Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på http://kundo.se/org/sverigesradio/
Programmet sänder inte längre. I detta program fick barnen plats i samhällsdebatten och du som lyssnare...

Efter programmet " Hannahs morfar levde i nio koncentrationsläger när han var barn" hörde ni lyssnare av er.

Publicerat tisdag 2 september 2008 kl 11.25

Så här skriver Nilofar:

Mina tårar började rinna med de första inledande orden i ert reportage och de rinner fortfrande. Denna gamla man som fortfarande gråter, gång på gång när han pratar om sitt förgångna. Denna mans tårar påminner lite om mina egna, som alltid kommer att rinna, så snart jag hör en människas berättelse, som utsatts för mänsklighetens omänskliga brott; oavsett i vilken slags läger eller fängelse han oskyldigt lidit i.

Som 14-åring satt även jag, precis som eleverna i reportaget, i skolans aula och hörde en äldre man, en som överlevt koncentrationslägret, berätta om sitt öde. Jag minns inte vad han hette. Jag minns bara hans ansikte och hans inristade nummer på armen, jag minns att jag var illa berörd av hans berättalese, men jag vågade inte gråta inför mina klasskamrater och alla andra i aulan. Jag minns att jag tänkte: jag kanske överreagerar eftersom jag själv har föräldrar som suttit i politiskt fängelse i Iran och blivit torterade. Jag kanske blir så illa berörd eftersom jag mycket väl vet vad det innebär att fly.... jag känner till mina föräldrars historia om att skiljas från sina familjer, om att uppleva smärtan av att vänner och familjemedlemmar blir avrättade i fängelserummet intill.

Med dessa tankar gick jag ut ur aulan och skyndade in på en avlägsen toalett i slutet av en korridår. Där satt jag i en halvtimme, grät högt och gick ut först efter att min näsa slutat vara röd och uppsvälld. Jag vågade aldrig prata djupt om den överlevande mannens berättelse med några av mina klasskamrater, i rädslan om att bryta ut i tårar igen och inte kunna förklara det starka sambandet jag kände till hans berättelse, till hans smärta under andra världskriget och de år som följde.

Jag var rädd att mina klasskamrater inte skulle ha en aning om vad jag pratade om. Visst sade de flesta alltid att det var hemskt, det de hade hört i aulan och att det var hemskt, der lilla de kände till om min egen och mina föräldrars bakgrund. Men jag var ända rädd för oförståelse över min starka reaktion.....

Först många år senare, idag är jag 25 år, skäms jag inte längre för mina rika tårar som faller varenda gång jag hör liknande öden, var de nu i världen har ägt rum. Men jag vet också att dessa berättelser, särskilt de som än så länge kan berättas av andra världskrigets överlevande, inte bara får berättas på en scen i en aula för högstadieelever.... För hur allvarlig stämningen än må vara under en sådan berättartimme, hur tyst eleverna än må sitta och lyssna: Jag tror att det behövs mer interaktion mellan berättaren och eleverna, för att VARJE elev, även de onåbara som är på god väg i dagens högerextrema spår, under denna berättartimme fysiskt ska få känna vad brott mot mänskligheten innebär. Med hjälp av foton eller med en berättarkonst, som med goda exempel kan få eleverna att med den egna kroppen känna vad de skulle innebära av få flätorna avklippta, kläderna avslitna.... vad det skulle innebära att aldrig få se sina föräldrar igen.

Det är viktigt att ta in det förgångna i elevernas nu. Jag är säker på att det går, i slutändan handlar det om förnedring, orättvisa, sorg, avsked, ångest och döndsångest, mänskligt och omänskligt. Dessa begrepp kan varje människa känna igen, känna djupt inom sig om berättaren bara hittar de rätta elementen att beröra eleverna med. Så hade jag önskat, att mina lärare och klasskamrater, efter denna smärtsamma timme i aulan, hade samlats och utvärderat eller pratat vidare om den överlevandes historia. Så att hans ord inte bara svalts ner av många elever med läsken och kaffet i pausen efter timmen i Aulan.

Men vänliga hälsningar,

Nilofar

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".