Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Många reaktioner på programmet om Anna som har Downs syndrom och går i vanlig klass

Publicerat fredag 12 oktober 2007 kl 12.18

Många lyssnare har hört av sig till oss efter programmet om elever med Downs syndrom. Om du själv vill delta i diskussionen, maila till barnen@sr.se så lägger vi ut ditt brev här!

Hej!

Tack för ett intressant program som väcker många tankar.

Jag är blind sedan födseln och har alltid gått i ”vanlig” klass. Det är jag väldigt tacksam och glad för eftersom det har blivit enklare att smälta in i den seende världen. Jag känner många som har gått på specialskolor som exempelvis Tomteboda.

Många av dem har blivit väldigt illa behandlade. Allt i deras liv verkar kretsa kring detta att inte se. De har ett väldigt stort behov av att vara oberoende och har svårt att förstå att vi människor har olika behov och förutsättningar. Exempelvis finns det saker du ”ska” kunna som synskadad och som inte alla klarar av.

Jag tror alla typer av specialskolor är dåligt eftersom det gör att barnen blir stämplade och stoppas i olika fack. Istället tror jag det är viktigt med så blandade grupper med så många olika sorters barn som möjligt.

Hälsningar

Elisabeth Fernström

Rågsved

____________________________________________________ 

Hej och tack för ett intressant program!

Detta med inkludering, En skola för alla, har diskuterats gott och väl sedan min son började skolan (1995) och jag har haft synpunkter på den lika länge. Jag är mycket tacksam över särskolan, som för hans del har fungerat alldeles utmärkt.

Han är duktig, social och utåtriktad och han har fått mycket bra undervisning i särskolan. Där har han fått vänner som han känner sig trygg med och flickor att bli kär i, var hittar man dem i en vanlig klass? Ingen ska få mig att tro att en ”normalstörd” flicka blir kär i en Downspojke!!

Han har funnits i klassrummet på samma villkor som de andra barnen, det gör man inte i en vanlig klass när man kommer upp lite i ålder och det blir lätt så att man känner sig avvikande. Det är en flytande gräns, vilket sas i programmet och så är det naturligtvis.

Det är viktigt att förstå att alla barn med DS inte är så duktiga som Anna i programmet (min son hör visserligen också till dem) och risken med de här diskussionerna är att särskolan på sikt försvinner, men den behövs och behöver utvecklas inte bara hackas på. Det finns fler aspekter att diskutera. Jag är såååå tacksam över min sons skolgång i särskolan!

Inkludering är inte allena saliggörande och att våra ungdomar får svårt att få jobb det har med vår tjänstesektor att göra. Den typen av enkla tjänstejobb finns inte i Sverige, men väl i USA (vilket vi kan vara nog såkritiska emot här i Sverige), det har inte med skolan att göra.

Med vänlig hälsning!

Elisabet Bjurner

____________________________________________________

Hej!

Min dotter Elsa, 3 år, har Downs syndrom precis som Anna i Barnen 11/10. Det viktigaste för mig när jag tänker på Elsas framtida skolgång är att hon skall trivas och må bra. Flera andra faktorer är också avgörande:

att Elsa är välkommen och ses som självklar på den skola där hon går

att hon får det stöd hon behöver

att hon har kompisar och förstås att hon lär sig saker och får utmaningar på sin nivå

Närheten till hemmet är också viktig. Det skulle kännas väldigt främmande om Elsa skulle åka färdtjänst, eller få skjuts av mig, till en skola långt bort där barn samlas bara för det gemensamma att de har intellektuella funktionshinder, medan hennes lillebror får gå på skolan där vi bor.

Det är hög tid att vi slutar att se det annorlunda hos personer med funktionshinder som så vansinnigt speciellt. Om vi vuxna vill, så kan vi hjälpa våra barn att värdera alla lika, att det inte är så speciellt att vara lite annorlunda, det är inte farligt att vara annorlunda. 

Däremot så är det viktigt för mig att erkänna att Elsa är annorlunda, om jag inte erkände det skulle jag ljuga både för mig själv och andra och det gagnar absolut inte hennes situation, men det man pratar om, avdramatiserar man. Alltså är det viktigt för mig att berätta att Elsa har Down syndrom och att jag vet att hon är lite annorlunda, men att jag ändå inte tycker att det är så väldigt speciellt.

Elsa har samma behov som alla barn, men hon behöver lite mer hjälp med vissa saker. Om hon får det stöd hon behöver så ser jag inget hinder för att hon går i den skola som ligger där vi bor, där hon blir igenkänd även efter skoldagens slut, där hon blir en självklar del i det samhälle hon bor i, men det viktigaste är att hon mår bra, det får inte bli prestige i var hon går i skolan.

Vänliga hälsningar

Linda Lark

Mamma till Elsa 3 och Sigge 1

____________________________________________________

Hej!

jag vill bara tacka för ett utmärkt program om funktionshinder och integrering. Jätteskickligt gjort. Relevanta frågeställningar och allt detta utan att bli sentimentalt eller smetigt. Det kändes som att ni behandlade detta ämne som vilket ämne som helst. Tack igen!

Finn Hellman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min Lista".