Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Lyssnarnas brev efter programmet om fosterhemsplaceringar, den 15 november 2007:

Publicerat torsdag 15 november 2007 kl 14.00

När jag lyssnade på Oskars berättelse så förstod jag honom till 100%.

Jag och min syster vet hur det är att vara på barnhem på 1960-talet och hur det är att bo hos fosterföräldrarpå olika ställen. Vi kommer från ett hem där pappa drack och slog vår mamma. Hon skilde sig från honom i början av 60 talet.

Vår mamma blev psykiskt sjuk. Vi hamnade på barnhem i Finland, mamma kom därifrån. Hon hämtade oss tillbaka till Sverige 1965. Hon orkade ha oss hemma i några år därefter blev vi placerade hos fosterförälrar på olika håll i Sverige.

1969 fick jag komma tillbaka till min mamma. Då var jag 13 år, min syster kom tillbaka året efter, 12 år gammal. Vi fick lugn en stund men vår mamma drabbades åter av psykisk sjukdom. Hon blev inlaggd på mentalsjukhus där hon fick vara i några veckor, kanske längre,  minnet sviktar.

Under den tiden var det ingen som brydde sig om mig och min syster. De socialamydnigheterna i den lilla staden i södra Dalarna kom aldrig hem till oss och såg till att vi gick till skolan eller att vi fick mat i oss. Möjligtvis att vi fick hämta pengar på socialen till mat. Jag kommer inte riktigt i håg.

Detta flackande liv på olika orter även när mina föräldrar var gifta har gjort att jag gått på 11 olika grundskolar. Aldrig har jag orkat eller fått uppmuntran att fortsätta högre studier. Det samma gäller min syster. Vi har haft en mamma som alltid varit så sjuk, så hon har aldrig orkat bry sig i om vår skolgång eller annat.

Nu har jag klarat mig relativt bra i livet ändå. Min syster har i många år lidit av manodepressivitet. Hon medicinerar och klarar livet hyfsat. Men när jag lyssnade på Barnen och fick höra pojkens berättelse så förstod jag honom till 100%.

Jag fick faktiskt tårar i ögonen. Tänk att det forfarande 2007 är likadant. Min mamma gick bort för några år sen med många obesvarade frågor. Min pappa som också är död har vi aldrig haft kontakt med. Jag är 51 år idag.

Tack för ett fantastiskt bra program! 

Dalkulla

_____________________________________________

Fosterhemsplacerade barn - informativt program i P1.

Kan personalen inom socialtjänsten alltid avgöra om det är rätt att frånta föräldrarna deras barn?

Att skicka iväg barnen långt från sina föräldrar till en främmande miljö, där de kanske inte heller tas omhand på ett kärleksfullt sätt, är hemskt.

Ett alternativ kunde kanske vara om någon lämplig person från socialtjänsten kunde komma hem till familjen då och då - ta hand om barnen och hjälpa dem ex.vis med läxhjälp, och andra uppbyggande aktiviteter?

Barnen får ju inte bli föremål för någon sorts förvaring av något slag. De måste ju få utvecklas i så stor utsträckning som möjligt som andra barn.

Hälsningar Catharina Radomski

_____________________________________________

Varför ska det svåraste och viktigaste som finns - att uppfostra barn - vara totalt ansvarsfritt?

Efter att ha hört snuttar av programmet, kom jag återigen att tänka på min ungdom, när vi feminister demonstrerade på gator och torg för fri abort: bl.a. för att alla barn skulle vara önskebarn. Gud, vad vi bedrog oss!

Kanske är det bara för att medierna uppmärksammar det mera nu, men jag har intrycket, att det är mycket fler ”förlorarbarn” nu än förr. En iakttagelse är i alla fall korrekt: när ungdommar går amok, blir det en häftig diskussion om vilken del av samhället, som bär skulden. De sociala myndigheterna, skolan eller polisen? Aldrig föräldrarna. De nämns på sin höjd i en bisättning.

M.a.o. de existerar inte, som några man kan dra till ansvar. Varför? Mot slutet av programmet föreslogs, att varje barn, som måste omhändertas, ska ha en personlig assistent, för att det inte ska hamna mellan några stolar. D.v.s. samhället har helt övertagit ansvaret för barnet. Det är o.k. Men kunde inte samhället då få vara med och bestämma från början?

Här i Danmark säger dagispersonalen, att de med detsamma kan se, vilka som kommer bli problembarn i framtiden. Varför har hälsovårdmyndigheter inte rätt, att påverka flickor/kvinnor som är för unga, har missbruksproblem eller lever i misshandlesförhållande till att göra abort? Eller ev. betala dem för att göra det?

Varför ska de vuxnas rätt till barn fortfarande vara viktigare  än barns rätt till en bra barndom? Varför ska barn få behandlas som ett medel till att kanske få en missbrukande kvinna på rätt spår? Hur skulle det vara med öppna adoptioner, där kvinnan fråntas rätten till sitt barn, men får lov att träffa det, ifall barnet mår bra av det? Varför ska det svåraste och viktigaste som finns - att uppfostra barn - vara totalt ansvarsfritt?

Jag lär mig aldrig förstå den inställningen.  

Hagar Kennemo, Roskilde, Danmark  

_____________________________________________

Lyssnade på ”Barnen” när jag körde bil.

Många bra saker sades både av pojken och en kvinna som påpekade att det var bra om man hade samma soc.sekr. så länge som möjligt, att det var personen som var viktig.

Instämmer helt med detta, men har förstått på flera att arbetssituationen för dessa är så tung att de inte orkar stanna.

Kan man inte förändra det? Måste var och en ha så många ärenden att de bränner ut sig.

Hanna

___________________________________________________

VART TOG BARNPERSPEKTIVET VÄGEN????

Man blir onekligen upprörd när man hör ”Oskar” på radion. Han har uppfattningen att han är fosterhemsplacerad för att hans mamma ”borde ta det lugnt , vila sig lite och inte ha en massa ungar omkring sig som skriker och gapar”.

VART TOG BARNPERSPEKTIVET VÄGEN???? Det är hjärtskärande att höra denna 12-årings tunga suckar. Låter som om ”Oskar” själv skulle behöva lugn och ro och vila sig lite. Så varför inte förklara klart och redigt för honom - det är respektlöst!

Anne

_____________________________________________

Redaktionen för Barnen fick ett brev från Maria Edlund som tagit reda på om och hur barn och ungdomar kan anmäla socialtjänsten. Maria skriver:

Hej!

Det barn som far illa av socialtjänstens agerande eller möter socialsekreterare som inte lyssnar och ser till barnets bästa, kan göra en anmälan hos Länsstyrelsen - eller JO, Justieombudsmannen. En socialsekreterare som ej lyssnar på barnet och inte ser till barnets behov följer inte sitt uppdrag som det är formuöerat i lagar och riktlinjer. Dessutom är det i strid med FNs barnkonvention.
Enligt Länsstyrelsen i Stockholm, ska en anmälan som är gjord av ett barn ses som ett särskilt ömmande fall. De är villiga att hjälpa ett barn som hör av sig för att anmäla. Anmälningar från barn och ungdomar till Länsstyrelser och JO är ovanliga. Vuxna som blir varse att barn och ungdomar far illa av socialtjänst eller i familjehem: - ska hjälpa barnet att anmäla, - vara vaksamma för ev. bestraffningar som barnet riskerar att utsättas för i och med anmälan och  - följa upp att åtgärder vidtas.

Vänliga hälsningar
Maria Edlund

_____________________________________________

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".