Däremot jobbade vi med uppmuntran och beröm. Vår största styrka var att vi komminucerade så bra i arbetslaget, våra personalmöten var ökända för att de tog så lång tid och handlade om tydliga fasta ramar, men så hade vi väldigt få problem som inte gick att lösa.

Vänligen Petter Zachrisson

_____________________________________________ANG

TIME-OUT!

De senaste åren har time-out varit en mycket förespråkad gränssättningsmetod. Och den har verkligen slagit igenom hos många föräldrar, som flitigt sätter barnet på trappan eller på rummet om dom inte lyder eller protesterar på ett ”jobbigt” sätt. Den gamla ”skamvrån” har fått ett rejält uppsving och gjort come-back på bred front mycket beroende på TV:s ”Nannyprogram” och föräldrautbildningsprogrammet COPE.

”Time- out”, förresten! Alla som sett en handbollsmatch, t ex, vet att time-out INTE betyder att spelarna får sitta i varsitt hörn av planen och tänka efter och ångra sej. Nej, time-out betyder att lagledaren begär en paus i spelet och MÖTER spelarna för att tala om vad som gäller, ge direktiv och komma överens om hur det ska spelas.

Så i ärlighetens namn bör man kalla åtgärden för vad det är, nämligen ”utvisning”. Likt den utvisade ishockeyspelaren i sitt bås skall barnet sitta själv och syftet är att han skall coola ner sej och tänka efter. Var och en får fundera över om det är det som hockeyspelaren gör. Kanske tänker han:”Oj, nu får jag skärpa mej! Slashing är farligt! Tänk om jag hade slagit armarna av motståndaren! Så skall jag aldrig göra mer!”. Eller om han tänker (medans han spottar ilsket och stöter klubban i golvet):”F-n váorättvist! Vänta bara! Dj-a domare!”

En sak kan man vara säker på - en vuxen ishockeyspelare klarar bättre av att komma till kloka slutsatser på egen hand än ett förskolebarn!

Barn behöver kontakt och de vuxnas närvaro för att lära sej fungera inom gränser, behärska sej och bjuda till!

I Nannyprogrammen figurerar oftast föräldrar som långa perioder drar sej undan, blir passiva och ger upp. Mamma och pappa ligger helt utslagna i soffor och fåtöljer medan barnet river huset, pucklar på varann och skriker. (Dom här barnen borde ha en textremsa nere i fothöjd som översatte deras budskap till föräldrarna:”SEMEJ! SE MEJ!” skulle texten lyda.) Genom forskning och erfarenhet vet vi att sådan passivitet hos föräldrarna är skrämmande för barnen och får dom att känna sej desperata och övergivna. Låt-gå-uppfostran ger de allra sämsta resultaten när det gäller barnuppfostran. Barnen tar i med ännu fler ”se-mej-beteenden”, varje gång i hopp om att skapa ett bättre och mer givande möte med föräldern.

(”Se-mej”-beteenden, som jag kallar det, ligger bakom minst hälften av alla konflikter som vi, alla, har ́med våra barn. Det handlar om att barnet gör saker, som det vet är fel, och som inte uttrycker någon egentlig egen vilja att bestämma, utan mest syftar till att väcka vår uppmärksamhet och få komma i centrum för vårt intresse. Kanske växer dessa beteenden ur det faktum att våra barn ofta har en mycket begränsad tillgång till oss under stora delar av dygnet, redan från tidig ålder. Men man kan förebygga och eliminera dessa beteenden genom klok föräldrataktik! Det handlar t ex om att satsa på att möta barnet, dosa på god kontakt, vid återföreningen efter arbetsdagen mm. Något jag arbetar mycket med på min mottagning och gärna vidareutvecklar.....)

Dåligt resultat får man också om föräldern i ord och handling är hård och auktoritär, bestraffande och avvisande. Ofta förekommer en kombination av uppgivenhet och hård/avvisande behandlig när föräldern är förtvivlad över att inte kunna styra upp tillvaron med barnen.

Ibland ser faktiskt utvisningen ut att ge resultat. En lång stund...! Barnet försöker lägga locket på sin ilska, frustration och besvikelse- eller vad det nu var som orsakade att han åkte in på rummet till att börja med. För att få komma med i matchen förklarar sej vara ”snäll” igen.

Någon verklig bearbetning har inte skett i utvisningsläget. Snart visar det sig att locket flyger av och barnet kokar över igen vid nästa stopp eller motgång. HÅRDA, AVVISANDE metoder leder till bakslag. Barnet blir alltmer stressat och frustrerat och kommer snart att visa upp fler ”se-mej”-beteenden.

För att bryta den onda cirkeln föreslår jag att vi använder oss av grundkonceptet i handbollens time-out! Lagledaren/föräldern kallar barnet TILL sej, försöker nå fram med sitt budskap, högt och tydligt, berör, förankrar, tar i om det behövs (och det gör det ofta) - och skickar spelarna/barnen ut på planen igen i en allmän känsla av att vara sams och känna hopp, kraft och uthållighet att göra ”rätt” och ”bra”. Och att lagledaren ser, stöttar och uppmärksammar spelarna, av och till, även då spelet fungerar!

Med hälsning,

Christina Skogman, BVC-psykolog i Ystad, Skurup, Sjöbo

____________________________________________________

Mera flum

Lyssnar med förundran på flummarna när det gäller barnuppfostran. Barn är mycket olika, många behöver bara sägas till, ja ibland räcker det med en blick. Men de som ställer till det överallt är de udda barnen som de facto verkligen behöver fostras. Barn testar nästan alltid gränser - har ett barn ingenting med sig hemifrån återstår endast problem. Sagor är bra men alltför många barn kan inte skilja på saga och verklighet .

Vi bör få vårt samhälle att fungera - överfulla fängelser har vi och många fler borde ständigt vara inburade, våldet finner nästan inga gränser och numera står många flickor - läs PIPPI - för vidrigt våld.

Vår skola fungerar inte - begreppet AGA bör omdefinieras , det gäller inte att slå , men väl att ta i armen , hålla kvar och tala om vad som är rätt och fel .

Tönterier finns det gott om. När jag för en del år sedan besökte Japan fick jag veta att PIPPI LÅNGSTRUMP borde förbjudas - de fick ingen ordning längre , men när jag sedan besökte mina barnbarn i just Japan fick jag klart för mid att diciplin fortfarande var i första rummet - annars lär sig inte barnen det de behöver veta.

Hur många barn ska få sin framtid förstörd bara för brist på fostran??

Erik Axelsson i Sandviken

Far, farfar, morfar, morfarsfar och farfarsfar

_____________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".