Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Fler reaktioner på programmet om elever med Downs syndrom

Publicerat torsdag 25 oktober 2007 kl 18.11

Många ringde till vår lyssnartelefon efter programmet om Anna, som har Downs syndrom och går i vanlig skola. Här har vi skrivit ner några av telefonsamtalen vi fick.  

Hej!

Jag lyssnade med stort intresse på programmet om barn med Downs syndrom och hur de bemöts i olika länder.

Jag är logoped (legitimerad i USA och Sverige) och innan jag flyttade tillbaka till Sverige 1999 arbetade jag som logoped i USA i 19 år. Under 90-talet var det nästan uteslutande ”inclusion” som gällde för dessa barn och jag har mycket positiva erfarenheter av att barnen erbjuds denna möjlighet.

Självfallet krävs det att det finns en resurs som hjälper barnet tillgodose hans/hennes specifika behov men möjligheten att få vistas i en miljö tillsammans med barn som inte har funktionshinder är ovärderlig. Att det sedan sker genom lagstiftning gör att barnen verkligen får det program som skrivits in i en s.k. educational plan. Det jag ser som det största problemet i Sverige för barnen med olika typer av funktionshinder är de avbrott som så ofta uppstår då personal är sjuk eller frånvarande av annan anledning.

Dessutom förekommer det inte sällan att en tjänst under en tidsperiod inte är tillsatt och att barnen hamnar i en situation där de inte får nödvändigt stöd medan man väntar på att ny personal tillträder. I USA skulle en sådan situation aldrig uppstå eftersom samhället (federala och delstatsmydnigheter) har laglig skyldighet att uppfylla det som skrivits in i barnets ”educational plan”.

Med tanke på det väl utbyggda sociala bidragssystem som finns i Sverige tycker jag det är skamligt att vi inte tar bättre hand om våra barn med funktionshinder. Det tycks ofta falla på föräldrarna till dessa barn att se till att de placeras i lämpligt program. Dessa föräldrar är tillräckligt tungt belastade ändå utan att också behöva ta på sig denna börda.
Mia Forsberg
_____________________________________________

Jag lyssnade just till Barnen på nätet i USA: Kan elever som har Downs syndrom gå i den vanliga skolan?

Jag är amerikanska, men mina barn och min man är svenska medborgare. De senaste 5 och ett halvt åren har vi bott i Sverige, och har en dotter som har Downs syndrom. Vi tyckte mycket om att bo i Sverige, men när vår dotter började i sexårsverksamheten förra året gjorde det svenska skolsystemet oss ledsna och frustrerade.

Främsta skälet till att vi lämnade Sverige och återvände till USA (för min del efter en bortovaro på 16 år) var att låta vår dotter få del av det icke-segregerande amerikanska skolsystemet, där eleven får fullt stöd i den vanliga skolan. Nu har vi bott här i USA sedan 1 juli och båda barnen har anpassat sig, även om vi alla råkar ut för en och annan kulturchock emellanåt. Emilia går inkluderad i skolan, med fullt stöd av rektor och lärare. Det finns inga andra möjligheter än inklusion i vårt skoldistrikt, och vi är glada åt att se Emilia med sina nya vänner, och att se hur mycket hon LÄR sig!

Framförallt känner vi lättnad efter flytten - vi är inte oroliga längre. Dessutom känner vi oss trygga med att våra ambitioner för Emilias framtid kommer att få stöd, och att hon kommer att vara en aktiv och delaktig medlem av samhället.

Bästa hälsningar,

Elisa Maldonado-Holmertz

_____________________________________________

Vår son missade 4 års undervisning

Jag lyssnade på programmet om Downs syndrom. Vi har själva en 11-årig son med Downs syndrom, och vi har varit involverade i precis det man talar om i programmet: vilken skolgång ska väljas? Jag har engagerat mig mycket i detta och har också läst och hört om det svenska skolväsendets inställning ”en skola för alla”. Vi ville att vår son skulle gå i den skola där hans äldre syskon ( som är normalutvecklade) går, men det gick inte. Han fick inte ens gå i särskola utan skulle gå i träningsskola för svårt funktionshindrade barn, trots att  barnhabiliteringen bedömde att han bara är är lätt begåvningshandikappad. Vi hade inte mycket att välja på då, men nu har vi äntligen bytt till särskola, efter fyra år i träningsskolan. Vår son har missat väldigt mycket under de här åren. I träningsskolan har han inte fått möjlighet att lära sig läsa, skriva och räkna - det är som att börja om från sexårsverksamheten.  Jag håller fullständigt med kvinnan som talade om att man kan jämföra detta med diskriminering på grund av hudfärg, och att man ska ge resurser till de här barnen så att de kan integreras.

Vänliga hälsningar

Hans Blomgren

-----------------------------------------------------------------------

I särskolan får min dotter lyckas och känna gemenskap

Jag har en dotter, som går i särskola. Och det är en fröjd och en lust att se henne där. Det är så skönt för henne att få känna sig duktig, att klara av saker och ting. Att inte alltid känna sig i underläge och vara sämst, utan att få ribban lagd på sin nivå och också få utmaningar efter sin nivå. Varje människa behöver vara duglig, behöver känna att hon klarar av livet, och behöver få finnas med i en gemenskap där man känner samhörighet och känner igen varandra. Det kan särskolan erbjuda.

Visst – integrering är jätteviktigt, att inte isolera de här barnen bakom höga murar som man gjorde förr. Men det är inte det vi talar om. Vi talar om att få vara bekräftad, få vara med i en social gemenskap som man hör hemma i och där man känner sig trygg o accepterad.  Det är för mycket att kräva av barn i våra grund- o gymnasieskolor att de utan vidare ska acceptera och inlemma barn med funktionshinder. De ska lära känna dem – det är jättebra. Men att ha en kamratgemenskap med dem, det tror jag är att begära för mycket.

Anneli

-----------------------------------------------------------------------

Vi fick kämpa hårt för vanlig skola

Jag har en son med Downs syndrom som nu är 18 år och går år 2 i gymnasiesärskolan. Men han var integrerad i vanlig skola upp till halva år 7, och vi har varit mycket nöjda med det. Han blev naturligtvis inte som en av de andra, men hade väldigt fin kontakt där i skolan. Hela den utvecklingen skulle vi inte vilja vara utan. Vi är mycket tacksamma att vår son har kunnat gå i vanlig skola. Men vi fick kämpa hårt för det. Det var motstånd hela tiden, men tack vare lagen som kom på försök 1996 så kunde de inte stoppa oss.  

Jag kan skriva under på allt vad Annas mamma Judith Timoney säger i programmet, och även den amerikanska pedagogen på slutet, som talade om skolan och om vad integrering betyder. Integrerade elever med Downs syndrom blir en del av samhället, de lär sig mer av det som andra kan. Särskolan ger en mycket begränsad teoretisk undervisning. Barn med Downs syndrom kan lära sig mycket mer än vad de kan visa med en gång, de har ett väldigt minne och kan lära både språk, musik och så vidare.

Birgitta Nilsson, Trelleborg

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".