Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Om stöket i skolan och utvisning ur klassrummet.

Publicerat söndag 4 februari 2007 kl 15.17

Nu har man hållit på och ältat detta problem i decenier och när ingen lösning nås sökar man på fel ställe.

Det är kännt i bl.a. industrien. Har man ingen lösning snabbt ändra synpunkt. Själv lärde jag min son vid 11 års ålder studieteknik och sen gick han som en raket och fixade hela skoltiden på egen hand och var topprogrammerare vid 18 år. Han var i stort sätt ingenjör vid 12 år och gjorde väldigt raffinerade bus.

Det mest signifikanta orsaken till oro hos en elev är att denne inte har definitioner på ord. Man har missat ord och symboler i texter man läst och det gör eleven snurrig. Hur vet man det? Leta reda på en hop med missförstådda ord och se resultatet. En kolugn elev. Om en elev får lära sig vad grammatikens ord betyder så kan denne tänka med ämnet.

Vad betyder t.ex.ordet pronomen? Enkelt - istället för namn eller benämning. Perfekt particip? Perfekt = klart och färdigt (förinspektion), particip= delaktighet. Samma gäller matten. Och varför traggla med formler i veckor när man kan få en elev att begripa en formel på 10 minuter om man gör en laboration på formeln? Och mattens alla ord! T.ex. procent; pro=före och cent=hundra. Gör detta i modellera och det står klart på en halvtimme. Gör Pythagoras sats i modellera eller (a+b)(a+b). Sitter som en smäck på en timme. Gissa var intresset finns efter detta? Inte på bus i alla fall.

Hälsar

Åke Södergren, Trosa

_____________________________________________

En gammal kvinnas tankar om barn

Orsakerna är säkert många till att barn uppför sig illa, protesterar mot föräldrar, lärare och samhället i största allmänhet. Det finns inga elaka barn sägs det och det vill jag gärna tro. Men hur kommer det sig att somliga barn och ungdomar uppfattas som så jobbiga? Jo, alla människor vill bli sedda, respekterade och älskade samt känna trygghet, och detta måste börja tidigt, redan i moderlivet, skulle jag tro – ett lite orealistiskt, önsketänkt ideal. Och så blir det som det blir.

Att söka orsaken till missförhållanden kan kanske öka förståelsen, men viktigare är, enligt min uppfattning, att agera nu och här. Vi vuxna måste få upp ögonen för barns behov av kärlek och förståelse. Inget dalt men vettiga, inte alltför strikta gränser.

Jag kan ju bara tala utifrån min egen erfarenhet. Jag är född i mitten av 1920-talet som endabarn till välbärgade och bildade föräldrar, som vid min födelse inte var särskilt unga. Min mor var en viljestark och krävande person, min far en vek konstnärstyp, som i allt rättade sig efter sin hustru. Innan jag började skolan hölls jag så gott som helt isolerad från jämnåriga för att jag skulle bli ett snällt barn. Att lyda var meningen med livet. När jag vid sex års ålder började i folkskolan var jag inte socialt anpassad till kamrater och förmodligen inte heller skolmogen. Jag lydde allt och alla och blev naturligtvis oerhört kluven och olycklig.

Efter fyra år i folkskolan flyttades jag till en privat flickskola och upptäckte där snart att regler inte behövde hållas, att handlingsfriheten var enorm och att bus inte fick några påföljder. Jag började testa gränserna och hamnade någonstans i evigheten – eller i laglöst land. Uppträdde alltså oacceptabelt störande både i ord och handling, saboterade undervisningen och kände mig därför splittrad, ensam, oförstådd och utanför. Olycklig. 

Min räddning kom i samband med ett benbrott, flera veckors sjukhusvistelse och halva vårterminens bortovaro från skolan. Under den tiden fick jag en privat lärarinna, som dagligen undervisade mig, så att jag inte skulle komma efter i skolan. Denna underbara lärarinna, endast tio år äldre än jag, kunde jag anförtro mig åt. Hon lyssnade, kunde kanske inte helt förstå mina tankar och mina problem, men hon intresserade sig för mig som person och kom aldrig med kritik eller förebråelser. Hennes sätt att vara kändes som ett stöd för mig, något som jag dittills aldrig hade känt.

Vad behöver dagens bråkiga skolungdomar? Känner de sig otrygga, olyckliga, orättvist behandlade? Vad längtar de efter?

Idag finns delvis andra svårigheter att brottas med än vad som fanns på min tid. Jag är inte främmande för kulturkrockar och språksvårigheter då jag själv är uppvuxen tvåspråkig och med delvis två olika levnadsstraditioner. När jag nu ser tillbaka på dessa förhållanden uppfattar jag dem som en stor tillgång även om det den gången inte var så roligt att leva med. Jag skulle vilja säga både till vuxna och till barn: Försök att vara positivt nyfiken på det som är främmande. Det berikar livet.

Lucia

____________________________________________

Att flytta på elever till lägre klasser.

Förflutet som lärare på heltid 10 år för 20 år sedan. Tydliga mål och krav som följs är nummer ett för arbetsro! Det mesta hänger på läraren den första gången, dagen, de första sekunderna den sätter foten i klassrummet. Precis som i övriga livet utanför skolan!  Då nyttjade jag också möjligheten att några gånger flytta på elever till en yngre klass.

Det var mycket enkelt att motivera med att vara ärlig och t.ex. säga - (detsamma gäller ju faktiskt både pappa och mamma på deras arbeten. Det förstår barnen. Skolan ska ju se till att de kommer väl förberedda ut i livet och arbetet): ”Jag har talat om för dig flera gånger att du måste hålla koncentrationen på ditt jobb annars hinner du inte nå dina mål. För att ge dig möjlighet att hinna i kapp igen ger jag dig nu förmånen att sitta i en annan yngre klass så att du kan koncentrera dig bättre på ditt jobb. När du är ikapp dina mål så kommer du tillbaka igen.” 

Det fungerade alltid!  Glöm nu inte att det finns många orsaker till varför en människa vuxen som barn kan ha problem med koncentrationen.  

Mvh

Öjvind

____________________________________________

Överdramatisera inte skamvrån!

Jag anser att man inte ska överdramatisera detta med skamvrå. Jag tror det är bra om man inte får ”poäng”, alltså uppmärksamhet, för bråk och stök utan att uppmärksamheten ska komma så snart det blivit någorlunda ”rätt” igen.

Det viktigaste, är nämligen vad som sker EFTER ”förvisningen”. Den får för övrigt absolut inte innebära isolering eller förnedring utan ska bara vara en odramatisk utvisning. Den vuxne, lärare, förälder eller annan måste fundera över varför det blev ”fel”. Tröst, uppmärksamhet och samtal ska följa. 

Känner den vuxne att barnet har det riktigt jobbigt, nytt syskon, skilsmässa, flytt från kamrater eller så behövs mycket stöd och mycket uppmärksamhet när barnet visar ett bra beteende. Ögonkontakt, kroppskontakt och vänliga kommentarer öppnar för samtal och närhet. Men ofta är orsaken kanske bara trötthet eller en tillfällig besvikelse och då kan en kram eller en liten saga i knät vara bra. Sen kan ju barnets reaktion vara helt adekvat för något den vuxne ställt till med och då krävs ursäkt, förklaring och åtgärd.

Det här låter väldig ”mekaniskt” och falskt men jag har haft mycket hjälp av att påminna mig om det här tankesättet när relationen till mina barn ”spårat ur”.

Syskongräl och bråk berodde oftast på att vi vuxna var trötta och ouppmärksamma. Det var också till stor hjälp när min yngsta dotter blev biten av en dagiskamrat upprepade gånger. ”Bitaren” fick absolut inte någon fördel av att skrämma sig till makt utan så snart han bet flyttades han bort från barngruppen. En vuxen var tillsammans med honom förstås. Så snart han slutade bita var han välkommen tillbaka.

Bitandet upphörde väldigt snabbt och han fick beröm och kramar i stället för hårda ord. Skamvrå eller utvisning är bara en metod att bryta när tjat och bråk börjar ta för mycket utrymme. Bär vi människor sig illa åt ”Får vi inte vara med”. Det gäller vuxna som barn. Kan man förstå det snabbt och utan allt för mycket energiåtgång är mycket vunnet.

Med vänliga hälsningar

Lena

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".